Kategorier
Kulturkoll

På en liten bistro i Paris…

Lotta

…hade jag kanske suttit nu, om det inte vore för det nedrans coronaviruset. Damn you virus!

Här sitter jag istället, i snömodden, utan croissanter, smått bitter, och roar mig med att lyssna till Frankrikes bidrag till årets Eurovision (åh, tänk om Eurovision också blir inställt. Hjälp!).

Roar mig var för övrigt fel ord. Mindre rolig låt kan man knappast hitta. Extra tråkigt med språkbytet från franska till engelska när refrängen kommer – det gick från generisk tråkballad till supergenerisk supertråkballad. Svenska låtskrivare i form av Thomas G:son och Peter Boström, men det är inte någon ny Euphoria inte. Och texten är skriven av John Lundvik, Amir, Léa Ivanne och Tom Leeb själv.

Nä blä, det här duger inte, jag får bunkra upp med franskt vin och franska ostar för att höja humöret och bota bitterheten.

https://www.youtube.com/watch?v=D02Xlo_LfRU

 

Kategorier
Kulturkoll

En vandring i dödsskuggans dal med Nick Cave

helena-top

Jag hade en period tidigare i höstas, några veckor då det inte var särskilt bra. Det var tröttheten förstås, den massiva. Jag var så orimligt trött, satt som förlamad om kvällarna för att jag inte orkade annat, inte orkade resa mig ur soffan för att gå och lägga mig. Jag var väldigt rädd för den där allt uppslukande tröttheten, trodde för en stund att den skulle krossa mig under sin tyngd. Den har ju gjort så förut…

Jag gjorde det jag alltid gör när jag inte vet vad jag ska göra med mig, jag luftar känslorna, tar promenader. Det är något magiskt med att jag alltid orkar promenera (långsamt, långsamt) oavsett hur trött jag är. Och vissa eftermiddagar var himlen alldeles underbart vacker. Jag gick över min äng och jag lyssnade till Nick Cave och hans senaste skiva, Ghosteen.

Ni behöver förstå att att lyssna till Nick Caves Ghosteen är att släppa taget om sin mentala hälsa och allt man trott att man behövde för att hålla sig verklig. Det är en seglats och ett äventyr. I djupaste, mörkaste moll.

Det är så för att Nick Cave alltid är sådan att möta, men särskilt nu när han bearbetar sorgen efter sin döde son i sin musik, och låter oss som lyssnar bearbeta all vår egen sorg. Jag vet många som har det värre än vad jag har det, men när Nick Cave släpper in mig i sorgerummet slits hjärtat ur kroppen och jag saknar dem så jävla mycket alla dem jag förlorat alldeles nyss och alla dem jag förlorade för länge, länge sen. Och mig själv, jag kan sörja också den jag som gått förlorad i utmattning och trötthet genom åren.

Möjligen är det inte helt genomtänkt att ge sig ut på sådana promenader när man är sådär skör, möjligen kan viktiga förtöjelser till verkligheten slitas sönder av rader som:

This world is beautiful
Held within its stars
I keep it in my heart
The stars are your eyes
I loved them right from the start
A world so beautiful
And I keep it in my heart.*

Samtidigt så är ord som dessa, framsjungna i djupaste desperation fantastiska påminnelser om att det också finns skönhet och kärlek till livet i det allra mörkaste mörkret där Nick Caves Ghosteen befinner sig.

Det är det som är så bra med att våga gå in i mörkret, att inte väja för det som skrämmer, för de tunga känslorna, för sorgen. När allt är mörkt runt om och inuti kan det ju inte bli så mycket värre, det kan bara ta mark på botten och ta fart när det vänder mot något ljusare igen.

Jag har sänkt mig ner i Nick Caves glimrande Ghosteen-mörker många gånger nu och för varje gång blir musiken mer förgörande och texten ännu mer sönderslitande sann. Mer och mer talar den med min egen sorg och mer och mer förlöser den mig.

Trött är jag fortfarande, men mer hanterbart nu, bortom rädslan och paniken. Jag är den sortens trött då man välkomnar nattsömnen, men inte räds gryningen när allt börjar om. Den sortens trött kan jag bära.

*Text från låten Ghosteen från cdn med samma namn.

Kategorier
Kulturkoll

There Will Be Blood

Lotta

Det är inte ofta (om någonsin?) en artist släpper ett Halloween-album, med originallåtar dedikerade till den höstiga spökliga högtiden. Men Kim Petras har gjort det. Och gjort det fantastiskt bra!

