av I Swann’s värld av Marcel Proust, första delen i sviten På spaning efter den tid som flytt och den mest lästa (inte konstigt, vem orkar ta sig vidare?) dricker huvudpersonen lindblomste, äter en madeleinekaka och förflyttas tillbaka till sin barndom. Smaker, dofter, ljud kan ha den effekten att den får oss att återvända i minnet till en svunnen tid och kanske till en speciell person eller en särskild plats.
Jag har just läst Astrid Billegrens fantastiska debutroman En av oss kommer dö ung, där en av huvudpersonens bästa vänner tar sitt liv. Under året som följer finns vännen med henne och vid ett flertal tillfällen är det musik som gör att hon minns speciella situationer. På begravningen spelas Don’t look back in anger med Oasis och det gör att låten alltid framkallar tårar, men musik kan också framkalla varma minnen även med en koppling till sorg. Jag kan fortfarande småle när jag hör Queens Bohemian Rapsody och tänker på den stackars kantorn som fick slita när hon spelade den på pappas begravning. Ett oortodoxt val av musik och en låt som gav henne en utmaning. Många gamla Allsånger, som Oh boy, oh boy, oh boy med Lasse Dahlqvist, förflyttar mig istället till Moje i Gagnef, Dalarna, där farmors släkt bodde och bor. Jag återvänder till kvällar med en massa sång och musik och just den om Ada och Beda skulle sjungas nu när göteborgarna var på plats.
När jag träffar nya ettor på estetiska programmet brukar en av de första uppgifterna vara att göra en kulturell presentation av sig själva. Inte sällan kopplar de då verk till händelser och upplevelser. Även mina presentationer brukar se ut så, för självklart gör jag en egen när jag ”tvingar” eleverna att göra det. Vissa verk finns med år efter år, medan andra förändras. För visst är det så att vissa kulturella verk för dig att återvända. Låtar som blivit ett soundtrack av mitt liv, filmer jag ser om och om igen som försätter mig i ett särskilt tillstånd, böcker som kopplas till personer eller platser. Jag minns till exempel hur vi såg Döda poeters sällskap tillsammans hela klassen i år 9 och hur vi pratade om den länge. Hur mina tankar på filmen kopplas samman med dem. Eller hur Auguste Renoirs tavla Au moulin de la Galette som hängde i mitt flickrum förflyttar mig tillbaka dit. Jag såg den första gången på Musée d’Orsay i Paris och den gjorde något med mig. Nu för tiden tycker jag inte att den är så fantastisk, rent objektivt, men det subjektiva tar över.
Ibland återvänder jag till låtar, filmer eller texter för att frambringa en speciell känsla som jag behöver känna just då. Ibland kommer känslorna helt oförberett. Emily i L M Montgomerys böcker kallar den där speciella känslan av lycka som dyker upp ibland för ”glimten” och den upplevde jag för ungefär en vecka sedan för första gången på länge. Då var det en låt som väckte den, Håkan Hellströms Din tid kommer, som brukar ha den effekten på mig. Då mindes jag också konserten jag och yngste sonen gick på för ett par år sedan och hur fantastiskt det är att två personer som egentligen inte alls gillar folksamlingar, ändå tycker om att gå på konsert tillsammans. Just när den här låten spelades vände han sig om mot mig och gav mig en kram för att allt var så fantastiskt och ja, det var det. Där var jag, sonen, Håkan och tusentals andra och glimten var närvarande.
Det är sällan den objektiva kvaliteten som gör att kulturella verk blir en del av vårt liv och våra minnen. Istället är det sammanhanget, platsen, människorna, känslorna. Nostalgin. Vilka kulturella madeleinekakor har du?
Foto: Bernard Leprêtre CC BY-SA 2.5
