Kategorier
Barnbokskoll Lyrikkoll Novellkoll Romankoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v. 45 2019

Mörkret sänker sig över oss på flera sätt. Bokstavligen och bildligt. Här på Kulturkollo skriver vi om litterärt mörker, spänning och skräck under några veckor samtidigt som mörkret sänker sig utanför våra hem. Vad vi läser och skriver om på våra andra bloggar kan du läsa här:

Avgrunden av Ally Condie & Brendan Reichs (Carolina)

Berör och förstör – dikter för unga (Ulrica)

Chamir och sommarpokalen av Angelica Öhrn (Ulrica)

Doften av ett hem av Bonnie-Sue Hitchock (Fanny)

Ett annat jag av Carin Gerhardsen och Petter Lidbeck (Ulrica)

Flickan i den rosa skogen av Helena Dahlgren (Ulrica)

Oavsiktligt av Karl Ove Knausgård (Helena)

Skräcken på Wakenhyrst av Michelle Paver (Helena)

Skuggan (Drakberidaren 1) av Helen Ekeroth (Carolina)

Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi (Helena)

Vi är lajon! av Jens Mattsson och Jenny Lucander (Ulrica)

Kategorier
Kulturkoll

Att leka med spänningsgenren

helena-top

Var går gränsen mellan spänning och skräck? Måste det finnas en gräns? Och vilka trender väntar runt hörnet? 

Helena Dahlgren modererar ett samtal mellan Mats Strandberg, Camilla Sten och författarduon Mattias Leivinger och Johannes Pinter där de undersöker gränslandet mellan spännings- och skräcklitteratur. 

Inom deckargenren är det fler ramar och regler att förhålla sig till, medan att författaren till en skräckroman kan tänja på gränserna, och förväntas göra det, vilket hela panelen tycks vara enig om. Helena Dahlgren lägger fram tesen att deckare kan sägas går från kaos till ordning medan skräck går från ordning till kaos. Författarna nickar instämmande. Mattias Leivinger och Johannes Pinter har dock försökt att förena de båda stilarna när de rör sig i ett gränsland mellan kriminalroman och skräck. Strandberg kommer fram, lite förvånat, till slutsatsen att han också skrivit deckare utan att riktigt tänkt på det förrän nu; såväl Engelsforstrilogin som Slutet är inte bara skräckhistorier utan också inkluderar mordgåtor. 

Mattias Leivinger förklarar det delvis genom att säga att deckarläsarna kan tänkas vara mer konservativa. Samtalet leds in på skräcken och att det forfarande är en relativt smal genre i Sverige, men som de alla ser är på uppgång.
Camilla Sten konstaterar att många säger att skräck inte är en stil för dem, men samma personer ser gärna på Stranger things. Strandberg håller med och jämför det med alla som hävdar att de inte läser fantasy, men älskar Game of Thrones. Onekligen känner jag igen mig i de här beskrivningarna, men jag ser snarare min mer frisinnade streamingsmak som en trigger till att även börja läsa dessa genrer. Eller ja, fantasy är månne fortfarande inte min kopp te, men till skräcken har jag hittat.

Den här lilla spaningen blir min sista under Bokmässan 2019. Nu ska jag äta en sista lunch till oskäligt pris innan jag åker hem med tunga väskor och trött men lättsamt sinne. 

Kategorier
Aktuellt Barnbokskoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v.17 2019

Ja, den här veckan sitter vi mest och tittar på TV och har kanske dragit ner på lästakten något… Om det märks i vårt recenserande? Ja, kolla listan nedan så får ni se!