Turn Off The Light heter albumet och bästa låten There Will Be Blood kan ni lyssna på här nedan. Vissa låtar är som den, dansig elektropop, andra är som tagna direkt ur en skräckfilm med diverse spöklika ljud. Inget du vill ha i lurarna under löpturen i skogen direkt.

Det här med julalbum och jullåtar börjar för övrigt bli lite uttjatat. Alla artister “måste” göra det, så det är kul med ett nytt grepp. Kanske kan vi se fram emot Beyonces påskalbum eller ett midsommaralbum från Danny Saucedo framöver?

Dansa loss nu på Halloweenfesten!

Kategorier
Lyrikkoll

Lyrik? Nej lyric!

Lotta

Visste ni att lyrik heter lyrik för att till en början framfördes verken ackompanjerade av lyra? På engelska betyder “lyric” som bekant fortfarande låttext. Och jag skulle vilja stanna vid det.

Jag har redan berättat allt om min okunskap och mitt svala intresse för lyrik i inlägget “En poesianalfabets bekännelser“. Men lyrics, det gillar jag.

Men ibland blir det fel. Jag vet inte hur många av de gamla 60-, 70- och 80-talslåtarna jag sjungit fel ord till för att jag inte fattat det rätta. Eller hur många som betyder något helt annat än vad jag trodde. Eller såna som jag först i efterhand fattat hur skeva de är.

Ta till exempel Bryan Adams Summer of 69. Denna nostalgiska återblick till sommaren 1969 då Bryan fick sin första gitarr och livet var lätt, nej den handlar om en sommar med sex och lust och 69:an, berättade han härom året. Jag är i chock!

Och så har vi den populära sommarhiten In The Summertime med Mungo Jerry, med klassiska låtrader som:

Have a drink, have a drive
Go out and see what you can find.
If her daddy’s rich, take her out for a meal
If her daddy’s poor, just do what you feel.

Um ja, drick lite, sätt dig i bilen, åk ut och ragga, bjud de rika tjejerna på middag men gör vad du vill med de fattiga. Kanske inte den charmigaste sommarhiten i historien.

Men värre ändå är Inner Circles Sweat (A la la long) som i mina öron är en våldtäktslåt.

Girl I want to make you sweat
Sweat ’til you can’t sweat no more
And if you cry out I’m gonna push it
Push it push it some more

En låt som jag glatt sjungit med till i alla år, tills jag för några år sedan hörde en av mina ungar sjunga den och insåg men vänta vad sjunger dom EGENTLIGEN?

Eller den om di stackars människorna i Afrika, där inget någonsin växer och vet dom inte ens att det är jul?? Stackars!

And there won’t be snow in Africa this Christmas time
The greatest gift they’ll get this year is life
Where nothing ever grows, no rain or rivers flow
Do they know it’s Christmas time at all?

 

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll

Dagens namn: Ulrik och Alrik

Linda

“Men är det inte göteborgarna som kommer”, brukade han utbrista på klingande dalmål när vi kom upp till Moje, Gagnef om somrarna för att bo i farmors stuga där. Alrik, min farmors lillebror, syskonskarans ende pojke och en viktig del av min barndom. Namnet uttalades Allrik, men när det skulle vara extra högtidligt presenterade han sig som Aaaaalrik Törne. En man med ett gäng rävar bakom öronen och en fantastisk talang för att berätta lååååånga historier. Det var samma varje sommar, men han lyckades alltid lägga till något så att det blev en ny knorr.

Som barn satt jag andlös och höra honom berätta om hur han och syskonen var i skogen tillsammans med vännen Ren-Erik. Det började bli sent, de var hungriga och begav sig hemåt. Alrik var yngst och hamnade på efterkälken och det var då han hörde ljudet av en trumpet. Sedan såg han dem, en rad med tomtar som gick på ett led genom skogen. Tomten längst fram var den som spelade trumpet och de gick alla en bit över marken nästan som om de svävade. Ibland var det en halvmeter, ibland en meter, sagan var aldrig exakt samma varje gång. Det faktum att berättelsen ändrades gjorde den däremot aldrig mindre trovärdig. Alrik var så övertygande, troligen för att han var så övertygad själv om att det verkligen var tomtar de hade sett. Små och gråklädda var de och mer lika de tomtar som John Bauer målar än de som kommer med paket på julafton.

