Kulturkollo konfererar: Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

En ny roman av Jonas Gardell är inte något som kan passera okonfererat på Kulturkollo oavsett vilket tema veckan har i övrigt. Och när romanen dessutom inleds med att författaren Jonas Gardell avlider i en tragisk och till synes helt onödig bilolycka och en anonym berättare ska ge oss historien om Jonas Gardell och hans familj, ja då förstår ni att det finns mycket att samtala kring.

Anna: Tjing hej! Så vill författaren Jonas Gardell gärna att vi ska minnas hans mor Ingegärd, hon som är huvudpersonen i den här romanen. Jag funderar så mycket över hennes livsöde som känns allt annat än Tjing hej. Det är ett försök till en lättsam ton men så djupt sorgligt skildrat, tragikomiskt liksom. Lustifikationerna nästan gör att hon blir en karaktär mer än en kvinna. Kan ni ta porträttet av modern på allvar?

Helena: Jag tycker att det är väldigt dubbelt. Jag håller med om att Ingegärd blir mycket av en figur, samtidigt blir hon också för mig en symbol för alla dessa kvinnor vars öde var att födas i generationer där de inte kunde förverkliga sig själva. Men figur och symbol är ju egentligen samma sak, som människa känner jag inte att jag känner henne, men jag tror att det beror lite på att hon beskrivs så mycket i sin demens (Skildringen av hur demensen tar en anhörig är så hjärtskärande att jag får ont i magen). Det är så djupt sorgligt alltihop, inte bara ur Ingegärds perspektiv. Kanske kan det också handla lite om att Jonas har alla dessa pusselbitar, men inte heller riktigt kan förstå henne. Att lyfta de lustiga aspekterna är kanske ett sätt att överleva, något som vi får stå ut med när han ska skriva hennes historia?

Ulrica: Oändligt mycket mer tragisk än lustig tycker jag. Boken är som allra starkast i skildringen av hur demensen bit för bit bryter ner Ingegärd och hennes barns försök att hantera det.

Anna: Ja, demensen är så hudlöst skildrad och jag blir mycket berörd av skildringen av den. Dock funderade jag så mycket på  titeln, Till minne av en villkorslös kärlek har jag så svårt att få till tankar kring. Hurdå villkorslös? För vem?

Helena: Jag funderar också lite över det, över den där gravstensinskriptionen barnen väljer till sin mamma. Kanske tänker de på mammans tro, på att guds kärlek är villkorslös och omöjlig att straffa ut sig från? Den mänskliga kärleken i berättelsen är inte särskilt villkorslös, inte de vuxnas i alla fall. Barnens däremot, den är så stor. Den kärlek Jonas känner för sin mamma är så oändlig där mot slutet att jag får kämpa för att få luft när den sveper genom mig.

Lotta: Jag tänkte att det var Jonas kärlek som var den villkorslösa. Barnets, sonens, kärlek till sin mamma. Jag håller med dig Helena, all den kärlek och omsorg som finns där mot slutet känns i hela kroppen.

Ulrica: Jag läste inte in så mycket i det utan tänkte att föräldrakärlek ju många gånger är villkorslös eller åtminstone näst intill.

Anna: Jo men mammans kärlek skildras ju inte som särskilt villkorslös, tvärtom. Hon förväntar sig den villkorslösa kärleken av barnen men det känns inte som att de får den tillbaka. Kanske läser jag in egna erfarenheter i boken vilket gör att den blir oändligt stark läsning för mig. Jag lyssnade på Jonas Gardells egen inläsning och den är helt fabulös, det är som att vara på en av hans föreställningar men den kommer emellan mig och texten. Vissa passager var jag tvungen att läsa för att inte förföras av Gardell. Hur gjorde ni andra läste eller lyssnade?

Helena: Först måste jag säga att jag håller med dig Anna, jag gjorde också den läsningen av föräldrakärleken och det blir nästan övermäktigt starkt  (och smärtsamt) ibland. Jag läste i e-boksformat och kan förstå att ljudboken nästan blev övermäktig, texten är sådär gardellskt predikande som jag kommit att förvänta mig, jag kan mycket väl tänka mig att det blir intensivt att lyssna till honom.

Anna: Tänk frikyrkopastor säger jag som är uppvuxen i frikyrkoland. Gyllne morgon, gyllne morgon!

Lotta: Jag klarade inte av att lyssna, jag läste och slukade i mig berättelsen. Det kan jag aldrig göra med ljudbok och speciellt inte med Gardell som uppläsare. Det blev bara för mycket.

Ulrica: Jag läste den som e-bok, men hade liksom hela tiden Gardells röst i huvudet under läsningen.

Lotta: Men VARFÖR tar han livet av sig där i början? Jag förstod inte alls grejen med det. Var det nödvändigt för berättelsen? Här får ni gärna hjälpa mig med era tolkningar …

Ulrica: Jag tänker att det är för att på något vis distansera sig från berättelsen och kunna berätta den i ett slags “utifrån”-perspektiv. Att det gör det lättare att få fram skildringen av mamman, familjen och uppväxten så.

Anna: Samtidigt är den där litteraturvetaren som skall skriva hans biografi så klantig och kan inte låta bli att kommentera både det ena och det andra. Det gav en extra dimension tyckte jag helt klart. I intervjuer med Jonas Gardell så framhåller han att det här kan vara hans sista roman, att det liksom är ett bokslut och lite får man den känslan. Och att hans böcker efter bara några år blir rensade från biblioteken, han har haft sin stund på jorden.

Helena: Till slut slås jag av tanken att det här kanske inte alls är berättelsen om Ingegärd. Det är berättelsen om Jonas försök att förstå henne och Bertil och allt som var hans barndom för att därigenom förstå sig själv. Alla de där textanalyserna (som jag älskar) är försök att se vad som skapat honom. Eller?

 

3 comments Add yours
  1. Är bara halvvägs och har inte läst om demens och elände ännu. Däremot ÄLSKAR jag inledningen när han tar livet av sig själv och sedan skriver om sig själv i tredje person. Sedan blir det lite babbligt ibland, men Gardell är en av få författare som kommer undan med det. Ibland är han dessutom väldigt stringent, vilket ger ett ojämnt, men rätt skönt tempo. Ser fram emot att läsa vidare!

  2. Jag blev förvirrad av alla olika berättarperspektiv som jag tyckte förstörde en viss del av läsupplevelsen och gillade inte alls att han tog livet av sig själv i början, men accepterar det. Mest älskade jag berättelsen om Ingegärd som finns insprängd mitt i allt det andra! Beskrivningarna av demensen är fasansfulla men det känns som att man får lära känna någon med både förtjänster och brister, en riktigt människa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.