Kategorier
Kulturkoll

Hur man kan få böcker att växa tillsammans – om Kulturkollos konferensinlägg

helena-top

Jag gick igenom inlägg från de här tre åren vi hållit på och oj vad vi hållit på! Så mycket vi skrivit och så himla bra vi är ändå! Det är en välbehövlig påminnelse för ni ska veta att vi tvivlar mellan varven, men nu slår jag fast en gång för alla – vi är bra!

Hur som helst, vi har skrivit mycket, hur ska jag kunna välja ut några favoriter ur den här massan? Nä, jag kunde inte. Men jag hittade något annat som jag ville säga något om, något som vi borde göra mer av, något som ger i alla fall mig väldigt mycket. De där samtalen där vi fördjupar oss i böcker vi läst och känslorna de lämnat efter sig, de inläggen vi kallar Kulturkollo konfererar.

Genom åren har vi konfererat det mesta. Vi har pratat om vårt första år som bloggkollektiv (året som gått del 1 och del 2), den där gången det inte gick som vi tänkte oss med nobelpriset och som sagt om en massa böcker.

Allra först i början konfererade vi mest om läsning och andra saker, vår första bokkonferens handlade om en bok där pratbehovet saknade gränser, John Ajvide Lindqvists Himmelstrand som fick hela tre inlägg (del 1, del 2, del 3). Vårt senaste romansamtal ägde rum så sent som förra veckan när Linda, Anna, Lotta och Ulrica avhandlade Ett litet liv.

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Kulturkollo konfererar: Ett litet liv

linje-kulturkollo

 

Ett litet liv av Hanya Yanagihara har hyllats och prisats sedan den kom ut 2015. I sommar har flera kulturkollare läst och eftersom det är en bok som verkligen väcker känslor kände vi ett behov av ett konfererarinlägg. Inlägg som detta passar bäst för den som redan läst boken i fråga, då vi säkert kommer att spoila en hel del.

Linda: I Ett litet liv får vi följa fyra vänner från collage och människorna kring dem. Jude är den egentliga huvudpersonen och hans öde är minst sagt starkt, men hur mycket jag än känner för honom och bryr mig om honom är han ändå inte den karaktär jag minns bäst. Istället är det Willem som står för den röda tråden för mig. Hans öde är också väldigt gripande. Vilken karaktär fastnade ni mest för?

Ulrica: För mig är det ändå Jude som utan tvekan kommer att vara den karaktär som jag kommer att minnas bäst. Den bottenlösa förtvivlan som finns i honom var omöjlig för mig att värja mig för. Jag läste boken redan i påskas och blev oerhört berörd. Judes berättelse gjorde mig fysiskt och psykiskt utmattad och jag har fortfarande inte lyckats samla tankarna kring boken och formulera ett inlägg om den på min egen blogg.

Lotta: Jag håller med dig Ulrica, visst är det Jude som fastnar mest. Jag blir också helt tömd och utmattad. Frustration, sorg, ilska, kärlek – jag känner så otroligt mycket för honom och med honom. Jag har så nyligen läst ut boken att alla känslor är så färska och så starka. Jag är inne i bubblan fortfarande. Willem är också en fantastisk karaktär. Tänk att ha en Willem i sitt liv!

Anna: Jag håller med dig Linda om att Willem som jag kommer att minnas bäst av de fyra vännerna. Jude, och hans öde, blir emellanåt lite för svårt för mig att ta in. Willem kan jag mer relaterat till själv och kanske är det därför jag tar honom mest till mitt hjärta och minne. Annars är det nog Harold och Julia som jag också kommer att minnas länge. De personifierar det där paret som har ett genuint gott äktenskap, eller har de det? Fyller Jude den tomma plats som deras döda son lämnat. Blir Jude deras projekt? Jag känner mig inte riktigt säker på vad som driver dem.

