Kategorier
Kulturkoll

Systrarna Stephens och Bloomsburygruppen

Linda
Vanessa Stephens föddes 30 maj 1879 i London. Hon var föräldrarna Leslie och Julia Prinsep Stephens första gemensamma barn. De hade båda varit gifta på var sitt håll tidigare, men deras respektiva partners hade avlidit. Året efter föddes brodern Thoby, 1882 kom systern Virginia och slutligen Adrian 1883. Systrarna Stephens skulle sedan bli mer kända under namnen ell och Woolf, en konstnär och en mytomspunnen författare. Jag har egentligen inte varit något jättefan av Virginia Woolfs böcker, men på senare år har det har långsamt vuxit fram en fascination hos mig för henne som person och för människorna kring henne i Bloomsburygruppen. Inte minst för hennes syster Vanessa, en ansedd konstnär på sin tid.

Jag tror att det började med filmen Timmarna, där Virginia Woolf, spelad av Nicole Kidman, är huvudperson i en av de tre berättelserna. Vi får följa henne när hon inleder skrivandet av romanen Mrs Dalloway, som jag efter att jag sett filmen läste och älskade. I filmen spelas systern Vanessa av Miranda Richardson, men hon finns med mest som en kontrast till sin mer kända syster.

Kring årsskiftet 2015/2016 sände Svt miniserien Life in squares om Bloomsburygruppen och det var då jag insåg hur sammantvinnade systrarna var. Det blev också tydligt för mig hur spännande gruppen var med sin kreativitet och okonventionalitet, samt att fler än Virginia Woolf var begåvade författare och konstnärer.

Vanessa var Virginias äldre syster och den som fick ta det största ansvaret då först modern och därefter fadern dog. Syskonen flyttade till 46 Gordon Square i Bloomsbury, som skulle bli samlingsplats för Bloomsburygruppen, där systrarna ingick tillsammans med bland andra Virginias blivande make författaren Leonard Woolf, Vanessas blivande make konstkritikern Clive Bell, ekonomen John John Maynard Keynes, konstnären Duncan Grant och författaren E. M. Forster. Brodern Adrian fanns också med på ett hörn, men brodern Thoby dog redan 1906 innan Bloomsburygruppen formellt kan sägas ha startat.

I vår tid är det Virginia som är den mest kända, men jag imponeras mer och mer av Vanessa. Faktiskt var det hon som startade gruppen då hon, inspirerad av sin bror Thoby som bjöd in sina universitetsvänner på torsdagskvällarna, bestämde sig för att bjuda in sina konstnärsvänner på fredagar. Dessa två grupper av vänner samlades senare i en och från 1912 finns det som kan kallas “Old Bloomsbury”. Under åren förändras gruppen, men kärnan förblir densamma.

I helgen besökte jag Monk’s House, som var Virginia och Leonard Woolfs sommarhus. I huset finns en rad målningar gjorda av Vanessa, bland annat det kända porträttet av systern som finns här i inlägget. Inte långt borta ligger Charleston, där Vanessa bodde tillsammans med konstnären Duncan Grant, som hon hade dottern Angelica med, hans älskare David Garnett (som Angelica senare gifte sig med) och Vanessas två barn med Clive Bell. De köpte huset 1916 och det blev en ny samlingsplats för Bloomsburygruppen.

Egentligen skulle det här inlägget ha passat under förra veckan, då vi undersökte vad som egentligen är sant. Min bild av systrarna Stephens är färgad av skönlitterära produktioner, men jag har också försökt att leta efter “sanningen” i sakprosans värld. Mycket finns kvar att upptäcka helt klart och det vill jag verkligen göra. Klart är dock att Virginia och Vanessa hade en mycket nära relation och att de utgör ett mycket speciellt syskonpar som levde minst sagt okonventionella liv.

Vill du veta mer om Virginia Woolf och Vanessa Bell finns det flera titlar som kan vara av intresse:

Vanessa & Virginia av Susan Sellers, en roman om systrarna som är skriven som ett brev från Vanessa till Virginia.

I all välmening av Angelica Garnett, en självbiografi där Vanessas dotter skriver om både modern och mostern.

Vanessa and her sister av Priya Parmer, en roman, men en mycket sannolik sådan, med fokus på hus Vanessa fick ta hand om sin geniförklarada, men ofta mycket olyckliga syster.

A very close conspiracy: Vanessa Bell and Virginia Woolf av Jane Dunn, en biografi som bygger på bland annat brev och dagböcker.

