Kategorier
Romankoll

Kulturkollo konfererar Midsommarnattsdrömmar

linje-kulturkollo 

 

I Midsommarnattsdrömmar låter Bengt Ohlsson oss fira midsommar tre gånger med samma kompisgäng. Första gången är 1988 då de är runt 25, andra gången 15 år senare då de är 40 och slutligen 2018 då de hunnit bli 55 år. Eftersom flera av oss läst och det här är en bok som väcker många tankar får det bli ett konfererarinlägg. Som vanligt vill vi varna för spoilers. Det här är snarare ett inlägg för er som läst än för den som vill läsa.

Linda: Det första jag kände när jag stängde boken var “hjälp, måste man bli bitter efter 50”? Det fanns verkligen inget kvar av det hopp som vännerna ändå kände 30 år tidigare. Någon kunde väl få vara lycklig ändå?

Ulrica: Ha, ha – ja, det var kanske inte någon myspysig sommarläsning precis. När jag läste den var jag i en stuga på en campingplats just under midsommarhelgen (dock utan kompisgäng pga ni-vet-vad) och reflekterade över att om någon hade sagt till mig när jag var 25 att det var så jag skulle tillbringa midsommaren i medelåldern så vet jag inte om jag hade velat tro på det. Men det är väl så att man växer och förändras, man kompromissar sina ungdomsideal – men det behöver ju inte innebära att man blir bitter och olycklig.

Anna: Det är en deprimerande bok på många plan tycker jag och medelåldern skildras på inget vis förskönat. Vännerna har blivit urvattnade versioner av de som de en gång var och kanske är det det som händer när man blir vuxen, lever det som är livet och dessutom åldras i kroppen? Men bitter behöver ju inte komma per automatik, känslan – frågan “hur blev livet så här”? bedövar dem alla och jag vill mest skaka om dem. Livet är inte slut. För oss sextiotalister är det många år kvar att leva.  

Linda: Vad tycker ni om karaktärerna? Thomas är intressant tycker jag. Han är viktig för att hålla ihop gänget, men verkar samtidigt inte umgås med någon av dem till vardags. Min favorit är nog ändå Sofia, men jag hade önskat ett bättre liv för henne. Vad är det som gör att hon håller fast vid Nicke egentligen?

Anna: För min del så tyckte jag att karaktärerna var irriterande välvalda för att liksom få med alla olika typer i ett gäng, de blev liksom inte människor för mig och jag tycker inte jag lär känna någon av dem på riktigt. Om jag nu minns rätt så är det tjejerna som är barndomskamrater och killarna kommer till under studietiden och det gör att åtminstone tjejerna har lite olika inriktning med sina liv, killarna är de där sköna kultursnubbarna mest allihopa och det är tur att romanen inte bara handlade om dem.

Ulrica: Tyvärr blev karaktärerna för schablonartade fin min smak. Jag håller med dig, Anna, att de kändes för medvetet “modellerade” i sina roller och det blev inte alltid trovärdigt. Jag kände inte heller att jag kom någon av dem riktigt nära.

Anna: Eftersom karaktärerna är nästan jämnåriga med mig så hamnar den här romanen väldigt nära. Sofia är den tjejen som jag hade velat vara där på 80-talet. Hon är den där begåvade rocktjejen som är ihop med en festande och fräck musikjournalist och så går åren. Vardagen hinner ikapp, de får barn, de måste ha en stadig inkomst och idealen, konsten blir satt på paus. Väldigt sorgligt. Nicke är mest en sorglig typ som helst av allt skulle vilja vara 25 jämt. Jenny och Olof är väl de karaktärerna som bäst speglar den jag faktiskt var.

Som jag irriterade mig på Aarif, störde ni er också på honom? 

Linda: Inte så mycket faktiskt. Hans funktion var visserligen att störa, men det funkade okej tycker jag. En skitstövel helt klart, men inte värre än någon annan och ganska ointressant vilket kanske är anledningen till att han inte alls tog sin in under huden. Däremot hade jag svårt för Jenny, hon är lite för präktig och lite för naiv. Hade önskat att hon tänkt mer på sig själv och sitt eget liv. Extra märkligt blir det i sista delen när hon försvarar Aarifs son utan någon som helst balans. Där missar Ohlsson en del som borde problematiserats kan jag tycka, både gällande Aarifs relationen till sonen och rasismen som möter honom. Det kanske är så att jag också är mest lik Jenny och därför blir extra irriterad på henne? Jag kan inte heller låta bli att fundera över hur det blivit om hon lämnat Aarif för Nicke.

Ulrica: Inte så väldigt mycket egentligen. Han var lite dryg i det att han tyckte sig vara så mycket bättre än alla andra, men alla karaktärer hade ju en del mindre tilltalande egenskaper.

Anna: Titeln Midsommarnattsdrömmar, vad tänker ni om den? Jag letade efter Shakespeare när jag läste man jag hittade ganska lite. Jag kan pjäsen för dåligt, var det något jag missade? 

Linda: Möjligen att allt för många är med fel person, men annars är det nog mest högtiden som avses? Funderar febrilt på om det kan finnas någon Puck, men hittar ingen. Klart är att de har drömmar den där första midsommarhelgen som väcks till liv den andra, men verkar helt döda den tredje. Jag undrar om de hittat tillbaka till livet när de är 70? Jag läste en undersökning som menade att många är som lyckligast när de är 70, så det finns kanske hopp trots allt. 

Ulrica: Nää, om det fanns någon blinkning till Shakespeare så var den väl dold. Tänker mera att titeln handlar om högtiden och de olika karaktärernas förhoppningar och drömmar. Thomas ställer väl frågan varje midsommar, om vad de har för framtidsdrömmar.

Linda: Relationer är ju det som är centralt och den relation som jag berörs mest av är kanske den mellan Nicke, Sofia och deras son Morgan. Kanske för att den kommer ganska nära mig. Oron för att ett annorlunda barn ska vara utanför är stark. Samtidigt måste de ju ha hanterat situationen ganska illa eftersom Morgan väljer att bryta helt med sina föräldrar. Jag hade velat veta mer om honom och vad som gjorde att han valde att lämna.

Ulrica: Ja, det tyckte jag också var en intressant trio och det fastnade lite extra. Jag tänker också på Thomas och hans avsaknad av relationer. Det var så sorgligt.

Linda: Jag undrar också mycket över Thomas och hans liv. Vill han ens bjuda dem till en andra festen? Det gjorde ju visserligen berättelsen mer intressant att vi får återse dem, men han verkar ju faktiskt inte tycka om dem. Vad tycker ni om formen att göra tre nedslag under samma tid på året med femton års mellanrum?

Ulrica: Det är en kul idé och liknande upplägg har fungerat bra i andra romaner, jag tänker till exempel på En dag av David Nicholls, men för mig håller det inte hela vägen ut. Redan vid andra tillfället är gruppen så splittrad och har knappt haft kontakt – att alla plötsligt kan fira midsommar tillsammans känns konstig. Och firandet på båten känns bara osannolikt och jobbigt!