Kategorier
Romankoll

Syndavittnet – Mattias Hagberg

Mattias Hagbergs tredje roman heter Syndavittnet och den utspelar sig till en början på en isolerad ö i Ishavet.  Det är 1917 och på ön bor en norsk fiskarbefolkning, prästen Sakarias och hans piga. I december 1917  så kommer omvärlden till ön, en rysk matros bär med sig nyheter från fastlandet om revolution och att ögruppen hör till Ryssland spelar i ett slag stor roll. I den andra delen av romanen möter vi igen prästens piga. Det är 1953 och Stalin har just lämnat landet i sorg. Utan en stark ledare vet ingen hur framtiden skall bli och pigan bestämmer sig för att en gång för alla teckna ned sina minnen från ön. Berätta det som aldrig berättats, berätta om vad tystnaden, isoleringen, mörkret och kylan gör med människan.

Idag, på bokens recensionsdag, samtalar vi här på Kulturkollo om en roman som kan rekommenderas till alla!

Anna: En del av den här romanen utspelar sig för precis ett sekel sedan, 1917, på en isolerad ö i Ishavet och när jag började läsa så tänkte jag mest på att isoleringen skapade problem för befolkningen. Efter ett tag så inser jag att det också betyder trygghet att vara avskärmad från världen.

Helena: Absolut. Och för fiskarbefolkningen var kanske inte skillnaden så stor tänker jag, livet var hårt oavsett var de bodde. Ö-livet gav en frihet att skapa sina egna regler och sin egen trygghet.

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Kulturkollo konfererar om Snöfall, mirakel och frusna hjärtan av Claire Sandy

linje-kulturkollo

Christmas Books är stort i England. Då menar vi stort – det finns hyllmeter av glittriga, lättsamma julromaner i bokhandeln att frossa i när det närmar sig jul. Romantik ska de förstås innehålla och massor av julstämning. Nu ger sig svenska förlag in på den marknaden och en av de böcker som marknadsförs som årets julroman är Snöfall, mirakel och frusna hjärtan av Claire Sandy.
Den handlar om Asta som återvänder till den den lilla katolska byn på Irland som hon lämnade för sexton år sedan. Då var hon ung, ogift och gravid. Hon lämnade sin familj och skapade sig ett nytt liv för sig och sin dotter Kitty i London. Nu har hon fått i uppdrag att skriva en artikel om en gråtande helgonstaty i hembyns kyrka och hon vill gärna imponera på sin snygga chef Conan. Hon ser inte fram emot att resa hem, men det rör sig bara om några få dagar och sedan kan hon och Kitty resa hem till London igen och fira jul. Bokens titel på engelska är Snowed in for Christmas och då är det är lätt att räkna ut vad som händer med den planen!

Här pratar Anna och jag om vad vi tyckte om …

Kategorier
Kulturkoll

The Times They Are A-Changin’

linje-kulturkollo

Kulturkolloredaktionen blev, som så många andra, lite ställda när det stod klart att Bob Dylan är årets nobelpristagare i litteratur. Ett val som vissa hade svårt att smälta, och ingen kände för att skriva ett blogginlägg. Men kommentera på något sätt måste vi väl ändå göra. Så vi bjuder er på ett utdrag från vår Facebook-konversation. Så här gick tongångarna under eftermiddagen:

Ulrica: Jaha, vad säger vi om det?

Carolina: What?! Det var oväntat…

Helena: Ingen aning faktiskt. Han har ju bra låtar men jag har aldrig lyckats höra vad han sjunger riktigt.

Anna: Hela USAs författarelit kommer att gå bananas – de som inte fått priset på 20 år…

Carolina: Men en poet, vilket ju Linda var lite inne på

Linda: Väldigt provocerande. Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Kan absolut inte hylla. Och nu blir det ingen riktig poet på många år.

Carolina:  Vilket slöseri i poetkvoten!

