Kategorier
Kulturkoll Sakprosakoll

Brev i en orolig tid – en kommunikation som består

Häromdagen någonstans i sociala medier så såg jag en uppmaning att skicka vykort och brev till människor som nu sitter i karantän. Äldre eller yngre, oavsett vem så uppskattar man att få en hälsning. Det som är speciellt med hälsningar som kommer i brevlådan är att man faktiskt kan spara dem på ett helt annat sätt än en hälsning via sms, whatsapp eller messenger. Vykort passar fint på kylskåpet och senast häromdagen tittade jag igenom alla hälsningar som jag sparat.

Två män som skrivit till varandra under ett drygt års tid är Kjell Westö och Juha Itkonen. Deras 7 + 7 Brev i en orolig tid är uttalat skrivna för att publiceras och visst känns det att de båda har den vetskapen bakom örat när de skriver. Jag har ju läst det mesta av det som Westö skrivit (hans romaner är fantastisk läsning) och hittills har jag inte läst Itkonen alls. När jag började lyssna på ljudboken (som de läser in själva) så var Westös lugna och välbekanta röst och hans brev de som genast var lätta att ta till sig. Man känner igen de teman som återkommer i hans romaner i breven, han väver in nutida företeelser och musikreferenser, skrivandets vedermödor med lusten i research, nationalism nu och historiskt och man känner sig genast ganska hemma. Juha Itkonens brev är på många vis mycket mer personliga, han har när brevväxlingen börjar just blivit pappa till två för tidigt födda små barn, och samtidigt så är hans texter skrivna av en man som initialt tycks vara oändligt imponerad av Westö. Någonstans i mitten av brevväxlingen så vänder det en aning och då tar sig Itkonens brev från att vara beundrarbrev till att faktiskt bli texter som både utmanar och ifrågasätter. Då bränner det till och blir riktigt intressant. Den oro som finns på de bådas horisont är den som vi alla hyser för klimatet och hur klimatförändringarna skall påverka våra och våra barns liv. Tankarna kan absolut kommentera den situation vi lever i nu också med en pandemi som gör varje dag till den första och den sista.

I fredags spanade Jessika Gedin i Spanarna om att det i coronans tid kan bli en renässans för den långsamma och liksom trevande uppvaktningen som måste till när man inte kan mötas i verkliga livet och just så kändes det att läsa den här brevväxlingen. Det var trevande till en början och när det fjortonde brevet var slut så kändes det som om att de båda männen kanske hittat fram till en slags uppriktig kommunikation som skulle hålla för ett möte IRL. Trots det så var tydligen fotograferingen för omslaget inte alls enkelt. I ett av de sista breven beskrivs den underliga känslan som blir när man känner varandra fast ändå inte. att vara nära fysiskt och att komma nära i brevform är uppenbarligen inte samma sak.

Nu är det dags för mig att läsa något av Itkonen, hans böcker finns inte som strömmande på min ljudboksapp så det får bli ett besök i biblioteket. Vill man läsa mer om Westö så är Vi Läsers intervju så bra. Läs den. Ytterligare en  brevväxling som jag kan rekommendera är Innan du försvinner av Jörn och Rafael Donner som jag skrivit om tidigare här på kollot. Är det en slump att jag har läst två böcker från Finland i samma format? Det krävs något extra för att brev ska bli intressant läsning och jag tycker att båda de här böckerna håller. De fångar mitt intresse och de utmanar emellanåt min tanke.

Gå nu genast till affären, köp frimärken, skriv brev och vykort. Skicka dem! Inte nödvändigtvis för att de småningom ska bli en bok utan helt enkelt för att glädja en medmänniska. Gör’t!

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Sakprosakoll

Innan du försvinner inleder veckans tema!

Kära läsare!

Ny vecka, nytt tema och det är dags för oss att ta oss an “Vi skriver till varandra”. Idén började med att jag följt Annika Lantz underhållande serie i P1 – Kära Annika, där hon skriver brev till olika personer och allt mellan sjukdom och död till vardagsfunderingar avhandlas. Perfekt längd på inslagen och det funkar ju väldans bra trots att det är radio. Det är något visst med brev. I flera tusen år har människor skrivit meddelande till varandra, vi har skrivit brev till både familj, vänner och ovänner och vi har kommunicerat både nära och långväga.