Linda: Håller verkligen med om att det är konstigt att de bara ses just vid dessa tillfällen och knappt annars. Jag gillar verkligen den här boken i teorin, men tycker att det är för mycket vi inte får veta. Bengt Ohlsson beskriver, men problematiserar ganska lite och jag hade önskat att han hade stigit in mer istället för att bara iaktta.

Anna: Tror att du sätter fingret där på varför jag inte var helt begeistrad av den här boken. Det blir lite kliniskt och inte så mänskligt. 


Mer intressant än bra kanske. Har ni läst Midsommarnattsdrömmar? Vad tyckte ni?

Kategorier
Kulturkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo konfererar om Beröringen

I Gustav Tegbys Beröringen får du lära känna sextonåriga Elin, som har levt instängd med sin pappa i en etta hela sitt liv. Den enda vännen hon har utanför lägenheten är Sebastian som hon pratar med via nätet. Och det är via internet, filmer och det hon ser och hör genom väggarna som hon lär känna omvärlden. Ett normalt liv utanför lägenheten ter sig som en omöjlighet. Allt hon rör dör. Bokstavligen. Åtminstone om vi ska tro hennes pappa.

En dag tvingas hon dock ta steget ut ur lägenheten och ska försöka hitta sin plats i en värld som på många sätt är helt främmande för henne.

Upprinnelsen till Beröringen var en diskussion på en fest om de värsta superkrafter man skulle kunna få och vilka konsekvenser de skulle få för ens liv, berättar Gustav Tegby.

– Efteråt kunde jag inte släppa tanken, och den här berättelsen växte fram i huvudet under ett par års tid. Tematiskt kommer idén mycket från den där känslan som de flesta av oss har hela livet, men som i alla fall för mig var särskilt stark i tonåren, att längta efter mänsklig närhet och samtidigt tycka det är skitläskigt. (källa)

Vi är några stycken som har läst berättelsen om Elin och hennes dödliga kraft. Med största sannolikhet kommer samtalet att inkludera – oundvikligen – en hel del spoilers, så har du inte läst boken så är du här med varnad.

Fanny: Vilken bladvändare! Jag totalt slukade boken. Elins öde griper tag i mig på ett sätt som jag inte riktigt var beredd på. Hon är som vilken tonåring som helst, men ändå inte. Känslan att allt jag rör dör är kanske inte helt främmande för oss, men för Elin är det inte bara en känsla. Vad gör det med henne?

Anna: Det påverkar hennes hela liv. Helt klart. Hon har ju också hållits helt isolerad från världen vilket skulle kunna göra vem som helst tokig.

Ulrica: Jag slukade också precis som du, Fanny. Jag trodde först att det var en bok i skräckgenren, men gillade verkligen det här mer psykologiska upplägget och det krypande obehaget. Jag kunde inte låta bli att tänka lite på My Absolute Darling av Gabriel Tallent som jag läste för inte så länge sedan som också handlar om en ung tjej som lever isolerad och helt efter sin pappas regler. Papporna är i och för sig helt olika och där den boken är mer socialrealistisk drar Beröringen åt det övernaturliga hållet, men den poppade ändå upp i tankarna hos mig. Det är säkert den totala beroendeställningen de båda tjejerna befinner sig i gentemot sina fäder.

Linda: Premissen är verkligen fruktansvärd och just det faktum att hon litat helt på sin pappa och sedan ska klara sig utan honom i en värld som han varnat henne för, gör det hela ännu mer komplext. När hon dessutom tror att hon är förföljd blir det knappast bättre. Vem kan hon lita på?

Anna: Det känns ju ändå som att Elin emellanåt tvivlat på sin pappa men hjärtat brister lite där i början när Elin, som har en vän på nätet som hon litar på, blir brutalt dumpad av sin ende förtrogna. Att Sebastian försvinner är nästan mer än jag kan ta , senare i romanen blir det ju tydligt varför men i den stunden så kände jag att Elin kanske skulle knäckas. Nu gör hon inte det och man undrar varifrån hon får sin styrka?

Linda: Det är så otroligt ledsamt när hon mister de två enda personer hon har i sitt liv. Hur hon går vidare? Egentligen är det rätt märkligt, men önskan om att få leva ett “normalt” liv verkar vara väldigt stark och det känns trots allt trovärdigt.

Fanny: Ja, förlusten av Sebastian är så fruktansvärd sorglig. Herregud, mitt hjärta brast där och då. Och senare blev jag så himla arg på pappan. Elin blir sviken på så många nivåer.

Ulrica: Var hon hittar sin styrka är verkligen en fråga man ställer sig. Elin funderar själv på om det är värt det och om det inte vore bäst för alla om hon inte fanns. Men jag tror som du, Linda, att viljan att leva och längtan efter ett normalt liv är så stark hos henne.

Linda: Skolan är verkligen en plats där det finns risker överallt. Det kan vara jobbigt att gå dit för “vanliga” elever, men för en som är ständigt rädd att döda någon är det värre än för i alla fall de flesta. Vad tyckte ni om det faktum att författaren förde in en person som hon faktiskt kunde röra?

Fanny: Jag gillade tanken, dels så får Elin någon slag av respit från det hemska och dels ställer det ju till det för oss läsare. Finns verkligen beröringen eller är det bara Elins föreställning?

Ulrica: Jag gillade det också. Det känns som ett extra smart sätt att göra oss läsare osäkra på vad som är sant eller inte.

Anna: Man kan ju inte heller läsa den här boken utan att bli misstänksam på sin omgivning, det klaustrofobiska byts i en konspiration som gör att man själv börjar att kika sig över axeln. Jag tycker att Tegby har lyckats riktigt bra med hur det skruvade i verkligheten kryper på och i alla fall jag tittar efter en Volvo mest hela tiden.

Fanny: Håller med. Och det där tvivlet som hela tiden gror på vad som är verkligt eller inte. Väldigt effektfullt.

Linda: Spoilervarning kanske, men vad tyckte ni om slutet? Jag tyckte verkligen att boken var en bladvändare från första sidan, men upplösningen blev verkligen extra allt och lite till.

Ulrica: Det fungerade bra, tycker jag, att det skruvades upp mer och mer.

Anna: Det här är Gustavs romandebut och han har tidigare främst varit verksam som dramatiker och dramaturg, jag kan ana att det har påverkat hans sätt att skriva i scener och texten är väldigt handlingsdriven. För att anknyta till Linda – blev det för mycket? Rubbades balansen mellan verkligheten och fiktionen, raserades den där känslan av att det faktiskt skulle kunna hända i och med slutet?

Linda: Handlingsdriven mer än karaktärsdriven i alla fall i slutet, det har du nog rätt i. Jag hade klarat mig fint utan all sektstämning, men gillade trots allt att få reda på mer om Elins föräldrar. Som helhet är det trots det en spännande och välskriven bok. Jag är spänd på att få höra vad yngre läsare tycker. Är det någon som har några i sin närhet som läst?