Lotta: Varför är det provocerande? *inte insatt*

Linda: Tja, kanske för att han är musiker och inte författare. 😉 Mvh litteratursnobb

Lotta:  Jahaaaaa 🙂

Helena: Jag är nog också lite besviken tror jag. Har vi någon Dylan-kännare i kollot?

Linda: Lite som att ge guldbollen till en hockeyspelare i division 3.

Lotta: Fast här protesterar jag minsann – ingen skillnad på en poet och en låttextförfattare, kan en poet få priset så kan väl Dylan. Även om jag tycker att Leonard Cohen eller den bäste av alla Robert Smith hellre hade kunnat få det.

Linda: Hade blivit mindre sur om Cohen fick det. Han är ju riktig poet. How does it feeeel? How does it feeeel? Allvarligt. Fanny får undervisa mig.

Fanny:  Haha jag är ingen Dylan-fan jag blev bara glad över tanken att en låtskrivare kunde få det.

Viktoria: Jag kan inget alls om Dylan mer än att min pappa hade någon diktsamling av honom när jag var liten och att av mina mer självupptagna killkompisar i 25-årsåldern hade honom som idol. 🙂

Linda: Men spännande. Kanske grafiskt nästa år?

Viktoria: Kom på att det var dikter av Leonard Cohen haha, så inte ens det.:-)

Helena: Låttexter är jätteviktiga för mig och jag kan nog tänka mig en textförfattare som nobelpristagare, problemet för mig är att jag aldrig uppfattat Dylans texter så jag har inget begrepp om han är fantastisk eller inte… Saknar att inte kunna botanisera bland nyspännande böcker nu lite. Men jag överlever nog också detta 😉

Linda: Låttexter är viktiga. Men Dylan. Är det Horace skilsmässokris med för mycket rödvin och försök att vara trubadur som ställer till det?

Helena: Låter rimligt

Linda: Vi kanske kan skriva något superelakt om rödvinspimplande och trubadur-wannabes bland ålderskrisande akademiledamöter som orsak till att priset dröjde en vecka?

Lotta: Det kan ni kultursnobbar skriva. jag säger skål! 😀

Linda: Ett bittert konfererarinlägg, eller en bild och ett jaha, eller ingenting? Jag kan inte skriva något hyllningsinlägg alls.

Helena: Börjar mer och mer känna mig lite kränkt över detta nu. Ännu en gubbe som skriver för gubbar och älskas av gubbar, och inte ens böcker… Nej, jag ska verkligen inte skriva vårt inlägg om detta 😉

Linda: Jag är riktigt förbannad.

Lotta: Jag tycker vi skriver av den här tråden rakt av så får det bli vår kommentar.

Helena: Jag tycker det är helt ok att inte göra något inlägg alls om vi inte har något positivt att säga alternativt ett jaha och en bild+motiveringen. Ska jag vara bitter och pompös offentligt vill jag gärna ha lite perspektiv och tid till att formulera mig (och fungerande hjärna som jag litar på)

Carolina: Dör lite här nu… tycker också vi kan klippa in de här diskussionerna till ett inlägg 😂😂. Vi kanske rentav blir aktuella för nästa års pris? Bloggtexter är också texter!

Viktoria: Haha, alltså så illa tycker nog inte jag att det är men har som sagt inget positivt heller att säga. Filmen I’m not There var jättebra, men det kanske inte direkt räcker, hehe. Dessutom åratal sedan jag såg den. 🙂

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Romankoll

Kulturkollo konfererar om Björnstad av Fredrik Backman

linje-kulturkollo

Fredrik Backmans senaste roman utspelas i den lilla orten Björnstad där ishockey betyder allt. Huvudpersonen Peter har återvänt hem från en NHL-karriär för att bli klubbchef och återupprätta Björnstad hockey till sin forna glans. Hoppet står till det starka juniorlaget – de måste vinna den viktiga matchen som ska sätta orten på kartan igen. Men så händer något som kastar omkull allt, som sätter lojaliteter på spel och som skapar splittring – i laget, i staden och mellan vänner. Ja, det är en bok som handlar mycket om hockey, men det är också en bok om drömmar och kärlek. Och om familjer på många olika sätt. Några av oss har läst och pratat lite om vad vi tycker om boken.