 

 

 

Kategorier
Kulturkoll

Litteratur och konst och litteratur om konst

Jag har en särskild kategori böcker som jag dras lite extra till. Det är böcker med konst som tema. Det känns som en härlig hybrid mellan litteratur och konst, eller snarare som att mina favoritkulturyttring vågar sig på att flörta lite med grannarna. När det på baksidan av en bok står att huvudpersonen kanske rör sig i Londons konstkretsar, stjäl en tavla från ett berömt museum, är synsk och ständigt återkommer till samma tavla av Turner… ja, då brukar jag känna på mig att det i alla fall borde finnas något för mig där. Alldeles särskilt om det handlar om renässanskonst, men egentligen funkar lite av varje.

Kategorier
Romankoll

Hilma – En roman om gåtan Hilma af Klint

 

1907 – De tio största – nr 3, grupp 4, Ynglingaåldern. Bildkälla Wikipedia

Jag minns precis känslan när jag steg in i den stora salen på moderna och möttes av den magnifika utställningen av Hilma af Klints målningar. Det var 2013 och man kan fortfarande botanisera i utställningens hemsida – gör det och läs sedan Anna Laestadius Larssons fantastiskt spännande roman Hilma – En roman om gåtan Hilma af Klint.

Det är sekelskifte i Stockholm och det är en tid där “världen skulle utforskas, sådan var tidsandan. Inga frågor fick längre sakna svar, alla områden skulle av människan kolonialiseras.” Där finns ett stort intresse för människan psyke och både i Amerika och England finns grupper av människor som slutit sig samman i sällskap där andligheten utforskas. Den unga sjöofficersdottern Hilma af Klint har vuxit upp med känslan av att hon är ämnad för att bli konstnär, hon antas till Konstakademin trots att hon är kvinna och hennes porträttmåleri är omtyckt. När hennes mor blir änka får hon försörjningsplikt och hon tar sig illustrationer för försörjningen men egentligen väntar hon på ett tecken från andevärlden att det är dags att sätta igång och måla.

Kategorier
Kulturkoll

Vad är konst?

Linda
Ibland blir jag lite osäker på vad som egentligen är konst. Är det konstnären som bestämmer, eller ligger konstupplevelsen i betraktarens öga? Kan vad som helst bli konst om någon bestämmer det? Kan jag påstå att något är konst och på så sätt bli en konstnär? Som fotot till det här inlägget, är det konst? Eller kylskåpsteckningarna i Lottas inlägg tidigare i veckan?

Så många frågor, men inga enkla eller ens rimliga svar. Det känns därför naturligt att vända sig till expertisen i form av Ernst Billgren, vars böcker Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor och uppföljaren med det inte så fantasifulla namnet Vad är konst II och 100 nya jätteviktiga frågor innehåller (som titeln med all önskvärd tydlighet antyder) svaret på den frågan och (drygt) 200 frågor till.

Kategorier
Kulturkoll

Om en tavla kunde vara ett soundtrack of my tonårs-life

helena-top

Jag har våndats något inför den här veckan, då jag pendlat mellan att ha alldeles för många – oklara – idéer som kaosat i mitt huvud och att vara totalt blank. Mina kollokollegor har i uppmuntrande inlägg (vi kommunicerar främst via en grupp på facebook) fått mig att tänka på såväl fotokonst (som jag kanske främst uppskattar vilket syns här hemma på väggarna), till att använda kroppen som konst och medel, vilket i sin tur fick mig att tänka på såväl kroppsaktivism som tatueringskonst. Det blir ibland så – för många idéer och ingen kommer på pränt. Dagligen har dock en tavla pockat på min uppmärksamhet sedan vi planerade veckan. En tavla som jag egentligen inte gillar. Inte alls. Det är en hemsk tavla, men som ändå betytt en hel del för mig.

Om nu Lagerkvists blodiga fåglar och drypande ångest kom att bli det litterära soundtracket av min tonårstid, så får den här tavlan bli det konstnärliga. Tavlan som jag pratar om är Skriet av Edvard Munch.

Konst, litteratur och musik behöver ju inte alltid tilltala oss på ett estetiskt plan, men kan göra vår värld begriplig eller får vara en del av att formulera det oformulerbara. Någon annan säger det jag vill ha sagt, vilket Munch verkligen gör genom den här tavlan.

“Jag gick längs vägen med två vänner – så gick solen ned – himlen blev plötsligt blodröd – jag stannade, lutade mig mot staketet utmattad – över den blåsvarta fjorden och staden låg blod och eldtungor – mina vänner gick vidare och jag stod där darrande av rädsla – och jag kände hur ett högljutt, ändlöst skri genomträngde naturen.” (Edvard Munchs egna ord om tavlan)

Edvard Munch (1863-1944) som i en expressionistisk stil framställde Skriet i fyra målningar och en litografi mellan åren 1893–1910. Den dramatiska himlen är inte bara ett resultat av Munchs fantasi utan återgav de imponerande och skrämmande solnedgångar man kunde bevittna i Oslo som en följd av ett vulkanutbrott i Indonesien. Vulkanen Krakatoa fick i augusti 1883 ett våldsamt utbrott och vars damm spred sig till större delen av världen. När ljuset bröt dessa partiklar skapades ovanligt uppseendeväckande solnedgångar ända fram till början av 1884.