Bild:BIld av Alexas_Fotos från Pixabay

Kategorier
Evenemangskoll Romankoll

Kulturkollo konfererar – Årets bok 2019

 

För tre år sedan instiftades utmärkelsen Årets bok av Bonnier bokklubbar. Kriterierna för att bli nominerad är att boken ska vara av hög språklig kvalitet, ha en väl berättad historia sett till handling, karaktärer och miljö och ska tilltala en bred läsekrets. Genren ska vara svensk eller utländsk skönlitteratur (spänning och roman) och boken ska vara utgiven på svenska under maj 2018 – april 2019.

Den 24 april tillkännagavs nomineringarna till Årets Bok 2019 och sedan har det varit upp till oss läsare att rösta på vår favorit och utse vinnaren. De nominerade böckerna 2019 är De dubbelt så bra av Bengt Ohlsson (Albert Bonniers förlag), Det som göms i snö av Carin Gerhardsen (Bookmark), En katts resedagbok av Hiro Arikawa (Nona), Järtecken av Christoffer Carlsson (Albert Bonniers förlag), Manhattan Beach av Jennifer Egan (Albert Bonniers förlag), Mörkret av Ragnar Jónasson (Modernista), Pachinko av Min Jin Lee (Polaris), Påfågelsommar av Hannah Richell (Forum), Silvervägen av Stina Jackson (Albert Bonniers förlag), Stormvarning av Maria Adolfsson (Wahlström & Widstrand), Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell (Norstedts) och Vaggvisa av Leila Slimani (Natur & Kultur).

Vad tycker och tänker vi kring de nominerade böckerna? Kulturkollo konfererar om vilken bok som blir Årets bok 2019!

Anna: Jag tycker att juryn gjort ett gott urval av böcker det här året, det är allt från en svepande släktroman från Asien till en spänningsroman från Island och jag har verkligen uppskattat att läsa dem alla. Kul att några av de riktiga snackisarna inte kom med (tänk Bränn alla mina brev). Det ger utrymme för fler författarskap att komma fram i rampljuset. Jag har landat i tre svenska favoriter. De är Christoffer Carlssons Järtecken, Bengt Ohlssons De dubbelt så bra och Jonas Gardells Till minne av en villkorslös kärlek. Alla tre är välskrivna romaner som jag minns långt efter att jag läst klart. Sedan om någon av dem är röstarnas favoriter återstår att se fredagen den 27 september.

Fanny: Av de nominerade böckerna har jag läst tre; Järtecken, Silvervägen och Vaggvisa. Och precis som Anna reflekterade jag också över vilken spännande blandning det är i år. (Dock chocken på att jag fortfarande inte har läst Gardells bok). Med det sagt, så tänker jag att både Järtecken och Silvervägen är två riktigt starka kandidater och som jag uppskattade väldigt. Den förstnämnda ligger mig kanske närmare hjärtat då Christoffer Carlssons roman utspelar sig nästgårds, samtidigt så har det varit en rejäl hajp kring Silvervägen. Då det är allmän röstning så kan jag också tänka mig att Till minne av en villkorslös kärlek ligger bra till.

Ulrica: Jag tyckte verkligen mycket om Silvervägen också och har lagt min röst på den, men det finns flera riktigt bra böcker bland de nominerade. Precis som du säger, Fanny, så kan nog Gardells bok ligga bra till, men på ett sätt skulle det vara lite trist att den vann. Den boken får ju så mycket uppmärksamhet ändå. Med det sagt är Årets bok ett brett och folkligt pris och de böcker som vunnit tidigare år har varit sådana som varit omtalade. Spontant tänker jag att det är många spänningsromaner som är nominerade i år. Är det ovanligt många?

Lotta: Jag surar lite eftersom min givna vinnare Mattias Edvardssons En helt vanlig familj inte ens blivit nominerad? Helt ofattbart faktiskt. Men visst finns det några fina bland de nominerade också. Jag har läst åtta av de nominerade. Mina favoriter är Silvervägen och Järtecken, som jag tycker prickar in alla kriterierna språk, karaktärer, miljö, handling och tilltalar en bred läsekrets.

Linda: Jag håller med Lotta om att Mattias Edvardsson borde varit en självklar kandidat och jag saknar även fantastiska Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid. Många deckare bland de nominerade, men väldigt lite feelgood. Av de tolv nominerade har jag läst fem och hade tänkt läsa några till, men ni vet hur det är med läslistors längd i förhållande till lästiden. Även om jag instämmer i hyllningskören av Silvervägen är det inte min favorit. Däremot en ganska trolig vinnare. Jag vill att fantastiska Pachinko av Min Jin Lee ska vinna, men det känns otroligt. Istället tror på Jonas Gardell, trots att Till minne av en villkorslös kärlek är långt ifrån hans bästa bok. Detta på grund av hans många och trogna fans. Jag håller dock en extra tumme för Christoffer Carlsson och hans fina Järtecken, som definitivt är en av årets böcker för mig.

Kategorier
Ungdomsbokskoll

Kulturkollo konfererar: Slutet

linje-kulturkollo
I övergången från en vecka till en annan konfererar vi Mats Strandbergs nya bok Slutet, en bok där jorden är på väg mot en garanterad undergång då en en komet är på väg rakt mot den. I Slutet får vi träffa Simon, som är sjutton år och bor med sina mammor. Han är tillsammans med Tilda och lever ett ganska vanligt tonårsliv. Allt förändras under de knappt fem veckor vi får följa honom.

Som vanligt när vi diskuterar en bok är det varning för spoilers. Vi brukar grotta in oss i mer eller mindre avslöjande detaljer, så kanske ska du vänta med att läsa inlägget tills du läst boken. För boken ska du läsa. Det är inte en order, men defintivt en stark rekommendation.

Linda: Två tonåringar berättar om sina sista veckor i livet. Ingen munter bok alls, men jag tycker att Strandberg ändå lyckas så himla bra med att skapa en stillsamhet och ett lugn mitt i kaoset. Det är verkligen så långt från en amerikansk actionfilm som man kan komma. Jag vet inte riktigt hur han lyckas om jag ska vara ärligt. Det är spännande, men aldrig svulstigt.

Helena: Jag håller med, det är spännande på ett lågmält sätt och blir aldrig någonsin överdrivet eller just svulstigt. Det ligger en tillbakalutad sorg över alltihop, ångesten och paniken lämnas nästan helt över till mig som läsare.

Carolina: Jag tänker att det är det här med att han lyfter de vardagliga detaljerna, att det vanliga livet trots allt rullar på även om jorden kommer att gå under om några veckor. Att Simon kör med sin hårtrimmer, att mammorna blir arga på honom för att han är borta hela natten och inte kommer hem precis som vilken förälder som helst (och trots att de alla ändå ska dö alldeles snart) att hunden ska gå ut och kissa … allt det där. Det bidrar också till min egen ångest när jag läser eftersom jag ju kan relatera till livet de lever.

