Kategorier
Ungdomsbokskoll

En drömresa till Montgomery-land

Linda

Det finns en plats som jag alltid drömt om att resa till och det är Prince Edwards Island (PEI) som är en ö och en provins i Kanada belägen i St Lawrenceviken norr om Nova Scotia. Varför kanske ni undrar och svaret är Lucy Maud Montgomery, författaren som skrivit böckerna om Anne på Grönkulla och Emily, som både bodde på just Prince Edwards Island. Det är en fantasivärld som faktiskt finns i verkligheten och en plats jag en gång vill uppleva. Jag har inte gjort resan (ännu) men det har min mamma och hon har tagit bilderna i inlägget.

 

 

 

 

 

 

Den långa bron leder till ön och väl där finns flera hus som förknippas med Lucy Maud Montgomery. Det första huset du når efter bron är Montgomerys födelsehus i Clifton (numera New London) där hon bodde sin första tid i livet. Modern dog när Maud (som hon kallades) inte ens hunnit fylla två och hon uppfostrades av sina morföräldrar i det gula huset som nu är är ett museum med namnet Bideford Parsonage Museum.

Det mest kända är det vita med gröna knutar (green gables) som är där Anne bor i boken och som på svenska fått namnet Grönkulla. Huset ligger i Cavendish (verklighetens Avonlea) och är öppet för besökare. Det ägdes av kusiner till Montgomerys morfar, så Lucy Maud Montgomery har aldrig bott där själv. Det verkar som att det Grönkulla hon skapade är en kombination av flera verkliga hus.

Anne of Green Gables Museum ligger i Silver Bush, där familjen Campbell (Mauds moster, morbror och hennes kusiner) bodde. Där tillbringade hon många somrar och hon gifte sig också på gården. Jag tycker mycket om skylten i bästa Anne-anda. Vid en resa hade också Charlottetown varit ett givet stopp. Det var ju där Anne och Gilbert studerade. Jag hade också velat besöka Halifax, provinshuvudstaden i Nova Scotia där Anne fortsätter sina studier.

 

 

 

 

 

 

För den som inte kan göra resan på riktigt (och det kan ju ingen just nu) rekommenderar jag att inspelningarna från 80- och 90-talet med Megan Follows i rollen som Anne. Det enda jag har emot hennes rolltolkning är att Anne blir lite väl vän. I den nyare serien Anne with an E som finns i tre säsonger på Netflix är Anne lite mer som jag föreställt mig henne, men det finns annat med serien som jag inte är så förtjust i. Oavsett så är de alla inspelade på Prince Edwards Island och ger en känsla för hur ön ser ut i verkligheten. Tills jag får uppleva ön i verkligheten får det räcka.

Extra passande känns det faktiskt att lyfta den här drömresan inspirerad av en favoritförfattare just idag på Världsbokdagen då L M Montgomerys böcker verkligen påverkat min läsning och därmed mitt liv väldigt mycket. Jag behövde de poetiska och litteraturintresserade flickorna Anne och Emily, som på olika sätt påverkat min syn att se på livet, språket och litteraturen. Däremot har jag faktiskt inte läst varken The Story Girl eller Pat of Silver Bush. Undrar om det är värt att försöka upptäcka dem som vuxen?!

Kategorier
Kulturkoll

House-spotting — en tänkbar hobby

Linda
När vi åkte till farmors hus i Dalarna när jag var liten ville jag alltid att vi skulle ta vägen över Filipstad. Där finns nämligen min absoluta favoritstaty, den av K G Bejemark på Stora torget som föreställer en sittande Nils Ferlin. Väl i Dalarna var ett besök på Carl och Karin Larssons Sundborn ett omtyckt äventyr. Det är en plats jag gärna skulle resa till som vuxen, liksom till Selma Lagerlöfs Mårbacka. Nils Ferlins hus har jag dock aldrig besökt, faktiskt vet jag inte ens var han bodde.

