Komma hem – en småstadsreflektion och en tävling om ett eget exemplar

linje-kulturkollo

 

RW1_Foto_Andreas_Zernell-e1444244449956
foto: Andreas Zernell

För mig bar Åmål en skepnad som liknar Cloisterham hos Dickens. Jag minns inte hur orden faller när han tecknar bilden av den dåsiga småstaden. En stad som byggts av en långsam och försiktig utveckling, och som nu bärs upp av en idé om att all utveckling redan har skett och att det är till det bästa. Det som kunde gälla för en viktoriansk småstad är lika giltigt för en svensk småstad i början av det nya millenniet. Och jag fann det tilltalande, rentav vackert, och kanske något som vi borde värna. Inte utnyttja och med lätt hand trasa sönder.

Stycket är från min senaste roman Komma hem och det är berättelsens jag, Erik Peterson, som låter orda om den hemstad han en gång lämnat och nu återvänt till. Åmål. Till Åmål for jag i slutet av oktober apropå ett arrangemang i dess underbara bokhandel. Det som inte längre är min hemstad, men väl min barndomsstad. Hur det kom sig att jag en dag fann mig utan hemstad vet jag inte. Det saknar betydelse. Komma hem kan jag inte längre göra – vem kan det – men det var, som alltid, med glädje jag återvände till staden. Glädje, men också ångest. Två känslor som inte alldeles enkelt låter sig giftas och jag har att leva med deras bristande förmåga till harmonisk samvaro. Jag ska förklara vad jag menar.

Komma hem är en roman om vänskapen, om dess gränser och möjligheter, om dess ontologi. Men det är också en roman om den svenska småstaden. Åmål i det här fallet, men det kunde lika gärna vara Kramfors, Lindesberg eller Ulricehamn. Den är ett försök att förstå och beskriva den svenska småstaden av idag – ett ämne som oroat och roat mig under många år, om än mest oroat – men var gång jag försöker fånga, strukturera och ordsätta den, undslipper den mig. Det är inget att göra vid. (Här tänkte jag göra en utvikning om Heisenbergs osäkerhetsprincip och dess tillämpbarhet inom samhällsvetenskapen, men någon måtta får det vara.) Det som i en stund framstår som tydligt och ovedersägligt, motsägs i nästa ögonblick av något lika tydligt och ovedersägligt, eller kanske, ja faktiskt, att denna motsägelse sker i samma ögonblick. I romanen låter jag därför småstaden berättas utifrån två inbördes motstridiga perspektiv, och tänker att det kanske i någon skärningspunkt finns ett uns av sanning. Högre anspråk än så är svårt att bära.

För att tala i metaforer: den svenska småstaden är en illa åtgången varelse. Jag läser ur hennes läkarjournal. Sjuklig och undernärd. Lidande av missbruksproblematik och med sviktande psykisk hälsa. Diagnos: depression. Det sistnämnda har därtill förvärrats sedan sjukvård och apoteksverksamhet avreglerats, och hon får inte längre Citalopram utskrivet. Hon är ynklig, ömkar sig på ett nästintill infantilt sätt, och gänller (sic!) på både läkare och landsting. Något egenansvar för den situation hon befinner sig i vill hon inte vidgå. På senare tid har patienten uppvisat en tilltagande passivitet, vilken kan relateras till iakttagbar fördjupning av depressionen som därvid förvärrats av självmedicinering av Atarax i kombination med alkohol. (här följer sedan ett par rader som jag inte med bästa vilja kan tyda) Prognos: dålig. Fortsatt försämring förväntas om inte den onda cirkeln kan brytas. Patienten måste bli delaktig på ett helt annat sätt än tidigare och inse att hon har både ansvar och förmåga att ta tag i den olyckliga situation som hon befinner sig i. Ett försök med motion på recept bör inledas samt bör sociala verksamheter och engagemang understödjas och uppmuntras.

