Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Femton oförglömliga mörkerfavoriter från 2010-talet

helena-top

Vad vore jag för eländesläsare om jag inte tog tillfället i akt att lista 2010-talets litterära mörker. Det finns böcker som stannar kvar och gnager och skaver. Böcker som du kanske inte minns vad de handlade om men känslan av dem stannar kvar. Böcker som som sänker dig i mörker, men som också skänker dig en livboj av ljus. Här följer en lista på femton oförglömliga mörkerfavoriter från 2010-talet:

Utrensningen av Sofi Oksanen (2010)
Utrensningen handlar om den gamla kvinnan Aliide och den unga Zara, vars öden flätas samman i en gripande historia. Den är fylld av skuld, skam, hemligheter och skriven på ett vackert språk där du kan ana både återhållsam raseri och livsglädje. Oksanen har en sällsam förmåga att nagla fast läsaren som gör att du har svårt att släppa boken förrän sista sidan är inhalerad. Hon räds inga ämnen och skapar gärna diskussion med sina böcker. 

Skuggland av Jonas Brun (2012)
Skuggland får du följa Eriks upplevelser och tankar kring ett mysterium som fyllde hans barndom i början av 1990-talet. En barndom av lego, Shadowland, Michael Jackson och ytlig familjelycka och som plötsligt tog slut när hans bästa kompis och klasskompis spårlöst försvann. De steg in i en röd bil för att aldrig komma tillbaka. Många år senare hittas kvarlevorna av en människa i villakvarteret där han växte upp och Erik försöker samla ihop bitarna av tiden som gick förlorad.

Mörka platser av Gillian Flynn  (2012)
Flynn skriver med både nerv och känsla – en språkbehandling ovanlig för genren. I Mörka plaster får du möta Libby Day, som endast sju år gammal överlevde det bestialiska mord på sin mor och sina systrar som senare kom att kallas ”Satansoffret i Kinnakee”. När boken tar sin början är Libby 32 år och är precis så som man kan tänka sig att någon blir som överlevt en dylik händelse: bitter, full av sarkasm och vältrar sig i depressiv passivitet.

Torka aldrig tårar utan handskar – Kärleken av Jonas Gardell (2012)
Det vore väl högst besynnerligt om inte Gardell nämndes på denna lista. I den inledande delen i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar är tonen ”gardellisk”. Mellan raderna hör jag dock hans ilska, bitterhet och sorg mot hur homosexuella har behandlats i Sverige. Kärleken handlar om att växa, våga vara, kärlek, sjukdom, smärta, glädje, sorg, gemenskap och utanförskap. Du får följa Rasmus flykt från Lilla Koppom och Benjamins från sin skuldbeläggande religiösa fostran. Du får följa deras resa bort från någonting och till varandra.

Glasslottet av Jeanette Walls (2013)
Jeannette Walls och hennes tre syskon växer upp under 60- och 70-talen med ett par bohemiska och minst sagt excentriska föräldrar. Under Jeanettes tidiga barndom lever de som nomader och flyttar runt bland ökenstäder och upp i bergen. Den här historian har allt. Den är full av värme och det är med kärlek författaren målar upp bilden av föräldrarna. Samtidigt som hon inte skyr något och kan vara väldigt rak och ärlig för att inte säga obarmhärtighet i sin framställning. Det är såväl en förfärlig historia och emellanåt alldeles underbar.

En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru (2013)
Anyuru berättar med tydlig närvaro historien om P (hans far) vars drömmar om att få flyga krossas under militärkuppen då Idi Amin tog makten i sjuttiotalets Uganda. Anyuru bemästrar språket in i minsta detalj och lägger fram scener som gör mig andlös. Med språkets finess får han mig att häpna och förfasas och samtidigt totalt hänföras.

Förr eller senare exploderar jag av John Green (2013)
Historien om Hazel och Augustus som träffas under kyrkans stödgrupp för unga med cancer. Trots att döden är så närvarande i boken så är detta en bok om kärlek och om livet och om allt det där mitt emellan. Det är en fantastisk, obeskrivligt fantastisk kärlekshistoria som John Green berättar i sin Förr eller senare exploderar jag. Jag blir så där bubbligt glad och samtidigt så oerhört ledsen. För nog är döden alltid där. Och påminner. Och skaver. Och tar gäckande utan förskoning.