Jag arbetar med elever i mellanåldern och när vi skulle skriva brev med dem så insåg vi att barn idag nästan inte känner till begreppen vykort och brev, generationer unga växer upp utan att få särskilt mycket i brevlådan och fönsterkuvert är snart ett minne blott. Jag själv har skrivit många brev genom åren och när jag bodde utomlands på 80-talet så var breven det enda sättet att hålla kontakt på, det kan också vara ett sätt att lära känna sin familj på.

Så var det för den finske sonen Rafael Donner som nu publicerat breven mellan honom och hans far Jörn Donner. Med titeln Innan du försvinner. Brev mellan son och far får vi läsa en brevväxling som sträcker sig över ett knappt år i de två männens liv. Rafael är 27 och har just fått sin första bok antagen, han har sysslat med dokumentärfilm och han känner ett behov av att skriva till sin far för att genom honom lära känna sig själv. Jörn Donner har levt ett intensivt liv till stor del i offentligheten med filmande, politik, skrivande och ett råddigt privatliv. Nu är Jörn gammal, han ska fylla 85 och han lever på lånad tid. Han har behandlats otaliga gånger för olika cancersjukdomar och hans ork börjar tryta.

Breven är från allra första början avsedda att publiceras, att det finns ett bokkontrakt med i bilden hymlas det inte med och både Donner d ä och Donner d y är i sina texter medvetna om det, kanske försvinner en del av den innerlighet som jag trodde skulle finnas mellan en son på väg ut i livet och en döende far men vad vet jag om deras relation? Oavsett det så är det här en mycket fin bok om livet och döden och allt däremellan.

Rafael skriver en hel del om hur skrivandet förvandlats till prestation, hur han oförberedd på uppståndelsen nästan bränner ut sig i all den promotion som en bok innebär och hur han oavsett egna prestationer tycker sig alltid definieras utifrån sin fars framgångar, sin fars handlingar. Rafael funderar över manligheten gestaltar sig och hur han som växte upp på så skilda platser som LA, finsk glesbygd och Helsingfors alltid känt sig annorlunda. Jörn svarar att han som barn  hade smeknamnet Jaska, för han hade alltid något som han skulle göra. Hur hans rastlöshet har fungerat som drivmedel i livet och hur han senare i livet hållit stadigt fast vid “Inte jag”. Trots att det stormat kring hans person och hans privatliv många gånger så har han ständigt valt att ställa sig utanför. Jag är inte med. han växte upp i en annan tid, hans mor gifte sig på 20-talet och hans far dog när han var mycket liten. Att vara man var att göra karriär, att bli något var viktigt och han skickar med rådet till son: Var och en får bli salig på sin fason. Försöka duger.

De skriver om pappor, närvarande och frånvarande, #metoo-rörelsen och de skriver om kroppens förfall, vedhuggning och att det ännu finns tid. Trots att döden alltid får sista ordet så finns det tid att skaffa en jordfräs och plantera något som växer.

Tack till Förlaget för att jag fick möjligheten att läsa, det var en av årets bästa läsupplevelser!

 

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Romankoll

Finland 100 – också på bokmässan!

Finland firar i år 100 år som självständig nation och det märks också på årets bokmässa i Göteborg. Jag ser mycket fram emot att hänga i den finländska hörnan på mässan, det brukar alltid vara fina författarmöten och samtal där. Muminmontern kan man ju inte heller missa, sedan måste jag nog också lyssna på några seminarier om den finländska skolans framgångar. De lyckas mycket väl, vad är deras recept?

Av de finländska författare som kommer är det förstås Kjell Westö som lockar mest av alla, jag var totalknockad av hans senaste roman Den svavelgula himlen och precis efter läsningen formulerade jag mig så här:

Nyanserade personporträtt, en dos nostalgiska tillbakablickar till en barndom som var i Instamaticformat, våndan över att skriva,  klassperspektiv och en helt uppslukande berättelse så snyggt disponerad och genomförd att man bara bländas.

Med en dryg månads reflektionstid så har boken bara växt och växt för mig och ett eller fler seminarier där Westö medverkar står på min måstelista. Sedan har jag också inför mässan närläst Tommi Kinnunens romaner. Där vägarna möts  är en historisk roman som jag tyckte mycket om.