Ett av de märkligaste, men också mest minnesvärda författarhusbesök var när jag besökte Karen Blixens farm vid foten av Ngong Hills utanför Nairobi i byn som heter Karen, efter henne. Museet är en absurd blandning av saker från Karen Blixen själv och rekvisita från filmen Mitt Afrika, men omgivningarna var fantastiska. Däremot har jag inte varit i hennes hus i Rungsted, men det ser fint ut.

En av de bästa sakerna med att resa med fellow bokälskare är att de tycker att det är lika viktigt med litterära och kulturella inslag som jag. I våras var jag och Annette till exempel vid Monk’s House, Virginia och Leonard Woolfs sommarhus i Rodmell utanför Lewes och det var otroligt fint. Mäktigast var kanske att se hennes skrivarstuga och inse att hon suttit just precis där och skrivit sina böcker. Att besöka författares hem är att få stiga in i deras liv för en stund och det är något jag tycker mycket om. Jag hade gärna åkt tillbaka till Monk’s House en annan årstid, för att få se trädgården igen. Den var fantastisk. Då kombinerar jag gärna besöket med en tur till Charleston, som var Vanessa och Clive Bells hus.

Några hus och hem med kulturell anknytning som jag skulle vilja besöka är:

En av mina största drömmar är att besöka Prins Edward Island och Grönkulla. På ön finns författaren L. M. Montgomerys födelsehus och det går också att besöka huset som stod modell för Grönkulla. Ön i sig verkar vara otroligt vacker, som synes på bilden ovan.

Astrid Lindgrens lägenhet på Dalagatan 46 har stått orörd sedan hon dog och är nu ett museum. Det verkar vara svårt att få plats på visningarna, men vilken upplevelse det skulle vara.

Att besöka Laura Ingalls Wilders hem hade också varit en stor upplevelse. Hon är en av de författare som följt mig genom livet.  Rocky Ridge Farm i Mansfield, Missouri, dit Laura, Almanzo och dottern Rose flyttade 1894. Senare flyttade de till den mer moderna The Rock House och det var också där böckerna skrevs.

Det hade också varit intressant att besöka Stratford-upon-Avon aka Shakespeare Land. Där kan du till exempel besöka huset William Shakespeare föddes i, hans familjs senare hem och Anne Hathaways stuga.

Ernest Hemingways hem i Key West, Florida är mest känt för alla katter som huserar där. Jag hade gärna besökt hans hem, men Florida lockar faktiskt inte det minsta. Däremot hade jag gärna rest till Paris och vandrat i hans fotspår. Kanske sitta en stund och spana på Les Deux Magot, som var en viktig mötesplats för författare som Hemingway, Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, eller kanske Cafe de Flore som ligger precis i närheten. Det hade också varit riktigt coolt att besöka de Beauvoirs skrivarstudio i Montparnasse eller

 

House-spotting alltså, vad tycker ni om det? Har ni besökt några intressanta hus och hem med kulturell koppling? Har ni något drömresmål?

 

Photo by Timothy Eberly on Unsplash

Kategorier
Romankoll Ungdomsbokskoll

Om brev i bokform

Linda
Som barn och tonåring absolut älskade jag att skriva brev. Det var före internet och det var därför “riktiga” brev som gällde. Jag hade brevvänner i flera olika länder och upptäckte hur bra det gick att lära känna varandra genom just brev. Nästan varje dag fanns det ett eller flera kuvert i brevlådan och jag spenderade en förmögenhet på frimärken och brevpapper.

När jag studerade i Brighton efter gymnasiet var brev istället ett sätt att hålla kontakten med släkt och vänner. Jag brevväxlade till exempel flitigt med min farmor och hade verkligen önskat att breven fanns kvar. När mina föräldrar flyttade från mitt barndomshem förra året hittade jag en massa gamla brev på vinden, men tyvärr inte just dem och inte heller de brev min gammelmormor skrev till mig när vi hade en uppgift i skolan att skriva brev till en äldre person för att fråga om deras liv “förr i tiden”.

