Om brev i bokform

Linda
Som barn och tonåring absolut älskade jag att skriva brev. Det var före internet och det var därför “riktiga” brev som gällde. Jag hade brevvänner i flera olika länder och upptäckte hur bra det gick att lära känna varandra genom just brev. Nästan varje dag fanns det ett eller flera kuvert i brevlådan och jag spenderade en förmögenhet på frimärken och brevpapper.

När jag studerade i Brighton efter gymnasiet var brev istället ett sätt att hålla kontakten med släkt och vänner. Jag brevväxlade till exempel flitigt med min farmor och hade verkligen önskat att breven fanns kvar. När mina föräldrar flyttade från mitt barndomshem förra året hittade jag en massa gamla brev på vinden, men tyvärr inte just dem och inte heller de brev min gammelmormor skrev till mig när vi hade en uppgift i skolan att skriva brev till en äldre person för att fråga om deras liv “förr i tiden”.

Trots att jag älskar brev har jag svårt för dem i bokform. I alla fall när de bildar skönlitterära böcker. Fördelen och nackdelen med brev är att den som skriver gör ett urval och dessutom skapar ett brevjag som kanske inte är sant. Det skulle kunna skapa intressanta intriger, vilket kan vara fallet i böcker som består av dagboksanteckningar, men brevformen blir tyvärr ofta ganska platt och ointressant. Karaktärerna berättar mer vad de gör än vad de tänker, dialogen blir utdragen och många beskrivningar saknas.

När jag var yngre läste jag serien om Anne på Grönkulla om och om igen. Det var bara en del jag oftast hoppade över och det var Anne på egen hand, som består av brev. Egentligen är det en spännande period i Annes liv. Hon har flyttat från Grönkulla och arbetar som lärare. Längtan efter Gilbert är stor, men livet trots allt nytt och intressant. Ändå är det som att jag slutar bry mig när allt ska berättas genom brev.

Den senaste brevroman jag läste var Den som är värd att bli älskad av Abdellah Taïa. En bok som består av fyra brev, som inte liknar brev som någon skulle kunna skriva. Istället är det längre, personliga reflektioner, med en ibland vag mottagare. Huvudpersonen Ahmed skriver till sin döda mor och öser ut sin bitterhet. Ingen son hade lagt tid på att skriva ett galet långt brev och frågan är om ens en mor hade orkat läsa det. När jag inför det här inlägget funderat över epistolära romaner jag tycker om och inte tycker om, har jag dragit slutsatsen att jag gillar böcker med brev som inte är som riktiga brev.

Jag vill ha mer än hälsningsfraser och vardagsbetraktelser. Jag vill ha möten och känslor som lyfter från pappret. Det får jag sällan i en brevroman. Ännu ett undantag är dock Wallflower av Stephen Chbosky där Charlie skriver brev till en okänd mottagare om sin sorg över vännen Michael som har valt att dö. Inte heller de här breven är så värst autentiska, men de är vackra och de är känslofyllda. I en roman är det precis vad jag vill ha. Trots att jag älskar Wallflower, eller The Perks of being a Wallflower som den heter på engelska, är boken ändå en av de få böcker som filmatiserats och blivit ännu bättre. I filmen får vi veta mer och hur mycket jag än gillar det mystiska i breven, tycker jag inte om distansen som formen skapar.

 

Photo by Álvaro Serrano on Unsplash

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.