Ulrica: Håller med. Det är en väldigt speciellt slags spänning i den här boken. Jag är imponerad av Mats Strandbergs hantverk i den här boken, hur han lyckas skapa en känsla av att tiden springer iväg och samtidigt som det känns som att man befinner sig i ett slags vakuum.

Linda: Jag blir så otroligt ledsen och drabbad av Simons syster Emma, som väntar barn och inte alls vill kännas vid att hon aldrig kommer att bli mamma. Hon och Stina letar barnkläder på vinden och försöker förtränga det som är så hemskt att det inte går att tänka på. Tänk att bära ett efterlängtat barn och veta att det aldrig kommer att födas. Av alla människor som snart ska dö, vem känner ni mest för?

Helena: Jag fastnade också för Emma, det är så djupt sorgligt och symboliskt kring henne. Det är också i sorgen kring hennes ofödda barn som jag känner att jag lär känna Simon, inte för att han pratar så mycket om det utan snarare för att han uppenbarligen känner så mycket som fokuseras just på det lilla barnet att han inte förmår sig att formulera det. Sen måste jag säga att jag påverkas av alla föräldrar. Den där tanken på att veta att ens barn inte har en framtid klarar jag inte ens av att snudda vid själv.

Ulrica: Jo, men absolut Emma såklart. Men också ungdomarna som Simon och Lucinda som står precis på gränsen till en framtid som ska öppnas upp för dem och så plötsligt stängs dörren. Det blir väldigt effektivt att placera den här händelsen så att vi får uppleva den ur de unga vuxnas perspektiv och vara med om de olika sätt de försöker hanterade det på – antingen genom att döva oron med droger och alkohol eller genom att försöka göra den sista tiden meningsfull.

Carolina: Jag får också hjärtsnörp av att läsa om Emma, och barnkläderna som plockas fram, och all denna förväntan som aldrig kommer att infrias. Men riktigt mycket blöder jag när jag läser om Lucindas lillasyster Miranda – när hon gör upp sin bucket-list med sin runda, barnsliga handstil. Åh! Att få laga en tre-rätters middag, att få bygga en koja i vardagsrummet och sova i den, att få fira jul en gång till … alla de där grejerna en vuxen som jag redan har gjort. Och så tänker jag vidare på allt det där Miranda inte ens har med på sin lista. De stora sakerna i livet. Resorna, första kärleken, första egna lönen in på kontot … Hon kommer inte att få vara med om en endaste.

Linda: Två frågor ställs i förlagets presentation av Slutet: Vem vill du vara med när jorden går under? Och vem vill du vara? Karaktärerna i boken reagerar väldigt olika på vetskapen om att slutet är nära. Vissa förnekar det helt, medan andra försöker hinna med ett helt liv på några veckor.  Jag är rädd att jag antingen hade blivit helt passiv (hade blivit en tråkig bok och ett tråkigt liv) eller destruktiv som Tilda, men jag hoppas att jag antingen hade gjort som Stina och Judette och försökt umgås med nära och kära och hålla fast vid det som är bra, eller dra iväg som Simons kompis Johannes, om jag nu skulle känna att jag är på helt fel plats när slutet kommer. Vem hade ni varit? Vad hade ni gjort?

Ulrica: Jag hade antagligen blivit helt paralyserad, låst in mig och min familj i lägenheten och stannat kvar i sängen med täcket över huvudet.

Carolina: Hade det varit jag som tjugoåring hade jag varit en av de där som satt instängda i ett mörkt rum och flydde världen genom att spela Skyrim. Men Carolina-51-med-familj säger: att fylla dagarna med små roligheter och sånt som vi i vår familj alltid älskat att göra (och som jag innerligen hoppas att barnen i så fall hade fortsatt att bli så lyckliga av att de också valde att stanna med familjen): sitta i vitsippor och glo, fika på Espresso House fast det är löjligt dyrt, äta pizza tillsammans framför tv:n samtidigt som vi bråkar om vilken film vi ska se till … sånt.

Helena: Jag orkar faktiskt inte testa tanken längre, under hela läsningen funderade jag över hur jag skulle göra och vara, vad jag skulle vilja med de där sista dagarna. Det blir så väldigt kopplat till mitt föräldraskap och jag står inte ut med de tankarna mer så jag har begravt dem. Men jag hade nog varit rätt lugn på ytan tror jag och kämpat mot ångesten därunder på de sätt jag hittat. Jag hoppas att jag skulle ha varit lite som Lucindas pappa (fast utan det där med att ha ett viktigt jobb så jag måste jobba hela tiden) och hjälpt till att uppfylla önskningar, och så tror jag att jag också skulle sikta in mig på de där små och vardagliga grejerna, de som jag gillar mest i livet som det är nu.

Linda: Nu är vi ju ett gäng kulturtanter som läser. Hur tror ni att unga läsare uppfattar boken? Vad och vilka tror ni att de fokuserar på?

Ulrica: Helt klart borde väl identifieringen ske med ungdomarna. Den där känslan av hopplöshet och “va fan, det skulle ju vara vår tur nu att ta för oss av livet”. Jag tror kanske att många skulle fundera på hur det skulle vara att göra precis så som Tilda och hennes kompisar gör – passa på att festa och testa nya saker när de vet säkert att de inte kommer att behöva ta konsekvenserna av det.

Carolina: Religionen får också stor plats i människornas liv nu när de vet att livet kommer att ta slut. Alla samlas i kyrkan för att få tröst, det skapas nya sekter, det växer fram en strängare kristen kyrka (Sannkyrkan). Själv är jag inte religiös alls och har svårt att tro att jag skulle bli det även om jorden skulle gå under – men vad tror ni? Skulle det kunna se ut som Strandberg målar upp det med massvandring till kyrkorna?

Helena Jo men det tror jag nog, kanske lite mer för gemenskapens skull än för trons, men jag tror också att vi börjar söka svar på de svåra och stora frågorna i kris och ett av ställena att söka det på skulle vara i religionen.

Linda: Det är säkert sannolikt, men samtidigt ganska obehagligt. Jag tycker nästan alltid att det är obehagligt med religion när det blir någon slags masspsykos som det blir här. Det påminner lite om Positiva Engelsfors från Cirkel-trilogin, eller för den delen valfri sekt i den verkliga världen. På ett sätt kan jag avundas dem sin tro på att livet ska fortgå, men samtidigt missar de ju chansen att göra det bästa av tiden som är kvar.

Carolina: Jag tycker mycket, mycket om den här boken med alla tankar som den ger – men en invändning har jag: den här deckargåtan som jag inte kan engagera mig i och tycker tar så stor plats i de liv som snart tar slut. Gillar ni den?

Helena: Jag tyckte också att den inte engagerade särskilt. Jag förstår att den finns där som en sorts mekanik för att få ihop vissa personer och driva handlingen framåt, men jag tror att historien hade klarat sig utan den också.