Trots att jag älskar brev har jag svårt för dem i bokform. I alla fall när de bildar skönlitterära böcker. Fördelen och nackdelen med brev är att den som skriver gör ett urval och dessutom skapar ett brevjag som kanske inte är sant. Det skulle kunna skapa intressanta intriger, vilket kan vara fallet i böcker som består av dagboksanteckningar, men brevformen blir tyvärr ofta ganska platt och ointressant. Karaktärerna berättar mer vad de gör än vad de tänker, dialogen blir utdragen och många beskrivningar saknas.

När jag var yngre läste jag serien om Anne på Grönkulla om och om igen. Det var bara en del jag oftast hoppade över och det var Anne på egen hand, som består av brev. Egentligen är det en spännande period i Annes liv. Hon har flyttat från Grönkulla och arbetar som lärare. Längtan efter Gilbert är stor, men livet trots allt nytt och intressant. Ändå är det som att jag slutar bry mig när allt ska berättas genom brev.

Den senaste brevroman jag läste var Den som är värd att bli älskad av Abdellah Taïa. En bok som består av fyra brev, som inte liknar brev som någon skulle kunna skriva. Istället är det längre, personliga reflektioner, med en ibland vag mottagare. Huvudpersonen Ahmed skriver till sin döda mor och öser ut sin bitterhet. Ingen son hade lagt tid på att skriva ett galet långt brev och frågan är om ens en mor hade orkat läsa det. När jag inför det här inlägget funderat över epistolära romaner jag tycker om och inte tycker om, har jag dragit slutsatsen att jag gillar böcker med brev som inte är som riktiga brev.

Jag vill ha mer än hälsningsfraser och vardagsbetraktelser. Jag vill ha möten och känslor som lyfter från pappret. Det får jag sällan i en brevroman. Ännu ett undantag är dock Wallflower av Stephen Chbosky där Charlie skriver brev till en okänd mottagare om sin sorg över vännen Michael som har valt att dö. Inte heller de här breven är så värst autentiska, men de är vackra och de är känslofyllda. I en roman är det precis vad jag vill ha. Trots att jag älskar Wallflower, eller The Perks of being a Wallflower som den heter på engelska, är boken ändå en av de få böcker som filmatiserats och blivit ännu bättre. I filmen får vi veta mer och hur mycket jag än gillar det mystiska i breven, tycker jag inte om distansen som formen skapar.

 

Photo by Álvaro Serrano on Unsplash

 

 

Kategorier
Kulturkoll

Dagens kulturkollotips: Anne with an ‘E’ (säsong 2)

linje-ulrica

Idag börjar andra säsongen av Anne with an ‘E’ sändas på Netflix och det har i alla fall jag sett fram emot väldigt mycket. Det är nyfilmatiseringen av L.M. Montgomerys klassiska böcker om Anne på Grönkulla och den blev ganska omtalad när första säsongen släpptes. Anne-fans antingen älskade eller hatade den här lite mörkare och mer dramatiska versionen. Jag till hörde dem som gillade den riktigt mycket och kommer att bänka mig framför TV:n direkt när jag kommer hem från jobbet idag. Är det någon annan som planerar samma sak?

 

 

 

Kategorier
Kulturkoll

Böcker på film (och TV)

linje-ulrica

Vi befinner oss i det dystraste november och ännu är det ett litet tag kvar innan vi kan börja lysa upp mörker med adventsljus. Vad passar bättre vi den här tiden på året än att ägna sig åt verklighetsflykt i form av böcker, film och TV-serier! Kulturkollo bjuder in till en vecka som kommer att handla om böcker och filmer, men framförallt om böcker som filmatiserats, som långfilm eller TV-serier.