 

Crucible of Gold (Temeraire 7) av Naomi Novik (Carolina)

Den magiska enhörningsön – Den förtrollade skogen av Zanna Davidson (Carolina)

En ensam färd av Göran Redin (Anna)

Ester Tagg och den flygande holländaren av Linn Åslund (Carolina)

Ett annat jag av Petter Lidbeck och Carin Gerhardsen (Anna)

Frallan är bäst! av Sara Ohlsson (Carolina)

Förälskad i trubbel av Sarah Title (Helena)

Izas ballad av Magda Szabó (Anna)

Monster monster – Den köttätande tentakelväxten av Johannes Pinter (Carolina)

Muse of Nightmares av Laini Taylor (Carolina)

Pepparkornen och den svarta förbannelsen av Sarah Bosse (Carolina)

Regnmannen av Jonas Karlsson (Carolina)

Staden av Camilla Sten (Anna)

Ödesryttarna av Helena Dahlberg (Anna)

Kategorier
Barnbokskoll Grafik- och seriekoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v.16 2019

linje-kulturkollo 

Idag är det långfredag och mycket troligt är att alla åtta kulturkollare gör sitt bästa för att sno till sig lässtunder mitt i firandet. Vad vi läser vet jag inte, men jag vet vilka böcker vi skrivit om den senaste veckan på våra bloggar.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover (Ulrica)

Arvet av Yrsa Sigurdardottir (Anna)

Bara lite till av Heidi Hakala (Helena)

Dags att sluta amma, säger mamma av Moa Wall Kubilius (Ulrica)

Det fina med Kerstin av Helena Hedlund (Anna)

Där rosor faktiskt dör av Ewa Klingberg (Ulrica)

Egendomen av Rutu Modan (Linda)

Festens charmigaste tjej av My Palm (Linda)

Flickan i den rosa skogen av Helena Dahlgren (Linda)

Gråleken av Maria Sveland (Lotta)

Gå förlorad av Agnes Lidbeck (Anna)

I döden för dig av Mian Lodalen och Maria Ahlsdotter (Linda)

Jakten på Anna Lindhs mördare av Edvard Unsgaard (Lotta)

Järtecken av Christoffer Carlsson (Linda)

Kvartetten av Aja Gabel (Linda)

Med ont fördrivas av Anna Tell (Lotta)

Notes on a nervous planet av Matt Haig (Helena)

Pojken, fågeln & kistmakaren av Matilda Woods (Carolina)

Psycho girl av Agnes Jakobsson (Helena)

Terrier (Beka Cooper 1) av Tamora Pierce (Carolina)

Tillbaka till den lilla ön i havet av Jenny Colgan (Linda)

Tillbaka till den lilla ön i havet av Jenny Colgan (Anna)

Tyras husvagn: Äppeltjuven av Ann-Charlotte Ekensten (Ulrica)

Xirianas gåta av Joseph A. Davies (Ulrica)

Kategorier
Kulturkoll Romankoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v. 14 2019

Backarna är fulla av blåsippor och videkissarna har förvandlats till pollenfyllda bomber. Vårvindar friska och snart är delar av kollot på vårutflykt tillsammans. Kan det bli bättre?

Om ni har lust att läsa lite i helgen så kommer här en samling av veckans texter. När ni planterat penséerna och plockat undan högtryckssprutan, krattan och sekatören så kanske det finns tid för en stund i solen?

Allt jag fått lära mig av Tara Westover (Lotta)

Broder Jakob av Emelie Schepp (Anna)

De kan inte stoppa oss av Mattias Beijmo (Lotta)

Flickan i den rosa skogen av Helena Dahlgren (Helena)

Jag som var så rolig att dricka vin med av Rebecka Åhlund (Anna)

King of Scars av Leigh Bardugo (Carolina)

Kärleksdrycken av Jonna Björnstjerna (Carolina)

Med ont fördrivas av Anna Tell (Anna)

När himlen faller ner av Johan Ripås (Anna)

The stranger diaries av Elly Griffiths (Helena)

Kategorier
Kulturkoll

Om en ska läsa – vad ska en läsa då?

helena-top

När Stephen King kommer på tal, så nödgas jag erkänna att ett tidigt läsminne skapade en viss aversion mot författaren eller rättare sagt mot hans böcker. Så pass att jag sedan dess inte läst något av honom. Inte en helt rationell reaktion kan villigt erkännas.