Ulrica: Jag växte upp på en ort där ishockey var väldigt stort. Inte lika stort som i Björnstad, men stort. Så här fanns en hel del igenkänning i miljön för mig. Jag kunde riktigt känna doften från ishallen när jag läste Backmans bok.

Carolina: Jag har problem med ishockeyn i den här boken faktiskt. Visst, jag fattar hur den kan vara så där hyperviktig för en hel stad – men jag är inte ett dyft intresserad av hockey. Kollar aldrig sport på TV, följer aldrig vare sig VM eller några som helst cuper, vet inget om några spelare eller lag… och den här boken är verkligen fylld av hockey. Regler, situationer, matcher på ett sätt som nästan förutsätter att läsaren ska vara insatt och helst också gilla sporten. Det står i vägen för mig.

Ulrica: För mig fungerar det trots att jag inte gillar hockey särskilt mycket alls (eller någon sport för den delen). Hockeyn fungerar bara som ett ramverk för mig och jag läser om människorna och relationerna. Men, jag var inte alls beredd på svärtan i denna bok. Visst har författaren nästan alltid ett stråk av vemod i sina i övrigt humoristiska böcker, men här blir det allvarligt på riktigt!

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Romankoll

Kulturkollo konfererar om Finns det en, finns det flera av Mhairi McFarlane

linje-kulturkollo
Jag tror inte att vi på Kulturkollo är ensamma om att vara pepp på att Mhairi McFarlane kommer till Bokmässan i år också. Och inte bara till Bokmässan, utan till vårt alldeles egna feelgood-mingel på lördag eftermiddag. Självklart har vi läst hennes nya roman och här kan ni läsa lite om vad vi tycker om den:

Helena: Jag läste den här direkt när den kom i våras (eller nej, jag beställde den direkt och sparade lite på den men jag orkade definitivt inte invänta den svenska översättningen). Mina förväntningar var förstås skyhöga eftersom jag älskat Mhairis tre tidigare böcker och tycker att hon skriver bättre och bättre. Dessutom pratade hon en del om boken under den där intervjun Lotta och jag gjorde förra bokmässan. Jag var rätt peppad alltså. Och jag blev inte besviken tack och lov. Hur gick ni andra in i boken?

Ulrica: Ja, men jag var tokpeppad jag också. Mhairi har verkligen seglat upp som en favorit och jag blev inte heller besviken.

Viktoria: Med liv och lust! Jag har läst och älskat Mhairis tre tidigare böcker och var så pepp på den här så det nästan knöt sig i magen. Riktigt så bra som You had me at hello kunde den ju inte vara, men bra nog, det tycker jag fortfarande.

Lotta: PEPPEN!

Linda: Jag älskade You had me at hello, men förra boken jag läste var visserligen bra, men inte alls lika bra. Jag var därför lite nervös inför läsningen, men gillade Finns det en, finns det flera riktigt mycket. Skönt, med tanke på att vi ska mingla med henne.

Carolina: Jag har verkligen slukläst och älskat hennes tre tidigare böcker och sett fram emot den här sedan jag hörde talas om att den var på gång (då strax efter förra mässan, alltså?). Skyhöga förväntningar är aldrig lätta att tas med, och jag måste erkänna att detta är den av de fyra som jag minst har dragits in i. (även om jag sträckläste den på ett dygn ungefär…)

Kategorier
Romankoll

Kulturkollo konfererar om Emma Clines Flickorna

linje-kulturkollo

Emma Clines romandebut Flickorna har blivit en snackis under sommaren och början av hösten. Anledningen till det är troligen att den berör en rad kontroversiella ämnen, och att den är så stark i sin skildring av en alldeles särskild flicka i en alldeles särskild tid. Några av oss på Kulturkollo har läst boken, följ med in i vårt samtal om boken, människorna och hemskheterna!