Linda: Håller med om att den kändes onödig. Kanske var det för att kunna föra samman Simon och Lucinda? Så spännande är det inte, även om jag ville veta vad som hänt med Tilda. Fokus hade kunnat vara på hennes förändring istället.

Ulrica: Den var helt OK tycker jag. Jag tror att den tråden behövdes för placera Simon och Lucinda tillsammans i ett sammanhang, precis som du säger Linda, och ge dem en känsla av att de gör något meningsfullt under sin sista tid. Om de åtminstone kan få svar på den gåtan innan slutet så har inte allt varit förgäves.

 

Temat för veckan har varit “Ensam är stark”, men när slutet närmar sig vill få vara ensamma. Vi tackar för den här veckan och bjuder snart in till ett nytt tema.

 

BIld av 1980supra från Pixabay

 

Kategorier
Romankoll

Kulturkollo konfererar: Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

En ny roman av Jonas Gardell är inte något som kan passera okonfererat på Kulturkollo oavsett vilket tema veckan har i övrigt. Och när romanen dessutom inleds med att författaren Jonas Gardell avlider i en tragisk och till synes helt onödig bilolycka och en anonym berättare ska ge oss historien om Jonas Gardell och hans familj, ja då förstår ni att det finns mycket att samtala kring.

Anna: Tjing hej! Så vill författaren Jonas Gardell gärna att vi ska minnas hans mor Ingegärd, hon som är huvudpersonen i den här romanen. Jag funderar så mycket över hennes livsöde som känns allt annat än Tjing hej. Det är ett försök till en lättsam ton men så djupt sorgligt skildrat, tragikomiskt liksom. Lustifikationerna nästan gör att hon blir en karaktär mer än en kvinna. Kan ni ta porträttet av modern på allvar?

Helena: Jag tycker att det är väldigt dubbelt. Jag håller med om att Ingegärd blir mycket av en figur, samtidigt blir hon också för mig en symbol för alla dessa kvinnor vars öde var att födas i generationer där de inte kunde förverkliga sig själva. Men figur och symbol är ju egentligen samma sak, som människa känner jag inte att jag känner henne, men jag tror att det beror lite på att hon beskrivs så mycket i sin demens (Skildringen av hur demensen tar en anhörig är så hjärtskärande att jag får ont i magen). Det är så djupt sorgligt alltihop, inte bara ur Ingegärds perspektiv. Kanske kan det också handla lite om att Jonas har alla dessa pusselbitar, men inte heller riktigt kan förstå henne. Att lyfta de lustiga aspekterna är kanske ett sätt att överleva, något som vi får stå ut med när han ska skriva hennes historia?

Ulrica: Oändligt mycket mer tragisk än lustig tycker jag. Boken är som allra starkast i skildringen av hur demensen bit för bit bryter ner Ingegärd och hennes barns försök att hantera det.

Anna: Ja, demensen är så hudlöst skildrad och jag blir mycket berörd av skildringen av den. Dock funderade jag så mycket på  titeln, Till minne av en villkorslös kärlek har jag så svårt att få till tankar kring. Hurdå villkorslös? För vem?

Helena: Jag funderar också lite över det, över den där gravstensinskriptionen barnen väljer till sin mamma. Kanske tänker de på mammans tro, på att guds kärlek är villkorslös och omöjlig att straffa ut sig från? Den mänskliga kärleken i berättelsen är inte särskilt villkorslös, inte de vuxnas i alla fall. Barnens däremot, den är så stor. Den kärlek Jonas känner för sin mamma är så oändlig där mot slutet att jag får kämpa för att få luft när den sveper genom mig.

Lotta: Jag tänkte att det var Jonas kärlek som var den villkorslösa. Barnets, sonens, kärlek till sin mamma. Jag håller med dig Helena, all den kärlek och omsorg som finns där mot slutet känns i hela kroppen.

Ulrica: Jag läste inte in så mycket i det utan tänkte att föräldrakärlek ju många gånger är villkorslös eller åtminstone näst intill.

Anna: Jo men mammans kärlek skildras ju inte som särskilt villkorslös, tvärtom. Hon förväntar sig den villkorslösa kärleken av barnen men det känns inte som att de får den tillbaka. Kanske läser jag in egna erfarenheter i boken vilket gör att den blir oändligt stark läsning för mig. Jag lyssnade på Jonas Gardells egen inläsning och den är helt fabulös, det är som att vara på en av hans föreställningar men den kommer emellan mig och texten. Vissa passager var jag tvungen att läsa för att inte förföras av Gardell. Hur gjorde ni andra läste eller lyssnade?

Helena: Först måste jag säga att jag håller med dig Anna, jag gjorde också den läsningen av föräldrakärleken och det blir nästan övermäktigt starkt  (och smärtsamt) ibland. Jag läste i e-boksformat och kan förstå att ljudboken nästan blev övermäktig, texten är sådär gardellskt predikande som jag kommit att förvänta mig, jag kan mycket väl tänka mig att det blir intensivt att lyssna till honom.

Anna: Tänk frikyrkopastor säger jag som är uppvuxen i frikyrkoland. Gyllne morgon, gyllne morgon!

Lotta: Jag klarade inte av att lyssna, jag läste och slukade i mig berättelsen. Det kan jag aldrig göra med ljudbok och speciellt inte med Gardell som uppläsare. Det blev bara för mycket.

Ulrica: Jag läste den som e-bok, men hade liksom hela tiden Gardells röst i huvudet under läsningen.

Lotta: Men VARFÖR tar han livet av sig där i början? Jag förstod inte alls grejen med det. Var det nödvändigt för berättelsen? Här får ni gärna hjälpa mig med era tolkningar …

Ulrica: Jag tänker att det är för att på något vis distansera sig från berättelsen och kunna berätta den i ett slags “utifrån”-perspektiv. Att det gör det lättare att få fram skildringen av mamman, familjen och uppväxten så.

Anna: Samtidigt är den där litteraturvetaren som skall skriva hans biografi så klantig och kan inte låta bli att kommentera både det ena och det andra. Det gav en extra dimension tyckte jag helt klart. I intervjuer med Jonas Gardell så framhåller han att det här kan vara hans sista roman, att det liksom är ett bokslut och lite får man den känslan. Och att hans böcker efter bara några år blir rensade från biblioteken, han har haft sin stund på jorden.

Helena: Till slut slås jag av tanken att det här kanske inte alls är berättelsen om Ingegärd. Det är berättelsen om Jonas försök att förstå henne och Bertil och allt som var hans barndom för att därigenom förstå sig själv. Alla de där textanalyserna (som jag älskar) är försök att se vad som skapat honom. Eller?

 

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Kulturkollo konfererar: Plåtmannen av Sarah Winman

Plåtmannen av Sarah Winman har skymtats både här och där under senvåren och sommaren. Det är en tunn roman, men det är ingen bagatell. Här finns gott om saker att prata om och det ska vi göra nu.

