Kulturkollo konfererar Midsommarnattsdrömmar

linje-kulturkollo 

 

I Midsommarnattsdrömmar låter Bengt Ohlsson oss fira midsommar tre gånger med samma kompisgäng. Första gången är 1988 då de är runt 25, andra gången 15 år senare då de är 40 och slutligen 2018 då de hunnit bli 55 år. Eftersom flera av oss läst och det här är en bok som väcker många tankar får det bli ett konfererarinlägg. Som vanligt vill vi varna för spoilers. Det här är snarare ett inlägg för er som läst än för den som vill läsa.

Linda: Det första jag kände när jag stängde boken var “hjälp, måste man bli bitter efter 50”? Det fanns verkligen inget kvar av det hopp som vännerna ändå kände 30 år tidigare. Någon kunde väl få vara lycklig ändå?

Ulrica: Ha, ha – ja, det var kanske inte någon myspysig sommarläsning precis. När jag läste den var jag i en stuga på en campingplats just under midsommarhelgen (dock utan kompisgäng pga ni-vet-vad) och reflekterade över att om någon hade sagt till mig när jag var 25 att det var så jag skulle tillbringa midsommaren i medelåldern så vet jag inte om jag hade velat tro på det. Men det är väl så att man växer och förändras, man kompromissar sina ungdomsideal – men det behöver ju inte innebära att man blir bitter och olycklig.

Anna: Det är en deprimerande bok på många plan tycker jag och medelåldern skildras på inget vis förskönat. Vännerna har blivit urvattnade versioner av de som de en gång var och kanske är det det som händer när man blir vuxen, lever det som är livet och dessutom åldras i kroppen? Men bitter behöver ju inte komma per automatik, känslan – frågan “hur blev livet så här”? bedövar dem alla och jag vill mest skaka om dem. Livet är inte slut. För oss sextiotalister är det många år kvar att leva.  

Linda: Vad tycker ni om karaktärerna? Thomas är intressant tycker jag. Han är viktig för att hålla ihop gänget, men verkar samtidigt inte umgås med någon av dem till vardags. Min favorit är nog ändå Sofia, men jag hade önskat ett bättre liv för henne. Vad är det som gör att hon håller fast vid Nicke egentligen?

Anna: För min del så tyckte jag att karaktärerna var irriterande välvalda för att liksom få med alla olika typer i ett gäng, de blev liksom inte människor för mig och jag tycker inte jag lär känna någon av dem på riktigt. Om jag nu minns rätt så är det tjejerna som är barndomskamrater och killarna kommer till under studietiden och det gör att åtminstone tjejerna har lite olika inriktning med sina liv, killarna är de där sköna kultursnubbarna mest allihopa och det är tur att romanen inte bara handlade om dem.

Ulrica: Tyvärr blev karaktärerna för schablonartade fin min smak. Jag håller med dig, Anna, att de kändes för medvetet “modellerade” i sina roller och det blev inte alltid trovärdigt. Jag kände inte heller att jag kom någon av dem riktigt nära.

Anna: Eftersom karaktärerna är nästan jämnåriga med mig så hamnar den här romanen väldigt nära. Sofia är den tjejen som jag hade velat vara där på 80-talet. Hon är den där begåvade rocktjejen som är ihop med en festande och fräck musikjournalist och så går åren. Vardagen hinner ikapp, de får barn, de måste ha en stadig inkomst och idealen, konsten blir satt på paus. Väldigt sorgligt. Nicke är mest en sorglig typ som helst av allt skulle vilja vara 25 jämt. Jenny och Olof är väl de karaktärerna som bäst speglar den jag faktiskt var.

Som jag irriterade mig på Aarif, störde ni er också på honom? 

Linda: Inte så mycket faktiskt. Hans funktion var visserligen att störa, men det funkade okej tycker jag. En skitstövel helt klart, men inte värre än någon annan och ganska ointressant vilket kanske är anledningen till att han inte alls tog sin in under huden. Däremot hade jag svårt för Jenny, hon är lite för präktig och lite för naiv. Hade önskat att hon tänkt mer på sig själv och sitt eget liv. Extra märkligt blir det i sista delen när hon försvarar Aarifs son utan någon som helst balans. Där missar Ohlsson en del som borde problematiserats kan jag tycka, både gällande Aarifs relationen till sonen och rasismen som möter honom. Det kanske är så att jag också är mest lik Jenny och därför blir extra irriterad på henne? Jag kan inte heller låta bli att fundera över hur det blivit om hon lämnat Aarif för Nicke.

Ulrica: Inte så väldigt mycket egentligen. Han var lite dryg i det att han tyckte sig vara så mycket bättre än alla andra, men alla karaktärer hade ju en del mindre tilltalande egenskaper.

Anna: Titeln Midsommarnattsdrömmar, vad tänker ni om den? Jag letade efter Shakespeare när jag läste man jag hittade ganska lite. Jag kan pjäsen för dåligt, var det något jag missade? 

Linda: Möjligen att allt för många är med fel person, men annars är det nog mest högtiden som avses? Funderar febrilt på om det kan finnas någon Puck, men hittar ingen. Klart är att de har drömmar den där första midsommarhelgen som väcks till liv den andra, men verkar helt döda den tredje. Jag undrar om de hittat tillbaka till livet när de är 70? Jag läste en undersökning som menade att många är som lyckligast när de är 70, så det finns kanske hopp trots allt. 

Ulrica: Nää, om det fanns någon blinkning till Shakespeare så var den väl dold. Tänker mera att titeln handlar om högtiden och de olika karaktärernas förhoppningar och drömmar. Thomas ställer väl frågan varje midsommar, om vad de har för framtidsdrömmar.

Linda: Relationer är ju det som är centralt och den relation som jag berörs mest av är kanske den mellan Nicke, Sofia och deras son Morgan. Kanske för att den kommer ganska nära mig. Oron för att ett annorlunda barn ska vara utanför är stark. Samtidigt måste de ju ha hanterat situationen ganska illa eftersom Morgan väljer att bryta helt med sina föräldrar. Jag hade velat veta mer om honom och vad som gjorde att han valde att lämna.

Ulrica: Ja, det tyckte jag också var en intressant trio och det fastnade lite extra. Jag tänker också på Thomas och hans avsaknad av relationer. Det var så sorgligt.

Linda: Jag undrar också mycket över Thomas och hans liv. Vill han ens bjuda dem till en andra festen? Det gjorde ju visserligen berättelsen mer intressant att vi får återse dem, men han verkar ju faktiskt inte tycka om dem. Vad tycker ni om formen att göra tre nedslag under samma tid på året med femton års mellanrum?

Ulrica: Det är en kul idé och liknande upplägg har fungerat bra i andra romaner, jag tänker till exempel på En dag av David Nicholls, men för mig håller det inte hela vägen ut. Redan vid andra tillfället är gruppen så splittrad och har knappt haft kontakt – att alla plötsligt kan fira midsommar tillsammans känns konstig. Och firandet på båten känns bara osannolikt och jobbigt!

Linda: Håller verkligen med om att det är konstigt att de bara ses just vid dessa tillfällen och knappt annars. Jag gillar verkligen den här boken i teorin, men tycker att det är för mycket vi inte får veta. Bengt Ohlsson beskriver, men problematiserar ganska lite och jag hade önskat att han hade stigit in mer istället för att bara iaktta.

Anna: Tror att du sätter fingret där på varför jag inte var helt begeistrad av den här boken. Det blir lite kliniskt och inte så mänskligt. 


Mer intressant än bra kanske. Har ni läst Midsommarnattsdrömmar? Vad tyckte ni?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.