Helena: Jag behöver prata lite om den där förfärliga skildringen av morden tror jag –  som jag önskar att jag inte läst dem!

Anna: Jag funderar mycket på det där med skildringar av mord, och jag håller med om att just det här morden blir oerhört otäcka i den här romanen. I vissa andra böcker, mest deckare, så kan jag läsa om bestialiska mord och bara rycka på axlarna, men här går det bara inte att värja sig. Vad är det som författaren gjort?

Helena: Jag känner detsamma, ibland är mord bara en sak som händer i en bok, här är det totalt omvälvande och en bit av så förfärligt det faktiskt är i verkligheten. Jag misstänker att uppbyggnaden fram till att det händer spelar in liksom att själva skildringen av händelserna är så vardagliga. Det är så lugnt och stilla och blodisande hela vägen. Och så finns där ett barn…

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll

Kulturkollo konfererar: Louisiana Literature

linje-kulturkollo

Louisiana Literature är en internationell litteraturfestival som nu i helgen gick av stapeln för sjunde året. På årets festival fanns författare från bl.a. Polen, Nigeria, Italien, Marocko, USA, Storbritannien och flera av de nordiska länderna. I publiken igår fanns tre medlemmar ur Kulturkollo och här sammanfattar vi några tankar.

Anna: Först ut var ett spännande samtal mellan Linn Ullman och Kirsten Thorup där de konstaterade att möjligheten för kvinnor att uttrycka sig konstnärligt ibland fortfarande var begränsade men att det ändå nu var lättare än förr. Ullmans nya roman handlar blanda annat om skapandets villkor och hur det påverkar både familjen i stort och barnet – flickan. Jag ser verkligen fram emot att läsa De oroliga som kommer på svenska i oktober.

UlricaJag gillade det samtalet och blev sugen på att läsa något av Kirsten Thorup. Ja, eller läsa något mer för jag är ganska säker på att jag har läst hennes roman Himmel och helvete, men minns tyvärr inget av den. Linn Ullmans bok är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, så den kommer det säkert pratas mer om framöver.

Viktoria: Ja, jag tyckte det var roligt hur de pratade om skrivande och distansen man måste ha, eller i alla fall de behöver, för att skriva. Linn Ullman gav exemplet att hon inte direkt sitter och gråter över sin egen text när hon skriver. Samtidigt var det väldigt tydligt att hon hade ett oerhört känslosamt förhållande till sin text i efterhand för hon blev både arg, upprörd och gråtmild när hon pratade om den bara under det här samtalet.

Kategorier
Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo konfererar: Om jag var din tjej av Meredith Russo

linje-kulturkollo

 

 

Om jag var din tjej av Meredith Russo är en väldigt vanlig bok i det att den handlar om en ung tjej och hennes vedermödor att passa in på high school. Det ovanliga är att Amanda precis genomgått en könskorrigering och det där med att passa in görs ännu svårare. Boken landar i bokhandeln imorgon men vi diskuterar den redan idag, för att vi inte kan hålla oss längre. Om jag var din tjej är en bok som kräver samtal.

Helena: Jag vet att man inte ska börja bakifrån men nu såhär när jag precis avslutat läsningen måste jag säga att det är efterordet som brinner kvar. Det var efterordet som fick mig att gråta…

Fanny: Jag kan inte annat än att hålla med om att det var mycket gripande. Det är mycket smärta i boken, vilket blev än mer tydligt med författarens efterord.

Ulrica: För egen del hade jag inte hört något om den här författaren innan, så efterordet blev verkligen en ögonöppnare för att det här delvis var baserat på egna erfarenheter. Det blev mycket starkt då.

Helena: För mig var rädslan det mest påtagliga i den här berättelsen. Den där rädslan som i och för sig följer också med att vara kvinna känns på riktigt här. Ur såväl Amandas perspektiv som föräldrarnas.