I bokens centrum finns Ellis och berättelsen är konstruerad som tillbakablickar på hans liv. När han är tolv år träffar han Michael och de blir bästa vänner och gör nästan allt tillsammans. De upptäcker snart att det de har är mer än vänskap. Vid fyllda 22 år är Ellis gift med Annie och har tappat kontakten med Michael. Bit för bit får läsaren redan på vad om har hänt under de år som gått sedan männen tappade kontakten och tills dess att de ses igen.

Som alltid när vi konfererar vill vi gå på djupet och då kan det tänkas att vi spoilar en del av handlingen för den som inte läst boken – så nu är ni varnade.

Ulrica: Jag gillar boken väldigt mycket och blir snabbt engagerad i karaktärerna, men en sak som var lite klurigt i början var att författaren inte anger så tydligt när det är någon som pratar, om personen tänker eller om det bara är en beskrivning. “Replikerna” är väldigt inbäddade i texten. Men när jag hade vant mig vid det så slukade jag boken i ett nafs!

Linda: För mig gick det jättetrögt till en början. Jag försökte två gånger, innan jag den tredje gången kom igång ordentligt. När jag sedan läste ut den kunde jag inte förstå varför det gått så trögt. Kanske var det sättet den är skriven på. Det är många trådar och perspektiv som byts utan förvarning. Snyggt, men inledningsvis svårläst.

Anna: Det här var en sträckläsningsbok för mig. Jag tänkte inte så mycket på formen utan fångades direkt av barndomsbeskrivningen där mamman vann på lotteriet och valde en tavla istället för en flaska whiskey. Van Goghs solrosor blev sedan en symbol för behovet av vackra ting och fria tankar i arbetarhemmet. Mamman uppmuntrar också bildning och skolgång och det temat tycker jag är så fint i boken.

Ulrica: Mamman är en verkligt viktig karaktär i boken. Det är ett oändligt sorgligt ögonblick i boken när Ellis pappa tar honom ut skolan, tvärt emot mammans sista önskning. Här finns så många förhoppningar som gå i kras.

Finns det någon annan karaktär som fastnar mer än de andra? Jag klurar lite på Ellis, som trots att det är han som är huvudpersonen ändå blir lite vag rakt igenom boken. Som om man bara “ser” honom genom andras blick.

Linda: Jag tyckte om Ellis, men det var helt klart svårt att få grepp om honom. Egentligen fick vi inte veta så mycket alls om honom och Annie, mer än att förlusten av henne verkligen tog på honom. När vi sedan fick veta att Michael dog i samma olycka är det svårt att veta vem han saknar mest. Jag uppfattar det ändå som att Ellis och Annie var lyckliga, men skulle ha velat veta mer.

Anna: Alla karaktärerna är vaga tänker jag och det är det som gör boken riktigt bra. Man får läsa in sin egen tolkning väldigt mycket, den sortens text gillar jag. Jag tänker tillbaka på många av dem, mamman är en favorit och också kvinnan som tar sig an Michel. De visar på nya möjligheter i en annars sluten och traditionell fabriksarbetarmiljö. 

Ulrica: Det har du faktiskt rätt i – alla är ju vaga. Kanske tänkte jag att Ellis skulle vara tydligare än de andra eftersom han är huvudkaraktären. Det är skicklig av författaren att skriva personerna ganska flyktiga och ändå på ett sätt så att de engagerar läsaren.

Linda: Jag är kluven till det vaga och hade nog helst velat veta i alla fall lite mer. Sedan finns det karaktärer som egentligen bara flimrar förbi, som Billy, men ändå fastnar i mig. Så får det gärna vara, men just de tre huvudpersonerna hade jag velat lära känna mer.

Ulrica: På bokens baksida står “Det här är nästan en kärlekshistoria.” Jag skulle vilja säga att det absolut är en kärlekshistoria – bara inte av det traditionella slaget. Jag funderar lite på varför man valt att presentera boken så. Är det inte att underskatta läsarna lite?

Anna: Verkligen, den rymmer flera vackra kärlekshistorier men känslorna som inte får/kan släppas fram gör att man kanske inte uppfattar den som en konventionell kärleksroman.

Ulrica: Nej, om det hade stått “kärleksroman” på boken hade det förstås varit att förenkla det för mycket och kanske hade det gjort en del läsare besvikna. Men jag tycker ändå det är synd att betona det på det sättet.

Linda: Tidigare i sommar läste jag My Policeman av Bethan Rogers som också handlar om två män som är förälskade, men att en av dem gifter sig för att det “ska vara” så. De bildar en väldigt destruktiv trio, medan de tre i den här boken verkligen verkar förenas av en kärlek. Den platonska och den äktenskapliga kärleken i en fin symbios.

Anna: En kärlek som jag fastnade extra för var plåtarbetarnas kärlek till sina verktyg och till plåten. Arbetet beskrivs närmast sinnligt och verktygslådan som ärvs från en duktig yrkesman till nästa, från en man till nästa,  är en så fin symbol för stolthet över ett hantverk och samhörigheten mellan männen. 

Ulrica: Ja, det är fint beskrivet. Jag gillar att allt med plåtverkstaden och arbetarlivet inte skildras negativt. Det hade lätt kunnat blir det i kontrast till bildningsidealet. Intressant också att boken är placerad i universitetsstaden Oxford.

Linda: Apropå Plåtmannen, så tänkte jag en del på karaktären i Trollkarlen från Oz som inte har något hjärta. Ellis hjärta är förlorat och det blir en fin metafor. Jag är glad att det trots allt verkar födas hopp i slutet.

Titel: Plåtmannen
Författare: Sarah Winman
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: 2018

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Kulturkollo konfererar: Blå av Maja Lunde

Maja Lunde är en norsk författare som kanske är allra mest omtalad för sin roman Binas historia som nu också finns i pocket. I våras kom så del två i det som Lunde berättar är en tänkt kvartett om klimat och hur klimatförändringar kan påverka både djur, växter och människor. Blå  är en roman om vatten – och saknaden av vatten. Kan det bli mer passande en het och torr sommar som denna? Som alltid när vi på kulturkollo pratar mer ingående om en bok så är det oundvikligt att inte avslöja en hel del av innehållet,  anse er varnade!

Ulrica: Jag läste den här boken när efter att ha tillbringat en vecka i Jämtland där vi hörde uppdateringar om pågående skogsbränder hela tiden och ljudet av helikoptrar som cirkulerade över trädtopparna. Maja Lundes dystopi kommer otroligt nära en sommar som den här med extremt väder och det gör verkligen läsningen skrämmande och tankeväckande.

Anna: Ja, den landar så mycket i aktuella händelser så att det nästan känns som en profetia. Vad ska hända näst? Kommer vi att få ett delat Europa där förekomsten av vatten bestämmer vilket liv som det är möjligt att leva?

Lotta: Och det är inte bara vattnet och torkan som gör den aktuell, hela situationen med flyktinglägren och David och hans dotter som flyr känns ännu starkare och mer verklig hos  mig.

Ulrica: Sant! Den kommer nära på många nivåer och är otäckt aktuell.