John Bauers illustrationer och böckerna Bland tomtar och troll var förresten stora favoriter för mig när jag var barn. Jag lånade kassar på biblioteket och läste dem om och om igen. Mer än mycket annat önskade jag att jag själv skulle få se tomtar i skogen, men jag förställde mig dem mer som de väldigt små och söta tomtarna i filmen Trolltyg i tomteskogen.

Ulrik då? Den första jag kommer att tänka på är Ulrik Munther, som vann Lilla Melodifestivalen 2009 och har tävlat i den “stora” flera gånger. Nu har han fyllt 25 och är aktuell i Jonas Gardells föreställning Queen of f*cking everything där han skrivit musiken till flera låtar och också finns med på scenen.

Photo by Niklas Weiss on Unsplash

Kategorier
Kulturkoll

Dagens namn: Per

linje-ulrica

Dagens namn är Per och jag passar på att säga grattis till min pappa som heter Per i andranamn. Annars tänkte jag omedelbart på Cornelis Vreeswijks numera klassiska (men ej så politiskt korrekta) Polare Per.

Foto: Onbekend/Anefo (WikiCommons)

 

 

Kategorier
Kulturkoll

Den tunna linjen mellan kärlek och hat

Linda
Att älska och att hata, starka känslor som ibland går in i varandra. I huvudet snurrar en textrad ur en gammal låt av Style där the sjunger “the line is so thin between love and hate” och visst kan det vara så. I Erasures låt “Love to hate you” krockar den  glada och poppiga melodin med det ganska hemska budskapet “jag älskar att hata dig”. Håkan Hellström vänder istället på det hela i låten “Jag hatar att jag älskar dig” och visst finns det kärlek vi hade mått bättre utan. Destruktiv eller bara omöjlig för att den du älskar gått vidare till någon annan.

 

Jag har hört att du träffat nån
Och den här gången är du riktigt säker
Och jag hatar att jag älskar dig
Älskar dig så mycket att jag hatar mig

 

I veckan är det dags för Eurovision i Tel Aviv. På lördag går den stora finalen och då hoppas vi att vår egen John Lundvik står på scenen. Först måste han dock gå vidare från semifinalen på torsdag, men det känns som en enkel uppgift. När det gäller just Lundviks låt är det definitivt mer kärlek än hat som väcks hos mig, men inför tävlingen som helhet känner jag mig helt klart kluven. Hat är en stark känsla och ett ord som jag sällan använder, men visst hyser jag en slags hatkärlek inför det spektakel som Eurovision är. När det käller förra årets vinnarlåt Toy är det helt klart hatkärlek jag känner. En fruktansvärd och underbar låt på samma gång framförd av Netta som är lika delar fantastisk och påfrestande, men kanske mest fantastisk ändå.

Vi talar om hatkärlek, saker vi älskar att hata och det vi hatar att vi älskar, med fokus på kultur vi älskar att hata eller kanske hatar att vi älskar. Kanske är motsatsen till kärlek egentligen inte hat, utan snarare sorg eller kanske rädsla eller i vissa fall ren frustration.

 

Välkommen till de starka känslornas vecka!

 

Photo by Anika Huizinga on Unsplash

Kategorier
Aktuellt Kulturkoll

Mitt i livet eller i mitten av det?

Linda
Medellivslängden för kvinnor i Sverige är ungefär 84 år, vilket gör att jag och mina kollegor på Kulturkollo förhoppningsvis kan sägas befinna oss någonstans i mitten av livet. Det är en tolkning av veckans tema, men ett annat är att befinna sig i mitt i livet, att leva det fullt ut och faktiskt ta chansen att hamna mitt i prick. Vara där vi vill vara med dem vi vill vara med.

Ibland blir livet inte som vi tänkt oss. Det tar oväntade vändningar och det som vi trodde var mitt i livet var kanske istället slutet. Andra gånger kan det visa sig att mitten inte alls var mitten, utan faktisk början. Det vet vi inte förrän efteråt. Så här i medelåldern kan vi kosta på oss att reflektera över den del av livet som varit och den som är kvar. Vänner vi mött, de som finns kvar och de som förlorat. De vägar vi valt, ibland omvägar som till slut ledde oss rätt, eller de gånger som vi gått vilse. Visa av ålder kanske vi till och med äntligen har kommit på vad vi vill göra med resten av livet, eller så kan vi glädja oss med att vi hamnat helt rätt och bara njuta av att vara just där.

