Lily Allen skriver musik om svek

När jag lyssnar på musik är texterna otroligt viktiga. Vi diskuterade det i familjen och det framkom då att maken aldrig lyssnar på texten och att äldste sonen endast gör det när han lyssnar på spansk musik och då med syftet att lära sig språket bättre. Yngste sonen är dock precis som jag. Extra snyggt är det när alla låtar på ett album berättar en historia och så är fallet med Lily Allens senaste album West End Girl som handlar om en riktigt smärtsam skilsmässa som föregås av ett rejält svek. Jag har älskat Lily Allen sedan hon sjöng Fuck you som då riktades till George W Bush, men som verkligen passar in på en lång rad politiker. Läs bara första versen:

Look inside, look inside your tiny mind, now look a bit harder
’Cause we’re so uninspired
So sick and tired of all the hatred you harbour
So you say it’s not okay to be gay, well, I think you’re just evil
You’re just some racist who can’t tie my laces
Your point of view is medieval

Med Fuck you från sitt andra album It’s Not Me It’s you från 2009 visade Lily Allen att hon kan konsten att kombinera frispråkiga texter (hela nio av fjorton låtar är märkte som explicit) med ganska glada melodier. Det är en krock mellan ord och toner som jag inte brukar gilla, men som i Lily Allens fall skapar något väldigt speciellt. West End Girl är sångerskans femte studioalbum och släpptes i oktober förra året. Texterna uttrycker en sådan smärta att de nästan är svårt att lyssna på, medan musiken inte sällan säger något annat. Jag håller med Rolling Stone som kallar West End Girl för ”the most brutal album of the year” med tillägget ”that’s the point”, för det här är musikens motsvarighet till självbiografin eller i alla fall den autofiktiva romanen då skivbolaget beskriver innehållet som en blandning av fakta och fiktion. Lily Allen skriver och sjunger om hur hon flyttar till New York med sin man David Harbour, där de köper ett fint hus i ett bra skolområde. När allt börjar med titelspåret West End Girl är livet ändå ganska ljust, men när Allen får en roll i en pjäs på West End i London börjar äktenskapet förändras. Som jag har googlat för att försöka avgöra vad som är sant eller i alla fall sannolikt och Lily Allen har haft ett par roller i uppsättningar på West End i 2.22 A Ghoststory på Noël Coward Theatre och The Pillowman på Duke of York’s Theatre. Förra året spelade hon huvudrollen i Hanna Gabler på Ustinov Studio i Bath. Då hade paret redan separerat.

Månadens tema här på Kulturkollo är Önskningar, löften och svek. Kanske såg Allens man det som ett svek när hon lämnade New York för London, men det största sveket stod han för. I alla fall om vi får tro Lily Allen. Redan i andra låten Ruminating berättar hon om hur hon ältar makens otrohet. Det faktum att han ställer frågan ”if it has to happen, baby do you want to know?” får henne att älta det hela ännu mer. Därefter beskrivs en situation där de slutar tala med varandra. Allen är bitter över att ha svikits, kanske främst för att otroheten inte är någon engångsgrej. Någonstans verkar det nästan som att avståndet mellan dem ska ursäkta makens beteende. I alla fall enligt honom. Han ursäktar sig med att det inte betyder något, men så dyker Madeline upp. ”And who the fuck is Madeline?” undrar Allen, i den otroligt vackra låten Tennis där tennisspel utan tvekan symboliserar något helt annat. Hon läser meddelanden på hans telefon och ångrar sig. Eftersom hon inte kan lita på sin man, kontaktar hon istället Madeline och deras konversation beskrivs i låten med samma namn. En så otroligt känslosam melodi med en brutalt ärlig text. Det som gör mest ont är att Madeline i är någon främling och inte något engångsligg. Vem Madeline är har det spekulerats vilt om, men svaret är verkligen inte entydigt. Det som är säkert är dock att makens svek verkligen har påverkat Lily Allen. Risken för ett återfall beskrivs i låten Relapse och Allen beskriver hur hon lämnat allt för att följa med maken till USA och nu svikits. Nu skulle hon behöva både valium och en rejäl drink. Att han inte är ärlig är lika illa som att han varit med andra kvinnor och värst är att Allen tror att han kanske blivit kär i någon annan, men varken erkänner det eller lämnar sin fru. Så här sjunger hon i Just enough.

I think you’re in love
With somebody else
Felt you pull away
And now, I’m blaming myself
You keep me in the dark
Tell yourself it’s kind
Protect me from the pain
Meanwhile, I’m losing my mind

Det där med texter är spännande. Något jag insett efter att ha lyssnat sönder West End Girl är att alla texter inte passar att sjunga offentligt. Jag kom på mig med att sjunga Pussy Palace på jobbet härom dagen och fick panik innan jag dubbelkollat att ingen hade hört mig. Inte heller min favorit Nonmonogamummy passar speciellt bra att sjunga i skolans korridoren, men bra är den likafullt. Vackrast är ändå Fruityloop som avslutar West End Girl, där texten innehåller albumtiteln ”It’s not me, it’s you”. Det är sällan album är så helgjutna som West End Girl. Lyssna om du inte gjort det.