Det räcker med att slå upp sidan med bioannonser i tidningen så ser man att det finns massor av aktuella filmer som har en känd bok som förlaga. Just nu kan man i min stad till exempel se Snömannen som är baserad på Jo Nesbøs deckare, The Glass Castle som också är en gripande roman av Jeanette Walls, skräckfilmen Det efter Stephen Kings kända roman och Korparna av Augustprisvinnande Tomas Bannerhed. Ännu fler exempel på filmer inspirerade av böcker kan man se om man sneglar på barnfilmerna.

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll

Vilken Anne är den rätta?

Linda
Några av mina absoluta favoritböcker som barn var L M Montgomerys serie om Anne på Grönkulla. Jag identifierade mig med den rödhåriga tösen, med skinn på näsan och ett jäkla humör. Hon dängde en skrivtavla i huvudet på Gilbert när han hånade hennes hår, jag drog en sko i huvudet på en klasskompis som kallade mig glasögonorm.

Mitt exemplar av bokserien är ett ärvt sådant av den utgåva som syns längst ner till vänster på bilden ovan. En fin serie som jag vårdar ömt. Bilden av vem Anne är har formats från böckerna, men visst har den påverkats av de tv-serier som gjorts. Den “riktiga” tv-serien enligt många i min generation är den från 1985 med Megan Follows i huvudrollen. Problemet jag hade med den både då och nu är hur romantisk och ljuv den är. Kärlekshistorien mellan Gilbert ochAnne är nästan för mycket. Min Anne är inte så nedtonad som Follows Anne är och definitivt inte så ljuv. Däremot tycker jag fortfarande om Colleen Dewhurts rolltolkning av Marilla.

I våras blev så Netflix version av Anne på Grönkulla tillgänglig för den svenska publiken och diskussionerna var många kring om den här versionen var bättre eller sämre än den från 80-talet. Några andra filmatiseringar fanns inte med i diskussionen, även om de finns. Det som påtalades var hur fritt seriens skapare tolkade förlagan rent innehållsmässigt, vilket självklart irriterar den som kan boken mer eller mindre utantill. Det jag gillar med serien är däremot att karaktärerna är lite mindre tillrättalagda. Anne är till exempel kantigare, rufsigare och mer lik min inre bild och även om Richard Fansworth var otroligt söt som Matthew är R. H. Thomson mer trovärdig. Den stora frågan är egentligen hur mycket man får ändra på innehållet och fortfarande kunna hävda att boken är grunden.

Det här att göra nya tv- eller filmversioner är alltid känsligt och diskussionen om vilken som är den “rätta” brukar höras. Att karaktärer byts ut är inget ovanligt, se bara på det oandliga rad av Batmans och Spidermans som tagit plats på vita duken. Vilka är egentligen de rätta?

 

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Idag är det mammornas dag

linje-kulturkolloIdag firas det mors dag runt om i landet och vi här på kulturkollo vill förstås passa på att tipsa om böcker/filmer/musik som på något sätt handlar om mammor/morsor och mödrar.

Fanny: Jag kan ju inte låta bli att fastna för de trasiga mammorna, de eländiga men ack så minnesvärda mammorna, som till exempelvis Eva Khatchadourian i Vi måste prata om Kevin och Bernice Carlson i Jag är den som ska komma. Den första är tämligen förfärlig och den andra lider av en psykos, som naturligtvis påverkar hela hennes familj och de två mammorna väcker helt klart motsättande känslor. Särskilt minns jag också mamman i Francesca, som gick från att vara familjen nav och stötta till en orkeslös skugga. Inte minst för att jag själv är en mamma som en dag inte orkade ur sängen, vilket emellanåt gjorde läsningen ganska smärtsam.

Viktoria: Mammor ligger ju onekligen mig varmt om hjärtat då jag vilken dag som helst ska bli mamma igen själv.

Kategorier
Ungdomsbokskoll

Världen behöver fler Matthew Cuthbert

Lotta
Tänk den där dagen på tågstationen när Matthew Cuthbert skulle hämta den pojke han “beställt” från barnhemmet och istället möttes av en rödhårig flicka som pratade öronen av honom? Hur han där och då fattade beslutet att ta med henne hem, hur han gjorde det rätta och öppnade sitt hem för den vilsna figuren som varit med om så mycket.