Anna: Romanen börjar i nutid när den norska äldre kvinnan lastar sin segelbåt och ger sig av från Norge, hon vill lämna sitt land för att en gång för alla söka kärleken och börja på nytt. Berättelsen om Signes uppväxt i en by vid en norsk fjord tyckte jag mycket om i den här romanen. Hur man använder älven för att bygga upp det moderna samhället och hur naturen och naturvärden närmast självklart får komma i andra hand. 

Lotta: Signes berättelse är kanske den starkaste rent litterärt, men jag tyckte nog det blev lite långtråkigt emellanåt – väldigt mycket segling och “den gamle och havet”… Då håller jag nog fast vid att Davids berättelse berör mer, för mig personligen blir det starkare.

Anna: Davids berättelse är den som utspelar sig i en fiktiv framtid, han är en ung man som tvingas lämna sitt hem i södra Europa som är lamslaget av hetta. Hans arbete med avsaltning av vatten har hållit honom kvar, utan sötvatten är det omöjligt att odla och överleva. Bränderna kommer allt närmare och hans fru och bebisen har rest före och de bestämmer att han och dottern Lou skall möta upp dem i en av alla uppsamlingsläger. När de når säkerheten är de inte där, hur skall de återfinna varandra och hur skall livet i lägret kunna levas, inte bara överlevas? 

Ulrica: Jag gillar båda. Författaren jobbar väldigt skickligt med kontrasterna mellan Signes och Davids berättelser, mellan de olika tidspunkterna, mellan vatten och torka. Jag gillar hur det gör berättelsen dynamisk och tycker det bygger upp stämningen i boken på ett så effektivt sätt.

Lotta: Ja, jag håller med. Det är skickliga övergångar och berättelserna följer varandra så fint.

Ulrica: Inte oväntat blir jag berörd av relationen mellan David och hans dotter. Hur de i detta hopplösa försöker hålla varandras humör uppe trots att det är uppenbart att det är en stor ansträngning för dem båda. Jag kom att tänka på fadern och sonen i Cormac McCarthys Vägen, även om situationen i den boken är ännu mer extrem. Någon annan som drog den parallellen?

Lotta: Nej, jag tänkte inte på Vägen, men nu när du säger det så finns det likheter, i samspelet mellan far och barn.

Anna: Jag har inte läst just Vägen men andra dystopier och det är vanligen inte alls min genre, jag tycker ofta att det blir allt för extremt och överdrivet och då fjärmar jag mig från att det kan vara en möjlig framtid. I Blå händer inte det, jag kan verkligen ta till mig berättelsen om ett Sydeuropa som brinner, pappan på flykt med sitt barn mot vattnet i norra Europa och de stängda gränserna. Flyktinglägren som blir allt mer permanenta och övriga världen som ger sig av. Skrämmande aktuellt och lätt att känna igen sig i. År 2050 menar forskare att så många som 200 miljoner människor kommer att ha lämnat sina hem på grund av klimatförändringar (källa: migrationsinfo.se). I år har vi valår och man kan läsa den här romanen som ett debattinlägg i migrationsfrågor, också. 

Ulrica: Hur tycker ni boken står sig i förhållande till hennes förra bok Binas historia? Jag tyckte mycket om den, men blev väldigt mycket mer berörd av den här skildringen. Säkert för att den kom närmare och kändes otäckt aktuell.

Anna: Jag har svårt att välja, jag tycker absolut att båda är värda att läsa och jag rekommenderar dem till alla – gammal eller ung.

Lotta: Binas historia drabbade mig mycket hårdare, jag håller den som hundra gånger bättre. Men det har inte bara med själva historien att göra, det har nog också med överraskningsmomentet. Nu kände jag igen Lundes sätt att skriva och visste vad som skulle komma. Men visst är Blå bra. Mycket bra och skrämmande nära verkligheten.

Titel: Blå
Författare: Maja Lunde
Översättare: Lotta Eklund
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2018

Kategorier
Ungdomsbokskoll

Kulturkollo konfererar: inuti huvudet är jag kul

 

Idag samtalar vi här på Kulturkollo om en varm, angelägen och rolig roman om hur det kan vara att flytta till en ny plats när man är så blyg att det nästan gör ont när man måste kommunicera med okända människor. Som alltid när vi konfererar här på Kulturkollo så diskuterar vi både stort och smått i texten, vill man inte få handlingen eller annat avslöjat så ska man vänta med att läsa vårt prat tills efter man läst boken.

Anna: Jag totalt älskar huvudpersonen Liv i Lisa Bjärbos roman inuti huvudet är jag kul och jag har redan rekommenderat boken till ett gäng tonårsflickor som också tyckt mycket om att läsa. Vad tror ni det är som gör att man faller så pladask för henne?

Carolina: För mig är det att hon (eller Bjärbo…) sätter så precisa ord på så många känslor åtminstone jag känner igen. Osäkerheten i vardagssituationer som inte är jättedramatiska, sånt som att gå in i en matsal för första gången på ett nytt ställe, hur det går till att åka buss i den här staden, och framför allt det här med att träffa nya människor och för sitt liv inte kunna få ur sig allt det där som finns inuti en som känslor och tankar till vettiga repliker. Liv har så många tankar och rädslor och så mycket humor, och så kommer det bara “…eh….” som repliker.

Helena: Jag älskar verkligen också hur Lisa Bjärbo ger röst (ofta bara inuti det egna huvudet då, men ändå) åt Liv. Jag känner igen så väldigt mycket, jag var kanske inte riktigt så förlamande blyg och tyst som Liv i tonåren, men verkligen inte långt därifrån. En av de allra bästa sakerna med den här boken är att den är en av få om såna som oss som inte är 100% magknipsframkallande (den är det också förstås, men inte rakt igenom) utan istället känns stärkande, omfamnande och positiv.

Linda: Jag tycker mycket om att få följa Livs tankar om människorna på bussen, som hon skapar ett helt liv åt. Hon är verkligen kul inuti huvudet. Sedan är det nästan smärtsamt att inse hur svårt det är för henne att leva utanför huvudet. Bjärbo skildrar det verkligen trovärdigt och gör att jag verkligen tar till mig henne.

Carolina: Jag tycker väldigt mycket om Livs pappa och hur han har så mycket igångsättnings-energi. Vi renoverar! Vi startar yogalektioner! (i vardagsrummet…) Vi bjuder in lite folk på middag! Och så kraschar det hela tiden med hur Liv är och hur hon definitivt INTE vill ha hem andra människor att tvingas umgås med en fredagskväll. Det är intressant, det där, hur olika Liv och pappan är.

Linda: Han är verkligen för mycket ibland, men samtidigt så fin mot Liv. Han vill henne väl, men låter henne ändå vara som hon är. Sedan är det lite komiskt att han nästan umgås mer med Alia när hon hälsar på.

Anna: Ja, det tänkte jag också på. Att det blir lättare för pappa och Liv att umgås när det är en tredje part med, det kan jag känna igen i mitt eget umgänge med min dotter när hon var tonåring. När det var kompisar med så fick man plötsligt se andra sidor hos sin ungdom och det är något som jag tycket Bjärbo fångar så himla fint.