I bästa bokslukarålder, si så där runt nio år gammal kastade jag mig handlöst och aningslöst över en Stephen Kingbok. Jag minns än idag den där krypande skräcken som sakta omslöt mig när jag satt och kurade under täcket. Jag minns än idag hur jag, till mitten hunnen på min King-vandring, slog igen boken och kastade den [bokstavligen] ifrån mig. Jag och Stephen King har inte riktigt rett ut det där än. Vi har inte varit på ”on speaking terms” så att säga sedan dess.

Visserligen har jag läst hans Att skriva: en hantverkares memoarer. Inte så läskig. Inte alls. Och kanske kan den inte kompensera att jag blundat för hans hela utgivning. Min nyfikenhet har dock fått ny kraft, inte minst då jag äntligen har bejakat skräckgenren – inte minst på grund av Mats Strandbergs böcker.

Har jag läst någon King inför veckans tema? Nopp. Men jag har tänkt på det. Stephen King har dock skrivit närmare 60 romaner (varken noveller, novellsamlingar eller fackböcker inräknat). Det skulle alltså ta mig drygt ett år att läsa mig igenom denna imponerande mängd. Hur ska jag kunna hitta russinen i denna enorma kaka? Jo, jag hör av mig till en King-fantast – Helena Dahlgren – som i sin skräcksamling 100 hemskaste lyfter fram Stephen Kings böcker flertalet gånger. Jag bad henne helt enkelt att lista fem böcker som jag borde läsa och visst kunde hon det:

1. Det

Baksidestexten berättar: ”Den lilla staden Derry i Maine ser ut som den typiska amerikanska småstaden trygg och sömnig med sina villaområden, snabbmatsställen och affärer. Men det är bara på ytan. I kloakerna under staden finns något som ligger på lur och iakttar. Där finns ondskan. Där finns Det.” Ja, ni vet clownen. Coulrofobins moder så att säga. Japp, kan hålla med Helena här att Det borde läsas trots att de sista hundra sista sidorna – enligt henne själv – ”är ett av de bästa argumenten för (den högst välgrundade, sällan ifrågasatta) åsikten ’Stephen King kan bara inte låta bli att spåra ut mot slutet’.”

2. Flickan som älskade Tom Gordon

En nioårig flicka går vilse i skogen. För att mota den tilltagande skräcken och som tröst har hon sin Walkman, ”där hon rattar in basebollaget Boston Red Sox kamper och lyssnar till hur hennes hjälte Tom Gordons avslut räddar hem matcherna. Och när mottagningen börjar bli otydlig tar Trisha till fantasin. Tom Gordon går bredvid henne i skogen – det blir hennes enda chans att klara sig mot fienden, den som bara de slaktade rådjuren och de kullvräkta träden vittnar om.” Den här har jag faktiskt aldrig hört talas om, men när jag surfar runt så verkar den vara väldigt uppskattad. Japp, skriver väl upp den då.

3. Benrangel (superunderskattad!)

Baksidestexten påstår att detta är en av Stephen Kings mest gripande och oförglömliga romaner. Det är ”en berättelse om sorg och förlorad kärlek, om en ny kärlek som påverkas av det förflutnas hemligheter och om ett oskyldigt barn som hamnar mitt i en uppslitande dragkamp.” Det står också: ”I Benrangel har Stephen Kings frodiga fantasi med dess spirituella och ångestladdade undertoner fått fritt spelrum. Och här får vi, i vad som betecknats som ”en kärlekshistoria om de mörka skrymslena vi alla har inom oss”, en demonstration av hans mästerliga förmåga att förmedla känslor.” Låter onekligen lite som en Fanny-bok, va?

4. Dolores Claibourne

En titel jag känner igen och om jag inte missminner mig så har jag sett filmatiseringen med Kathy Bates i huvudrollen.  Dolores Claiborne ”förhörs av polisen efter Vera Donovans plötsliga död – den rika, invalidiserade gamla damen som Dolores vårdat så länge. Alla vet att de två kvinnorna inte alltid varit sams, och dödsfallet döljer en hel del mysterier. När Dolores nu möter rättvisan har hon dock långt mycket mer att komma med: en livshistoria, en bekännelse och ett försvar.”