Redan där smälter man inför Matthew. Och Matthew smälter inför Anne under färden hem till Grönkulla. Och när Marilla vill skicka tillbaka Anne bara önskar man att han ska slå näven i bordet och bestämt säga att flickan ska stanna. Gör något då! Säg ifrån! Protestera! Låt inte Marilla bestämma! Men att slå näven i bordet är inte Matthews sätt. Han grälar inte. Han säger inte mycket, men på sitt eget eftertänksamma sätt försöker han övertyga Marilla om att de ska behålla Anne. Att de är bra för varandra.

Matthew pratar som sagt inte i onödan, men när han väl säger något så säger han något bra. Något snällt, något tröstande, något klokt. Han ger goda råd, han tröstar och han stöttar. Han suger på sin pipa och plirar med ögonen och han är precis en sådan morfar/farfar, ja fadersfigur, som alla skulle behöva få ha i sina liv.

Han är en av de genomgoda, som gör saker utan egen vinning. Han gör vad som är rätt. Han är tryggheten själv, och han har alltid, alltid, tid att lyssna.

P.S Det finns många som har gestaltat Matthew Cuthbert på film/tv, men den enda rätta Matthew för mig är Richard Farnsworth (på bilden ovan). Nästa man på tur att spela Matthew är Martin Sheen. Nja, säger jag, enbart baserat på utseendet.

Kategorier
Kulturkoll

Det glömda landet

Linda

När jag och maken reste i Oceanien och Asien för många år sedan (vill inte tänka på hur många) var det vissa som sydde fast flaggor på sina ryggsäckar, för att visa varifrån de kom. De allra flesta var från Kanada och de vi pratade med berättade om viljan att visa att de inte var från USA. Jag har tänkt på det ibland, då jag insett hur lätt det är att glömma bort att Kanada ens finns den tid på året då det inte är hockey-VM.

Själv har jag länge drömt om att åka till Kanada. Eller egentligen inte till Kanada, utan specifikt till Prince Edward Island. Möjligen en sväng till Halifax också, men resten av landet kan vara. Varför? För att Anne på Grönkulla utspelar sig på den lilla ön i Nova Scotia så klart. Prince Edward Island var min barndoms paradis, en mytomspunnen plats där allt kunde hända, alltid i ett lagom trevligt tempo. Jag vet inte när jag insåg att ön faktiskt finns på riktigt, men klart är att jag velat resa dit så länge jag kan minnas.

Det finns faktiskt ännu ett skäl att besöka Halifax, förutom att namnet är otroligt coolt, och det är att sångerskan Sarah McLachlan kommer därifrån. Jag absolut älskar Sarah McLachlan, men hade pinsamt nog inte koll på att hon är från Kanada. Lit symptomatiskt för hur i alla fall jag ser på Kanada, dvs väldigt lite. Därför har jag, med hjälp av minnet och google, bestämt mig för att ta er med på en kulturell resa genom Kanada, helt enligt mitt eget, subjektiva urval.

Kategorier
Barnbokskoll Ungdomsbokskoll

#minförstabok

Linda

Carolina och Lotta var först, sedan kom DN och twittertaggen #minförstabok. Självklart måste jag bidra med ett inlägg, som börjar i barndomen, men också behandlar tonåren och de första skälvande åren som vuxen. Böcker som betytt mycket för mig. Jag har redan nämnt Det lilla huset i stora skogen av Laura Ingalls Wilder och hela serien om Laura tillhör de böcker som format mig. Jag började läsa serien när jag var fem eller möjligen sex. Mamma läste högt, jag läste efter.

Andra böcker jag lyssnat till och som jag minns med glädje är Pricken av Margaret Rey, som jag också läst för mina egna barn. Den håller fortfarande och budskapet är klockrent.