Väldigt ofta är jag glad över att jag inte är så himla ung länge. Att jag faktiskt levt länge nog för att uppskatta de delar av livet som faktiskt är bra. Visst finns det rejäla medelålderskriser som tornar upp sig i horisonten och dessutom klimakteriet, två ämnen som kan dyka upp under veckan. Men idag vill jag att ni lutar er tillbaka och tänker på ert liv och njuter av In my life med The Beatles, en av de finaste låtar jag vet, speciellt de här raderna.

 

There are places I’ll remember
All my life, though some have changed
Some forever, not for better
Some have gone and some remain
All these places have their moments
With lovers and friends I still can recall
Some are dead and some are living
In my life, I’ve loved them all

 

 

 

Photo by Priscilla Du Preez on Unsplash

Kategorier
Kulturkoll

The Soundtrack of My blog – Linda på Kulturkollo och enligt O

Linda
Musik för mig är också väldigt mycket text. Sjävklart har det betydelse vad det är för sorts musik, men texterna är väldigt viktiga och många låttexter har under åren blivit betydelsefulla för mig. Text blir kopplingen till bloggen, för text är mitt element.

Ibland kan det handla om en sång som kommer på radion i exakt rätt ögonblick, som för många år sedan när jag väntade på spårvagnen på Stigbergstorget. Jag hade varit sjukskriven ett tag och ältade, ältade och ältade min situation, ofta med tårarna rinnande. I lurarna hördes Bono sjunga direkt till mig:

 

I never thought you were a fool
But darling, look at you
You gotta stand up straight, carry your own weight
These tears are going nowhere, baby

You’ve got to get yourself together
You’ve got stuck in a moment
And now you can’t get out of it
Don’t say that later will be better
Now you’re stuck in a moment
And you can’t get out of it

 

Skärp dig sagt på ett fint sätt och jag tänker ofta på de här textraderna när jag fastnar i vinkelvolten och inte kommer vidare. Det gäller även när jag har svårt att få till det där dagliga blogginlägget, för ja, det är nästan en fix idé att blogga dagligen, kanske för att pauser gör att jag tappar styrfart och lägger av. Kör på Linda, säger jag till mig själv, det blir inte bättre av att du fastnar. Jag behöver vanor och att blogga är en vana som gör håller fokus uppe.

 

Pepplåtar är en annan kategori som jag verkligen behöver. Låtar som ger hopp och energi och som säger till mig att det blir bra även när det inte känns så. Håkan Hellström är en mästare på pepplåtar och jag har fått energi av så många av hans alster. Just nu är jag lite besviken över hans nya skiva, då jag gillar gitarrer bättre än symfoniorkestrar i alla fall när det gäller popmusik. Det är dock alltid skön att få höra att “Din tid kommer”. Det gäller bara att resa sig efter varje smäll och tro på den där ängeln på axeln. För den som, liksom jag, har en tendens att gräva ner sig och älta saker in absurdum är det en viktig uppmaning.

 

 

Sedan kan jag inte låta bli att vara ännu mer göteborgsk i den tredje och sista låt som jag valt. Mitt hjärta är blåvitt och har varit det så länge jag kan minnas. Då sjöng vi “Heja Blåvitt” och nu är det “Snart skiner Poseidon” som gäller. En låt som fyller mig av energi, men också av stolthet och när den spelas på Gamla Ullevi får jag alltid torka en tår eller två. Blåvitt må ha haltat betänkligt det senaste, men snart skiner Poseidon och Blåvitt står kvar. Jag vill aldrig, aldrig uppleva samma ångest som jag gjorde i november 2002 då Frölunda med George Mourad i spetsen höll på att spela Blåvitt ur Allsvenskan. Med förtvivlan byttes till hopp och sedan dess har jag sett dem vinna SM-guld, men också tappa nästan allt. Nya tag nästa säsong. Jag glömmer aldrig änglarna. Kopplingen till bloggen? Sport är väl kultur?

 

Kategorier
Kulturkoll

Music, music, music

Linda

Det har varit en varierad vecka både här på bloggen och rent vädermässigt. Regn, sol, blåst och frost i en mer eller mindre härlig blandning. Jag tänkte avsluta med lite musik och några av låtarna kommer från era svar på veckoutmaningen.

52 låtar om väder, en för varje vecka, några personliga favoriter och andra som bara råkar handla om just väder.

Håll till godo!

 

Photo by Rhendi Rukmana on Unsplash