5. Carrie

Ja, en riktigt King-klassiker. Carrie är för övrigt den första romanen som han fick publicerad. I hans Att skriva: en hantverkares memoarer går det att läsa att han innan dess skrivit tre romaner som alla blivit refuserade (men senare utgivna): Raseri, Den flyende mannen och Maratonmarschen. 

Jag bugar, tackar och niger för din lista Helena. Jag blir uppriktigt nyfiken på Flickan som älskade Tom Gordon, Benrangel och Dolores Claibourne. Jag förnekar såklart inte Det och Carries storhet – det kan dock vara svårt att förbise filmatiseringarna som sitter som etsade på hornhinnan – jag är ju en hängiven anhängare av falangen: läs boken först, se filmen sen (vilket detta blir ett ypperligt exempel på).

Kategorier
Barnbokskoll Evenemangskoll Grafik- och seriekoll Kulturkoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Ditt bästa mässtips?

Nu är det bara två ynka dagar kvar till Bokmässan drar igång och vi peppar naturligtvis järnet. Vi på kulturkollo bad några av de medverkande att komma med sina bästa tips inför mässan! Har du själv någon programpunkt du ser extra mycket fram emot? Eller något allmänt tips att komma med? Fyll gärna på i kommentarerna nedan!

Kategorier
Barnbokskoll Evenemangskoll Ungdomsbokskoll

Med ungdomsböcker i fokus

Linda
Det är lätt att glömma att Bokmässan egentligen heter Bok & bibliotek och inte bara handlar om mingel, bubbel och events. Inte heller om nazister eller ens protester mot dem. Faktiskt handlar det inte heller bara om att marknadsföra, sälja eller ens att köpa böcker. Som Patrik Lundberg så påpassligt skriver om är det också en chans till fortbildning för en massa lärare och bibliotekarier. Det är det stora syftet med mässan, för det är vi som ska väcka läslust och garantera bildning hos framtida generationer.

Kategorier
Kulturkoll

Du, Stephen King, vi behöver prata om en sak.

helena-top

Det här med skräck och rädsla är komplext. Det har varit lätt (för lätt?) för mig att hävda att jag inte läser sådant och mumlat floskler som ”orealistiskt” och ”kiosklitteratur”. Sanningen är – har jag insett i vuxen ålder, kanske till och med i detta nu –  att efter en litteraturrelaterad posttraumatisk stress syndrom-upplevelse levt i ren emotionell förnekelse. Jag vände helt enkelt tidigt skräcklitteraturen ryggen.

I bästa bokslukarålder, si så där runt nio år gammal kastade jag mig handlöst och aningslöst över en Stephen Kingbok. Jag minns än idag den där krypande skräcken som sakta omslöt mig när jag satt och kurade under täcket. Jag minns än idag hur jag, till mitten hunnen på min King-vandring, slog igen boken och kastade den ifrån mig. Jag och Stephen King har inte riktigt rett ut det där än. Vi har inte varit på ”on speaking terms” så att säga sedan dess.

Jag har skrivit om det flera gånger förr. Om hur Stephen King fick mig att avsky… tja Stephen King. Bara ordet ”hälsena” får mig att känna kalla kårar likt en tsunami som drar genom hela mitt emotionella jag och clowner kan få mig paralyserad av skräck. När jag sedan i vuxen ålder fann en fin vänskap i en inte bara fellow twin mom och mörkervurmare, utan i en person som visade sig vara King-groupie, så började min självbild att vackla.