Helena: Jag gillar också pappan och jag tänker mycket på hur svårt det måste vara att vara förälder till någon som är så olik en själv. Han är en sån hjälte som kämpar på och gör det så bra.

Carolina: Livs mamma – jag är så nyfiken på hur hon var medan hon levde. Och det är så hjärtslitande att i glimtar få förstå hur jobbigt det var när hon slets bort från familjen. Hur pappan hade det.

Helena: Jag också. Hur var hon, mer som Liv? Hade Liv varit och reagerat annorlunda utan den förlusten? Det känns som att det finns mycket att hitta under ytan här.

Anna: Sedan måste jag, som är uppvuxen på landsbygden, skriva något om miljön. Helt underbart skildrat allt det där som det innebär att bo i en by utanför en by utanför en håla. Naivt, måhända, men charmigt att pappan tänker sig att bo där utan bil. Det var enorm igenkänning för mig när grannen skeptiskt ser dem stå vid vägkanten med en secondhand-fåtölj och utan kommentar ger dem skjuts, det är också min bild av hjälpsamhet som finns på landsbygden. Vilken chock det ändå måste vara för Liv att komma från Södermalm till ingenstans.

Helena: Ja, det måste verkligen vara som att komma till en annan värld. Jag tycker att boken skildrar det väldigt bra, hur det finns för- och nackdelar med allt. Det är ingen ”flytta ut på landet så blir du lycklig”-bok, men heller ingen sån där von oben-titt på landsbygden och dess människor. Jag gillar hur den balanserar.

Linda: Hur tänkte han egentligen? Utan bil. Och när man förstår varför de inte har bil. Så himla sorgligt. Det finns mer jag hade velat veta om pappan också, men nu är det här ju en ungdomsbok och då ska han kanske inte få ta mer plats.

Anna: Balanserad och härligt pirrigt beskriven är också vänskapen och förälskelsen i Gunnar skildrad. Jag tycker så mycket om att läsa hur Liv, som är ensambarn, möter Gunnars familj där det aldrig är tyst och där musiken flödar.

Linda: Gunnar är fin. Även om jag egentligen inte förespråkar att bli ihop med någon för att vidga sitt liv, så kan hans roll i Livs liv ändå bli väldigt viktig. Det kommer att vara betydelsefullt att någon såg henne oavsett hur deras förhållande utvecklas. Även vänskapen med Alia är väldigt viktig.

Vänskap, vardag, kärlek och skola. Föräldrar som fattar eller inte fattar och om att behöva börja om. Läs nu alla boken om Liv – oavsett om man är ung eller mittemellan eller gammal. Har du läst? Vad tyckte du, vad har vi missat att prata om i vår konferens?

Titel: Inuti huvudet är jag kul
Författare: Lisa Bjärbo
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2018

 

Kategorier
Aktuellt Kulturkoll Romankoll

Kulturkollo konfererar: En helt vanlig familj

linje-kulturkollo

Idag pratar vi om Mattias Edvardssons nya roman En helt vanlig familj. Boken släpptes i slutet av juni, men det har pratats om den i sociala medier hela våren och rättigheterna till boken har redan sålts till 30 länder. ”En roman om ett brott” står det på boken framsida, men det är inte en bok att läsa som en kriminalroman utan snarare som en familjeskildring och en psykologisk spänningsroman.

De är en helt vanlig familj. Prästen Adam, juristen Ulrika och deras 19-åriga dotter Stella. De bor i en fin villaförort utanför Lund och på ytan tycks deras tillvaro perfekt. Men en dag raseras allt. Stella anklagas för mord och hamnar i häktet.

Det blir tydligt att föräldrarna inte alls känner till Stellas liv, men betyder det att hon är kapabel att begå ett mord? Föräldrarna är beredda att göra det som krävs för att skydda sin dotter. Boken har ett lite speciellt upplägg då den består av tre delar som berättar samma historia med ur de olika familjemedlemmarnas synvinkel – först pappans, sedan dotterns och sist mammans – som bit för bit ger oss en mer komplex bild av de händelser som ledde fram till att Stella häktades. Vi får också återblickar till hur Adam och Ulrika träffades och till småbarnsåren med Stella.

Vi på Kulturkollo har läst såklart och idag konfererar vi om boken. Det är nästan oundvikligt att prata om boken utan att avslöja lite av vad som händer i den och några av de detaljer som gör den så bra. Så vill du inte ha några spoilers är det bäst att sluta läsa nu. Följa annars med i vårt samtal och kommentera gärna med dina egna tankar.

Kategorier
Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo konfererar: Norra Latin

Ibland dyker det upp en bok som många av oss kollomedlemmar får lust på att läsa. Ibland blir också så att vi får lust att prata om den. Då passar vi på att köra ett Kulturkollo konfererar! Så var det med Sara Bergmark Elfgrens bok för unga vuxna Norra Latin  som handlar om den där tiden i livet när man har börjat gymnasiet. Boken börjar med att polisen kommer till gymnasieskolan Norra Latin (och för alla som inte vill veta mer om handlingen eller våra tankar om boken så är det dags att sluta läsa nu) …

Något har hänt inne i aulan och för att läsaren skall kunna hänga med så hoppar berättelsen tillbaka i tid innan läsåret ens har börjat. Tamar, som bor i Östersund, reser till Stockholm för att göra ansökningsprov till teaterlinjen på anrika Norra Latin. På provet möter hon för första gången de som är hennes blivande klasskamrater och några av lärarna. Bland annat verkar det som att både Clea och Tim, som båda är välkända barn till skådisar, skall gå i klassen. Med sin Shakespeare-monolog, Puck från en Midsommarnattsdröm, gör Tamara en fantastisk audition. Hon kommer in, hon skall flytta till Stockholm!

Anna: Skolan hon skall börja i blir ju en av bokens huvudkaraktärer, vilken fantastisk miljö!

ViktoriaVerkligen! Precis en sådan skola jag som själv drömde om att gå på som tonåring. Det är lätt att tänka sig att det göms fler hemligheter i den där byggnaden än de vi stöter på i Norra Latin. Smart drag att ta en byggnad som inte längre fungerar som skola också. Så hamnar den mitt emellan fiktion och verklighet på något sätt.

Helena: Jag fick jättemånga flashbacks till när jag gick på folkhögskola nu när jag läste Norra latin. För det där kreativa, folk som går omkring i korridorer och sjunger och så. Men Norra latin har definitivt mycket mer av gotisk, historisk atmosfär än vad min folkhögskola hade…

Fanny: Ja, Bergmark Elfgren har verkligen valt det perfekta sceneriet för den här historien – anrika korridorer, gotiska stentrappor och höga fönster. Och precis som du Viktoria så tänker jag på hur hon valt att ta en verklig byggnad och gör om historien lite grann och hur man blir lite osäker på vad som är fiktion och vad som är verkligt.