Nå, hårda ord kanske. Det får jag tillstå, men nog är det som så att den svenska småstaden är krank, och från krank är det inte långt till kränkt. Låt oss istället gå från metaforistik till en översiktlig sammanfattning av statistiskt säkerställda fakta, vilket förstås inte behöver betyda att vi har med sanningar att göra. Vi fortsätter med Åmål som exempel. Arbetslösheten, klart högre än rikets genomsnitt. Ungdomsarbetslösheten, skrämmande mycket högre än rikets snitt. Utbildningsnivån är låg, sjukskrivningstalet högt. Andelen sjukpensionärer högre än genomsnittet. Andelen personer och hushåll som behöver stöd av socialtjänsten högre än genomsnittet. Och så vidare. Kategori för kategori talar sitt tydliga spåk. Inte att undra på att folk flyttar. Till städer där utbildningar finns, där arbete finns, och där framtidstro finns. Hade inte Åmål haft närheten till Norge, vartill en inte oansenlig del av den arbetsföra befolkningen veckopendlar, hade läget varit än värre.

Men, ja just men, det finns som alltid en andra sida av myntet. Den där sidan som kan berätta om hur underbart bra folk har det i småstäderna och på landsbygden. Där tid och rum finns. De två saker som storstaden lider allra störst brist på. I Åmål är det ingen som höjer på ögonbrynen om en tjugofemårig kille köper ett eget hus. Det är ingen som förundras över att var och varannan vuxen äger en bil av senare årsmodell. Antalet fritidsbåtar per tusen invånare är långt högre än genomsnittet. En inte oansenlig del av invånarna äger eller har tillgång till sommarstuga. Det finns varken parkeringsautomater eller vägtullar. De allra flesta har möjlighet att gå eller cykla till jobbet, vilket dock inte föranleder särdeles många att låta bilen stå kvar i garaget. Bilismen är en obändig livskraft i den svenska småstaden. Ändock är bilköer ett okänt fenomen. Kort sagt, folk har det jävligt bra. Därtill är maten billigare än i storstaden.

I mina försök att förstå den svenska småstaden kommer jag ständigt till korta. Ibland uppfylls jag av en oemotståndlig lust att ta henne i kragen, bryskt lyfta henne så att fötterna lättar från marken, och skaka henne, hårt: Skärp till dig, för i helvete! Ser du inte hur jävla bra du har det? Vad har du att klaga på, va? Och ibland fylls jag av en sorg som får mig att vilja ta henne i min famn, hålla henne tätt intill mig, och lyss till hennes klagan. Hon är så ensam, så utsatt. Var förändring som sker är till det sämre. Hon vet blott alltför väl att staten har tagit sin hand från henne. Ingen av hennes gamla vänner ringer längre och det är många år sedan barnen flyttade. Nuförtiden kommer de bara hem för att hälsa på kring julen. Grannhuset ser på henne med tomma ögon som har slocknat alldeles. Och ingen råd vet hon. Det är knappt att hon orkar med sig själv. / Robert Wangeby


11800286_10153489064349787_8765268903339359245_nVill du vinna Robert Wangebys spännande samtida roman om hur det kan vara att komma hem till den småstad som man en gång lämnat? Vi har ett exemplar av boken Komma hem som vi nu tävlar ut. Tipsa oss om din bästa småstadsskildring i kommentarsfältet så är du med. Delar du på FB, Twitter eller på Instagram så har du ännu större chans att vinna. Glöm inte att skriva i kommentaren var du har delat så att allt blir så rättvist som möjligt. Tävlingen stängs den 23 november klockan 24.00. Vinnare meddelas här på bloggen den 24 november. Väl Mött! 

2 comments
  1. Göteborg är kanske inte någon småstad precis men allt är ju relativt. En bok som tog mig tillbaka inte bara till min födelsestad utan också till min barn- och ungdomstid var “Älska mej din jävel” av Lars Hesslind.

    Jag har läst vad Robert Wangeby har skrivit om sin roman “Komma hem”, blev sugen på att läsa boken och vill gärna vara med i utlottningen. Delar på FB.

Comments are closed.