Det vi bland mycket annat har gemensamt – jag och Helena – är vår nyfikenhet, rent av vurmeri för eländes elände. Vi läser gärna om hemskheter, om det mänskliga omänskliga, om mörkret. Det som dock skiljer vår läsning, TV-seriesvullande och andra kulturella konsumtionsmönster åt är att hon är en inbiten skräckfantast, medan jag historiskt sett har hållit mig till det mer realistiska mörkret (vilket egentligen är en antites i sammanhanget då majoriteten av det som händer i spänningslitteratur är tämligen orealistiskt, men vi kanske istället ska använda ordet sannolikt snarare än realistiskt. Äh ni fattar va?!). Jag säger också historiskt då jag de senaste åren har börjat bredda min kulturella sfär och har med stort nöje börjat både läsa och titta på saker som skulle få Helena att gnugga händerna av välbehag. Länk

Genom Helenas passion, som hon så uttrycksfullt berättar om i dagens SvD och genom Mats Strandbergs böcker, som jag skrev om i veckans första inlägg Kalla kårar, har jag börjat inse att skräckmästaren Stephen King borde få en chans till upprättelse hos mig. Någonstans förstår jag rationellt att hans böcker måste vara långt mer än grisblod, skräckkatter och salivsölande hundar. Att hans böcker handlar om livet och den inneboende skräcken för något långt mer realistiskt – precis som Strandbergs böcker gör. I och med morgonens läsning av ”Stephen King sviker aldrig barnen” av Helena Dahlgren är jag fast besluten om att lugnt sätta mig ner igen med King, låtom oss tala och komma ur den här nästan livslånga separationen.

Istället fastnade jag nu för den hudlösa skildringen av barnens vänskap och lojalitet, och hur ful vuxenvärlden med dess svek och flackande blick kan vara. Den här gången såg, verkligen såg, jag tjockisen Ben, Bev med blåmärkena, den stammande Bill som efter broderns död blivit osynlig för de sörjande föräldrarna. I deras utanförskap spirar en alldeles särskild vänskap. Några av oss kanske får uppleva det utanför boksidorna, om vi har tur. ”Jag har aldrig senare haft vänner som de jag hade när jag var tolv”, konstaterar berättarjaget i Stephen Kings novell ”Höstgärning” från samma tid och tillägger: ”Jisses, har någon det?”

Med detta inlägg avrundar vi veckans tema Kalla kårar. En vecka som innehållit inte bara en recension av Helena Dahlgrens debutroman Orkidépojken, utan också hur vår egen Helena tröttnade på vampyrerna (!), Carolina listade hemska kulturella tandläkare vars egen skräck för denna yrkeskår lös igenom raderna och Lotta listade rysliga skräckfilmer. Imorgon drar en ny temavecka igång här på Kulturkollo och som vanligt kan ni förvänta er tvära kast mellan de emotionella ytterligheterna.

Kategorier
Kulturkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Orkidépojken av Helena Dahlgren

linje-ulrica

Vi kan väl börja med att konstatera att det här med temat ”Kalla kårar” inte var min idé. Jag är nämligen en riktig fegis! Jag tittar inte på skräckfilm. Jag läser inte böcker om spöken och övernaturliga saker. Eller? Men vänta lite nu – om man tittar på vad jag läste i somras, så smög sig faktiskt både Vattnet drar av Madeleine Bäck och Hemmet av Mats Strandberg in där, och bara för någon dag sedan diskuterade jag The Little Stranger av Sarah Waters i min bokcirkel. Jag har dessutom tyckt riktigt mycket om alla tre böckerna – och blev inte så förskräckigt, förskräckligt rädd. Kanske har jag blivit omvänd?

Dessutom har den här boken så lägligt landat i bokhandeln precis lagom till vår temavecka*. Orkidépojken av Helena Dahlgren har det buzzats en del om i bokbloggsvärlden då Helena är ”one of our own”. Hon driver bloggen Dark Places och har tidigare skrivit skräcknoveller och faktaboken 100 hemskaste som blivit alla skräckvurmares bibel. Men nu begår hon alltså romandebut och då kunde jag faktiskt inte låta bli att läsa den för att se om den ger kalla kårar.