Följ med till Dalarna

Linda
När vi enades om temat landsbygd fladdrade tankarna mycket, men de kom ständigt tillbaka till mitt hjärtas landsbygd, med folkdräkter, dalahästar och en och annan gånglåt. Rötter är viktiga och trots att det bara är en del av min släkt som jag förknippar med Dalarna och jag alltid känt en viss tillhörighet med landskapet, där jag tillbringade stora delar av mina sommarlov.Jag samlade på dalahästar, ropade in en egen kurbitsmålning på auktionen i Gräv och håller än idag på Leksand i hockey.

Min farmor föddes i Moje, en del av Gagnef, utanför Borlänge. Hon flyttade till Göteborg med en syster, en syster och en bror bodde kvar i byn och lillasyster flyttade ända till Lycksele. På somrarna träffades alla, då fick farmor sin sjungande dialekt tillbaka och var gladare än vanligt. Vi var “göteborgarna” och alla sjöng om Ada som legat med papiljotter och Beda som hämtat sin hatt ur en pöse på vinden, till vår ära. Annars var det mest sånger om buan och det vackra landet som tillhörde dalamännen och kullorna bland älvar och berg och i dalom. Landet som alla längtade tillbaka till när de en gång sett det, som inte var rikt som söderns länder, men där hjärtat klappade för fosterlandet. Och fosterlandet var inte Sverige, utan Dalom.

Jag fick fundera några varv innan jag hittade ett sätt att skriva om Dalarna och kulturen. Jag har ingen relation till  Erik Axel Karlfeldt, som ska vara den som diktat bäst om Dalarna. Bland dalapoeterna är snarare Werner Aspenström min favorit, men han är inte direkt knuten till den landsbygd jag vill beskriva. Istället vänder jag mig till konsten och en gigant — Carl Larsson.

Carl Larsson föddes i Stockholm, men det är som boende i huset Lilla Hyttnäs i Sundborn, kanske en av de vackraste platser jag besökt, vi känner honom bäst. Huset var en gåva från hustrun Karin Bergöös far. Det var Karin Larsson som inredde hemmet, med egenhändigt designade textilier och även möbler.  Nu har hon fått något av ett erkännande för sina textilier och även en del målningar, men då stod hon i skuggan av sin man. Detta trots att hon utbildade sig till konstnär både i Stockholm och Paris. På en utställning om Carl Larsson 1997 på Victoria and Albert Museum i London ställdes dock även fruns textilier ut och deras äktenskap kallades för “ett estetiskt kamratskap”, där han stod för det överdådiga och hon för det strama.

Det var i Grez, den skandinaviska konstnärskolonin utanför Paris som de träffades 1882, Carl Larsson och Karin Bergöö. De gifte sig året efter, flyttade till Lilla Hyttnäs 1888 och skapade där ett av världens mest kända konstnärshem. De åtta barnen finns ofta med på de akvareller som Carl Larssons målade.

Carl och Karin Larsson hade en central plats i kulturlivet i Sverige, trots att de bodde långt ifrån händelsernas centrum. De var till exempel nära vänner med Anders och Emma Zorn, men även de bodde å andra sidan i Dalarna.Jag har besökt Sundborn ett antal gånger, men faktiskt aldrig Zorn-gården i Mora. Nu blir jag lite sugen på att ta med grabbarna O på en nostalgisk konstresa runt Dalarna.

För mig är Carl Larssons akvareller av familj och vänner kring Lilla Hyttnäs den ultimata bilden av landsbygdsidyllen. Jag tycker om dem mer på ett nostalgiskt sätt än något annat.  Rent objektivt är det dock inte alls min smak, då finns det många andra av Carl Larssons verk jag tycker bättre om.

Bland mina landsbygdsfavoriter finns “Frukost under stora björken” och “Blomsterfönster”.

Frukost_under_stora_björken_av_Carl_Larsson_18961024px-Blomsterfönstret_av_Carl_Larsson_1894