av Att läsa och lära mig nya saker är något jag alltid tyckt om. Under vår bildningsmånad har jag funderat över vad synen på kunskap som något viktigt kom ifrån och jag har flera svar. Dels handlade det om alla bokhyllor och läsande människor som fanns runt mig. Min gammelmormors bokhylla innehöll böcker av de gamla arbetarförfattarna som Ivar Lo-Johansson och Moa Martinsson, i mormors hylla hittade jag Per Anders Fogelströms böcker och hemma fanns allt från Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit till Jean M. Auels serie som inleds med Grottbjörnens folk (jo, den läste jag för tok för tidigt). Högläsning var lika självklart som hårda paket på jul och födelsedagar. Ofta fick jag höra att jag läste för mycket, det var inte bra för ögonen och visst borde jag gå ut lite mer.
Något som kanske påverkat mig ännu mer, eller i alla fall lika mycket, som mina äldre släktingar är huvudpersonerna i de böcker jag tyckte allra bäst om. L M Montgomery skrev om Anne, en flicka som älskade att läsa, skriva och att lära sig nya ord. Visst var hon lite bråkig också och ibland gjorde hon dumma saker, men i grunden var hon både snäll och kreativ. Att tillsammans med henne få upptäcka texter som The Lady of Shalott var stort och jag tror faktiskt att Anne bidrog till att jag började läsa poesi. Så blev hon lärare också, precis som jag senare blev. L M Montgomery skriver också om Emily, även hon en föräldralös flicka som får bo hos sin mammas två barnlösa systrar. Fantasin blir hennes räddning och Emily älskar, precis som Anne, att skriva.
Språket är viktigt för henne och när jag får några år sedan läste om böckerna förundrades jag över det nästan högtravande språket som Montgomery låter Emily använda. Jag imponerades också av det driv och den kunskapstörst som huvudpersonen hade, något som inspirerade mig som barn. Böckerna om Emily kom ut på 1920-talet, serien om Anne ännu tidigare. Det här var en tid då utbildning och bildning inte var något självklart för flickor, än mindre för de som likt dessa två var föräldralösa. Montgomery föddes 1874 och hennes mamma dog när hon var bara ett par år gammal. Hennes far klarade inte att uppfostra henne ensam och hon fick istället växa upp hos sina morföräldrar. Senare blev hon lärare som Anne och författare som Emily.
Även Laura Ingalls Wilder skriver i sina självbiografiska böcker om sin väg till läraryrket. Ibland undrar jag om det är hon och Montgomery som gjort att jag har det yrket jag har. Det och kärleken till språket och litteraturen, som jag delar med såväl Emily, Anne, Lucy Maud och Laura. Laura är en duktig student som alltid får högsta betyg och jag minns speciellt hur hon och en vän får ansvara för att redogöra för USA:s historia. Jag läste om föredraget om och om igen och imponerades av Lauras kunskaper. Glädjen över att lära sig saker och senare i livet också lära ut saker, är viktiga delarna i bokserien som inleds med Det lilla huset i stora skogen.
En nutida bokserie som förvaltar bildningsarvet är Ellens val, skapad av Helena Dahlgren som också skrivit fyra av seriens totalt tio böcker. I den första anländer den unga Ellen till den fiktiva universitetsstaden Ljungsala för att leta efter sin syster. Hon blir kvar och vi får följa hennes liv under åren hon studerar på universitetet och därefter börjar skriva. Ellen är precis som Emily, Anne och Laura en läsande person som ibland lever genom litteraturen. Det här är böcker som jag tror få pojkar eller män läser, alltså får de inte ta del av kärleken till litteraturen, till språket och till bildningen. Jag har försökt hitta böcker för dem som handlar om samma teman, men har inte riktigt lyckats. Möjligen finns motsvarigheten i böckerna där pojkar och män går eller åker på en resa och hittar äventyr i den verkliga världen istället för i den fiktiva. Jag tänker på Rasmus på Luffen av Astrid Lindgren, Vägen till Klockrike av Harry Martinson och På drift (På väg) av Jack Kerouac. De är fria som fåglar.