I sin dagbok lär Munch ha skrivit:

”Plötsligt blev himlen blodröd. Moln som blod och eldtungor hängde över den blåsvarta fjorden och staden, och jag stod ensam och skakade av skräck. Jag kände ett oändligt skrik skära genom naturen.”

Vad var det då som gjorde att mitt tonåriga jag drogs till denna tavla? Jo, den gjorde så ont att se på. Den ångest som kanaliserades genom bilden, det själsskrik som hörs genom den blev som en spegel av mitt inre. Tycker jag om tavlan? Nej, jag tycker den är lika fasansfull att se på då som idag, men konst är inte alltid till för att smeka betraktarens öga utan att gräva sig in under huden och frigöra känslor. Att formulera det oformulerbara.

Kategorier
Kulturkoll

Veckans utmaning: Konstverk vi älskar

Så var det dags för veckans utmaning och denna vecka pratar vi konst här på Kulturkollo. Det betyder naturligtvis att det bli en extra konstnärlig utmaning och den här gången vill vi helt enkelt veta om ni har något konstverk som ni brinner lite extra för? En tavla på väggen där hemma kanske? Ett konstverk som ni återkommer till ofta eller tänkt mycket på? Jag har bl a skrivit om några favoriter här och här. Uppenbarligen återkommer jag ofta till Botticellis Primavera…

Denna tisdag spanar vi alltså efter nya favoriter. Vilka är era?

Kategorier
Kulturkoll

Konstböcker slash science fiction slash fantasy slash coming-of-age slash äventyr… ja, Stålenhag!

carolina-top

I höstas på bokmässan hittade jag för första gången till Simon Stålenhags böcker Ur varselklotet och Flodskörden. Jag skaffade, läste och älskade. Eller, läste är inte rätt benämning. Upplevde ska jag säga, eftersom jag för varje illustration, varje uppslag i boken blev sittande en stund i funderingar och fantasier, i igenkänning men samtidigt i fascination över alla så totalt främmande ting som ändå kändes som att de hörde till.

Kategorier
Kulturkoll

Konstigt och konstnärligt

Nu lämnar vi festligheterna bakom oss (men kanske inte helt ändå) och går vidare till nästa fantastiska och konstnärliga tema. Vi brukar nämligen vara väldigt duktiga på att skriva om litteratur men som namnet antyder så handlar vi faktiskt också om kultur i vidare bemärkelse och den här veckan är det dags för konsten att breda ut sig. Vi lägger pennan åt sidan och fattar tag i penseln och plockar fram staffliet. Vi går på galleri, drömmer oss bort i konstnärsbiografier och beskådar häftiga statyer. Kort sagt, vi ger oss in i konstens underbara värld! Ni följer väl med?

Kategorier
Kulturkoll Sakprosakoll

I min trädgård vill jag vara Karin

Linda
Elisabeth Svalin Gunnarssons bok om Karin Larsson och trädgården kring Lilla Hyttnäs i Sundborn bär den vackra titeln I min trädgård vill jag vara Karin  och undertiteln “En praktisk trädgårdsberättelse från Sundborn”. Boken innehåller vackra bilder, men också läsvärda texter om hustrun som stod i skuggan av sin kände make, men på senare tid fått en viss upprättelse. Vid entrén till deras gemensamma hem står det “välkommen kära du till Carl Larsson och hans fru”, men nu är hon inte anonym längre och i Svalin Gunnarssons bok får hon stå i centrum.

Kategorier
Kulturkoll

Ett Caspar-moment?

Bild: The Lonely Tree av Caspar David Friedrich (1822)

linje-ulrica
Det är dags för lite konst här på Kulturkollo. Det mörka och det karga finns naturligtvis också representerat som motiv i bildkonsten. För att få med fler perspektiv på veckans tema har jag bjudit in en vän för att gästblogga. Lina Iacobæus är konstvetare och arkivarie. Hon döper sina katter efter kända konstnärer och har en särskild plats i hjärtat för Caspar David Friedrich. Här bjuder hon oss på en vardagsbetraktelse:

Lina Iacobæus

Vardagsmorgon. Barnen lämnade på förskolan. Allt är tyst. På väg till bilen tittar jag upp och ser kyrkan i morgondimman. Solen håller på att gå upp och färgar himmeln rosa. En kort sekund sprider sig ett lite vemodigt lugn i själen.
– Caspar David Friedrich, tänker jag. Kan man kalla det här ett Caspar-moment?