Innan du försvinner inleder veckans tema!

Kära läsare!

Ny vecka, nytt tema och det är dags för oss att ta oss an “Vi skriver till varandra”. Idén började med att jag följt Annika Lantz underhållande serie i P1 – Kära Annika, där hon skriver brev till olika personer och allt mellan sjukdom och död till vardagsfunderingar avhandlas. Perfekt längd på inslagen och det funkar ju väldans bra trots att det är radio. Det är något visst med brev. I flera tusen år har människor skrivit meddelande till varandra, vi har skrivit brev till både familj, vänner och ovänner och vi har kommunicerat både nära och långväga.

Jag arbetar med elever i mellanåldern och när vi skulle skriva brev med dem så insåg vi att barn idag nästan inte känner till begreppen vykort och brev, generationer unga växer upp utan att få särskilt mycket i brevlådan och fönsterkuvert är snart ett minne blott. Jag själv har skrivit många brev genom åren och när jag bodde utomlands på 80-talet så var breven det enda sättet att hålla kontakt på, det kan också vara ett sätt att lära känna sin familj på.

Så var det för den finske sonen Rafael Donner som nu publicerat breven mellan honom och hans far Jörn Donner. Med titeln Innan du försvinner. Brev mellan son och far får vi läsa en brevväxling som sträcker sig över ett knappt år i de två männens liv. Rafael är 27 och har just fått sin första bok antagen, han har sysslat med dokumentärfilm och han känner ett behov av att skriva till sin far för att genom honom lära känna sig själv. Jörn Donner har levt ett intensivt liv till stor del i offentligheten med filmande, politik, skrivande och ett råddigt privatliv. Nu är Jörn gammal, han ska fylla 85 och han lever på lånad tid. Han har behandlats otaliga gånger för olika cancersjukdomar och hans ork börjar tryta.

Breven är från allra första början avsedda att publiceras, att det finns ett bokkontrakt med i bilden hymlas det inte med och både Donner d ä och Donner d y är i sina texter medvetna om det, kanske försvinner en del av den innerlighet som jag trodde skulle finnas mellan en son på väg ut i livet och en döende far men vad vet jag om deras relation? Oavsett det så är det här en mycket fin bok om livet och döden och allt däremellan.

Rafael skriver en hel del om hur skrivandet förvandlats till prestation, hur han oförberedd på uppståndelsen nästan bränner ut sig i all den promotion som en bok innebär och hur han oavsett egna prestationer tycker sig alltid definieras utifrån sin fars framgångar, sin fars handlingar. Rafael funderar över manligheten gestaltar sig och hur han som växte upp på så skilda platser som LA, finsk glesbygd och Helsingfors alltid känt sig annorlunda. Jörn svarar att han som barn  hade smeknamnet Jaska, för han hade alltid något som han skulle göra. Hur hans rastlöshet har fungerat som drivmedel i livet och hur han senare i livet hållit stadigt fast vid “Inte jag”. Trots att det stormat kring hans person och hans privatliv många gånger så har han ständigt valt att ställa sig utanför. Jag är inte med. han växte upp i en annan tid, hans mor gifte sig på 20-talet och hans far dog när han var mycket liten. Att vara man var att göra karriär, att bli något var viktigt och han skickar med rådet till son: Var och en får bli salig på sin fason. Försöka duger.

De skriver om pappor, närvarande och frånvarande, #metoo-rörelsen och de skriver om kroppens förfall, vedhuggning och att det ännu finns tid. Trots att döden alltid får sista ordet så finns det tid att skaffa en jordfräs och plantera något som växer.

Tack till Förlaget för att jag fick möjligheten att läsa, det var en av årets bästa läsupplevelser!

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.