Vanessa Stephens föddes 30 maj 1879 i London. Hon var föräldrarna Leslie och Julia Prinsep Stephens första gemensamma barn. De hade båda varit gifta på var sitt håll tidigare, men deras respektiva partners hade avlidit. Året efter föddes brodern Thoby, 1882 kom systern Virginia och slutligen Adrian 1883. Systrarna Stephens skulle sedan bli mer kända under namnen ell och Woolf, en konstnär och en mytomspunnen författare. Jag har egentligen inte varit något jättefan av Virginia Woolfs böcker, men på senare år har det har långsamt vuxit fram en fascination hos mig för henne som person och för människorna kring henne i Bloomsburygruppen. Inte minst för hennes syster Vanessa, en ansedd konstnär på sin tid.
Jag tror att det började med filmen Timmarna, där Virginia Woolf, spelad av Nicole Kidman, är huvudperson i en av de tre berättelserna. Vi får följa henne när hon inleder skrivandet av romanen Mrs Dalloway, som jag efter att jag sett filmen läste och älskade. I filmen spelas systern Vanessa av Miranda Richardson, men hon finns med mest som en kontrast till sin mer kända syster.
Kring årsskiftet 2015/2016 sände Svt miniserien Life in squares om Bloomsburygruppen och det var då jag insåg hur sammantvinnade systrarna var. Det blev också tydligt för mig hur spännande gruppen var med sin kreativitet och okonventionalitet, samt att fler än Virginia Woolf var begåvade författare och konstnärer.
Vanessa var Virginias äldre syster och den som fick ta det största ansvaret då först modern och därefter fadern dog. Syskonen flyttade till 46 Gordon Square i Bloomsbury, som skulle bli samlingsplats för Bloomsburygruppen, där systrarna ingick tillsammans med bland andra Virginias blivande make författaren Leonard Woolf, Vanessas blivande make konstkritikern Clive Bell, ekonomen John John Maynard Keynes, konstnären Duncan Grant och författaren E. M. Forster. Brodern Adrian fanns också med på ett hörn, men brodern Thoby dog redan 1906 innan Bloomsburygruppen formellt kan sägas ha startat.
I vår tid är det Virginia som är den mest kända, men jag imponeras mer och mer av Vanessa. Faktiskt var det hon som startade gruppen då hon, inspirerad av sin bror Thoby som bjöd in sina universitetsvänner på torsdagskvällarna, bestämde sig för att bjuda in sina konstnärsvänner på fredagar. Dessa två grupper av vänner samlades senare i en och från 1912 finns det som kan kallas “Old Bloomsbury”. Under åren förändras gruppen, men kärnan förblir densamma.
I helgen besökte jag Monk’s House, som var Virginia och Leonard Woolfs sommarhus. I huset finns en rad målningar gjorda av Vanessa, bland annat det kända porträttet av systern som finns här i inlägget. Inte långt borta ligger Charleston, där Vanessa bodde tillsammans med konstnären Duncan Grant, som hon hade dottern Angelica med, hans älskare David Garnett (som Angelica senare gifte sig med) och Vanessas två barn med Clive Bell. De köpte huset 1916 och det blev en ny samlingsplats för Bloomsburygruppen.
Egentligen skulle det här inlägget ha passat under förra veckan, då vi undersökte vad som egentligen är sant. Min bild av systrarna Stephens är färgad av skönlitterära produktioner, men jag har också försökt att leta efter “sanningen” i sakprosans värld. Mycket finns kvar att upptäcka helt klart och det vill jag verkligen göra. Klart är dock att Virginia och Vanessa hade en mycket nära relation och att de utgör ett mycket speciellt syskonpar som levde minst sagt okonventionella liv.
Vill du veta mer om Virginia Woolf och Vanessa Bell finns det flera titlar som kan vara av intresse:
Vanessa & Virginia av Susan Sellers, en roman om systrarna som är skriven som ett brev från Vanessa till Virginia.
I all välmening av Angelica Garnett, en självbiografi där Vanessas dotter skriver om både modern och mostern.
Vanessa and her sister av Priya Parmer, en roman, men en mycket sannolik sådan, med fokus på hus Vanessa fick ta hand om sin geniförklarada, men ofta mycket olyckliga syster.
A very close conspiracy: Vanessa Bell and Virginia Woolf av Jane Dunn, en biografi som bygger på bland annat brev och dagböcker.