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson (2014)
Vi får följa Malika, en romsk kvinna, som antar namnet och identiteten av en judinna för att överleva i Ravensbrück där romer stod allra längst ner i rangordningen bland fångarna. Vi får också möta Miriam som under sin 85-årsdag säger de förbjudna orden till sin förvirrade familj: ”Jag heter inte Miriam”. Hur blev Malika Miriam? Hur överlevde hon Ravensbrück? En bok som stannar kvar och vägrar släppa taget.

En bön för de stulna av Jennifer Clement (2015)
Jennifer Clement är en amerikansk-mexikansk journalist och författare som under tio års tid har intervjuat mexikanska kvinnor; stulna kvinnor, gömda kvinnor, fruar till kartellmedlemmar och fångar i kvinnofängelser. Sen skrev hon En bön för de stulna. Boken är skönlitterär men berättar om en en verklighet som många mexikanska kvinnor tvingas möta. Horribel och oförglömlig!

Skymningsporten av Jeanette Winterson (2015)
Två kvinnor sitter år 1612 fängslade, anklagade för häxeri och beskyllningarna fortsätter att dugga tätt i Lancashire. Vilka har hjälpt dessa häxor? Finns det fler som ägnar sig åt häxeri? Winterson skildrar en mörk tid, ett angiverisamhälle och där de fängslade behandlas skrämmande omänskligt och kroppsstraff och tortyr ses som något högst naturligt. Den berättar också om kvinnans och barnets utsatthet och jag har lite svårt att skaka av mig allt det mörka när jag läst klart.

Vi kom över havet av Julie Otsuka (2015)
I denna kortroman får vi möta de japanska kvinnorna som under mellankrigstiden valde att lämna sitt hemland för att bosätta sig i Kalifornien. Du får följa den mer än mödosamma båtresan, de första mötena med makarna, arbetet, rasismen, kulturkrockarna, barnen som tog avstånd från sin bakgrund och den växande misstro som fanns bland amerikanerna när vi närmar oss andra världskriget då de till slut anklagades för förräderi och tvångsdeporterades till särskilda läger i USA.

Vi ses i mörkret av David Wiberg (2016)
Boken handlar om hur ens hela person kan slukas av en annan människa, hur man kan ge upp sin värld för att finnas i en annans. Den handlar också om ångest, om att inte räcka till, inte hitta in och om en vuxenvärld som tippar på tå när de borde klampa in. Vi ses i mörkret handlar också om kompisrelationer och hur dessa ständigt balanserar på en tunn tråd mellan det starkaste som finns och bakåtvända ryggar. Detta är en riktig ”Fanny-bok” som bokvänner i min närhet sannolikt skulle karaktärisera den som – det är elände, ett mörker som jag känner och igenkänner.

Kåda av Ane Riel (2017)
Kåda anges vara en spänningsroman, men den är så mycket mer. Det är en långsamt uppbyggd spänning där du som utomstående läsare kan se tragedin komma, men kan inget göra. Den handlar om utanförskap och en – på sätt och vis – en fiktiv social studie i en familj på fall. Den handlar om hur det lilla barnet anpassar sig och hur hon betraktar sin omgivning, sin familj och sitt liv utifrån ett barns naiva ögon. Ane Riel skriver oerhört vackert om utanförskapets gränsland och du kan inget annat än älska historien och hur den är berättad.

Testamente av Nina Wähä (2019)
I Testamente sveps du med i en fantastisk familjekrönika där den allvetande berättaren är högst närvarande och visar, pekar och kan på ett ganska påträngande sätt berätta för dig om vad komma skall och nästan vad du ska tycka och känna kring det du läser. Du tror du vet vad som väntar, men icke – romanen är långt mer än en mordhistoria. Ja, det sker ett mord, men boken innehåller så mycket och många liv att det liksom kommer lite i skymundan

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff (2019)
För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag for ner till bror är en mörk historia, en våldsam historia, men också en historia som är fylld av passion, kärlek och värme. Det kan vara så – jag har ännu inte tänkt klart här – det kan vara så att uppföljaren Jag for upp med mor kan vara än vassare.

Kategorier
Kulturkoll

Böcker på film (och TV)

linje-ulrica

Vi befinner oss i det dystraste november och ännu är det ett litet tag kvar innan vi kan börja lysa upp mörker med adventsljus. Vad passar bättre vi den här tiden på året än att ägna sig åt verklighetsflykt i form av böcker, film och TV-serier! Kulturkollo bjuder in till en vecka som kommer att handla om böcker och filmer, men framförallt om böcker som filmatiserats, som långfilm eller TV-serier.

