“We must live in the radiance of tomorrow, as our ancestors have suggested in their tales. For what is yet to come tomorrow has possibilities, and we must think of it, the simplest glimpse of that possibility of goodness. That will be our strength. That has always been our strength.”
I Ishmael Beahs debutroman Strålande morgondag får vi följa hur livet i den lilla staden Imperi sakta återgår till någon slags normalitet. Inbördeskriget har drivit invånarna på flykt, människor har lemlästats och den lilla staden är förstörd av kulhål och bränder. Den har stått övergiven i sju år, inte för att människorna inte velat ta sig tillbaka och starta om livet utan för att kriget, den grymma väpnade konflikten mellan folkgrupper i landet har lärt människorna att inte våga lita på något. De första som återvänder till Imperi är en gammal kvinna som tröttnat på livet i flyktingläger och snart möter hon en granne som också är på väg. När de ses påminns de genast om att livet aldrig blir sig likt, det traditionella sättet att hälsa när man förhör sig om hälsan hos fru, barn och barnbarn går inte längre att använda. Familjerna är splittrade och det enda åldringarna kan förmå sig att tänka är:
Här står vi, livs levande, och vi måste leva vidare.