Det räcker med att slå upp sidan med bioannonser i tidningen så ser man att det finns massor av aktuella filmer som har en känd bok som förlaga. Just nu kan man i min stad till exempel se Snömannen som är baserad på Jo Nesbøs deckare, The Glass Castle som också är en gripande roman av Jeanette Walls, skräckfilmen Det efter Stephen Kings kända roman och Korparna av Augustprisvinnande Tomas Bannerhed. Ännu fler exempel på filmer inspirerade av böcker kan man se om man sneglar på barnfilmerna.

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Trasiga pappor och spruckna farsor

helena-top
Jag satt här och funderade över veckans tema. Har jag läst om några minnesvärda pappor? Jag kommer att tänka på den hemlighetsfulla modern i Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam,  Francescas urlakade mamma i Melina Marchettas bok och den oroliga mamman i Förr eller senare exploderar jag och jag kommer till och med att tänka på den psykotiska mamman i Johanna Nilsssons Jag är den som skall kommaOch på tal om den så fladdrar tankarna till den osympatiska och förbittrade mamman i Vi måste prata om KevinMen var håller alla pappor hus? Lägger jag dem kanske inte på minnet? Eller är de kanske främst frånvarande i de böcker jag läser? Kanske är det så. Men jag kan efter en stunds huvudbry komma på tre minnesvärda pappor.

Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll Romankoll

Fanny listar eländes elände

helena-top

Ja ni vet – sådana där böcker som är fyllda till bredden med eländes elände, men som ändå är så himla bra. Vill du läsa mer om boken så klicka dig vidare på respektive titel.

Ångest av Pär Lagerkvist: Andra sextonåringar fyllda med tonårsångest fann kanske Morrissey. Eller Kent. Jag fann Lagerkvist. Mer kött och blod och drypande ångest får knappast plats med mellan två pärmar. 

Vägen av Cormac McCarthyBoken handlar om kärleken mellan far och son och deras resa genom ett apokalyptiskt land. Det är svart. Det är tungt. Det är vemod. Men också kärleksfullt. Och ibland nästan hoppfullt.

Älskade av Toni Morrison: I Älskade förenar Morrison realism med övernaturliga inslag, men det är en historia som trots detta upplevs som trovärdig och kryper därför in under skinnet på läsaren. Historien om Sethe, Denver och Älskade är såväl tragisk som fängslande.

Vi kom över havet av Julie Otsuka: En kollektiv berättelse (utan ett berättar-jag) som skildrar de japanska kvinnorna, s.k. postorderbrudar, som under mellankrigstiden valde att lämna sitt hemland för att bosätta sig i Kalifornien. En liten bok som rymmer stor smärta.

Mississippi av Hillary Jordan: Boken som har hela sex berättarröster skildrar en gripande historia om fanatism, rasism och ”traditionens förkrossande makt” i den amerikanska södern mot slutet av andra världskriget. 

Glasslottet av Jeanette WallsDet är en förfärlig och emellanåt alldeles underbar historia som Walls berättar i sin självbiografiska bok. En bok som borde få lite extra uppmärksamhet. 

Han bara slog och slog av Éléonore MercierUnder sjutton år skriver Mercier ner den första meningen i varje samtal som hon tar emot som telefonist på en kvinnojour. Eländes elände är bara förnamnet. 

Våld – En historia om kärlek av Joyce Carol Oates: Våld är en kort, intensiv och omskakande berättelse. Du håller andan boken igenom och kommer troligen att ge dig ärr i lässjälen. En käftsmäll som känns länge.

Vi måste tala om Kevin av Lionel Shriver: I form av en brevroman ger Shriver röst åt den osympatiska och förbittrade Eva Khatchadourian, vars son har utfört en skolmassaker. En omskakande bok som väcker frågor kring utanförskap, ansvar och skuld.

Gå din väg men stanna av Johanna Nilsson: Fortsättningen på Nilsson debutroman Hon går genom tavlan ut ur bliden. Det är få förunnat som kan beskriva psykisk ohälsa som Johanna Nilsson kan (och Lagerkvist).

Bild: “Dystopia” av Noah Bolton (CC BY-NC-ND 2.0)