Kulturkollo möter Stina Jackson

Foto : Stefan Tell

 

Nu har årets första bokcirkel på Kulturkollo läser avslutats och som en extra bonus så kommer här en exklusiv intervju med Stina Jackson som för sin debutroman Silvervägen blivit mycket hyllad.

När man läser din roman Silvervägen så får man lust att faktiskt besöka plasten, resa längs med riksvägen och uppleva både stämningen och naturen. Den är en berättelse som utspelar sig längs med en väg från det norrländska kustlandet till inlandet. Varför valde du den miljön? 

Jag tror faktiskt att det var miljön som valde mig. Jag brukar säga att jag skrev Silvervägen med hemlängtan som bränsle – efter alla år utomlands ville jag återupptäcka mina hemtrakter genom orden och göra dem till mina på nytt. Det blev nästan som en besatthet i mig. 

Jag märkte också under skrivandets gång att min kärlek till platsen smög sig in i texten och gjorde den levande. Miljön och min barndoms marker har varit en av de största inspirationskällorna till den här romanen. 

Är det så att vägen i din debutroman nästan blev en av huvudkaraktärerna? 

Absolut. Berättelsen kom till mig i scener medan jag skrev och det allra första jag såg var just vägen och den ensamma pappan bakom ratten. Berättelsen är ju vagt inspirerad av en annan väg, den så kallade Highway of Tears i Kanada, där ett stort antal kvinnor och flickor försvunnit under flera decennier, så jag visste att handlingen skulle kretsa kring en väg och det föll sig naturligt att det skulle vara Riksväg 95 eftersom det är en väg som jag rest mycket på under uppväxten och gör än idag. Det var också tacksamt att ha en handling som utspelar sig längs en väg eftersom jag då fick möjligheten att skriva om flera platser i både Västerbotten och Norrbotten.

Vägen gav stort spelrum. 

Det senaste året har jag läst många bra böcker som utspelar sig just i Lappland, Västerbotten eller Norrbotten. Aednan som vann Augustpriset är ett exempel, andra är Jag for ner till bror, Inlandet, Koka björn och Vajlett och Rut. Det tycks mig som att det just nu är berättelser från norra Sverige som går hem. Har du märkt något av den trenden?

Ja, det verkar onekligen så. Dessa platser har ju väldigt starka berättartraditioner sedan lång tid tillbaka, därför känns det extra roligt att se att så många böcker som utspelar sig i dessa trakter blir publicerade och uppmärksammade. 

En av styrkorna med din roman var, enligt mitt tycke, att du lyckas hålla språket så komprimerat och kompakt. Det babblas liksom inte i din text, vilket kan vara vanligt i många kriminalromaner. Berätta, hur arbetade du med språket när du skrev?

Vad roligt att du tycker det! Jag jobbar jättemycket med språket. Språket är nog det jag går igång på mest av allt, både när jag läser och skriver. Jag beundrar författare som använder sig av ett nedslipat och sparsmakat språk men ändå lyckas måla upp oerhört starka scener. Cormac McCarthy är ett exempel på en sådan författare där läsaren får en begränsad tillgång till karaktärernas inre liv – där finns inget pladder eller inre monologer – och resultatet blir ofta väldigt drabbande. Sådan gestaltning inspirerar mig.

När jag läser tycker jag om att få dra mina egna slutsater och när jag skriver försöker jag lämna över tolkningen åt läsaren i så stor utsträckning som möjligt. Det har varit väldigt roligt och intressant att höra från läsare sen Silvervägen kom ut, för jag märker att karaktärerna och berättelsen upplevs väldigt olika beroende på vem som läser, och då känns det som att jag har lyckats med något. Berättelser blir starkast när vi får göra dem till våra egna. 

Lelles förtvivlade letande efter sanningen, Mejas totala utsatthet med en mamma som inte förmår är så hjärtskärande porträtt, man vill bara hjälpa dem. Jag blev mycket berörd av dem. Hur var det att skriva om så sköra människor? 

Jag blev väldigt känslomässigt involverad i både Lelle och Meja när jag skrev. Jag minns att jag sa till min förläggare under vårt allra första möte att jag var lite kär i Lelle och hon sa att det märktes. Jag tror att det var Sara Lidman som sa att man måste älska sina karaktärer, på gott och ont, och det är en visdom jag försöker bära med mig. 

Det var väldigt tungt att skriva vissa scener, men samtidigt så är det just i skörheten – i det mänskliga – som det bränner till och levandegörs. Det är ofta sårbarheten och de undangömda vrårna som jag vill utforska hos människor i mitt skrivande. 

Silvervägen har ju under hösten vunnit pris för årets svenska deckare hos deckarakademin. Hur kändes det?

Oerhört stort. Overkligt.

Det här är din debutroman, tänk att få så mycket uppmärksamhet för en debut. Det måste vara härligt, och kanske lite läskigt. Påverkar dig alla de fina nomineringarna och priserna i ditt kommande skrivande? 

Hela det här året har varit präglat av overklighetskänslor. Jag har ju skrivit i så många år utan att bli läst av en enda själ och det är svårt att ta in att det inte bara är jag och mina karaktärer längre. Samtidigt är jag ju så oerhört glad och tacksam för all respons jag har fått. Jag har alltid varit min egen värsta kritiker och om någonting har förändrats så är det nog att jag blivit ännu skoningslösare mot mig själv. Ibland kan den inre kritikern bli hämmande, men samtidigt så är skrivandet den enda plats där jag verkligen känner mig hemma. 

Berätta, är det fler böcker på gång? 

Ja, jag skriver just nu på vad jag hoppas ska bli bok två. Det är en mörk berättelse om familjeband, ondska och frigörelse som utspelar sig i en liten by i Norrbotten. Jag har även tänkt lite kring musik och den enda låt som jag associerar med Silvervägen och som inspirerat mig under skrivandet är nog faktiskt Metallicas Turn the Page. Speciellt första raderna.

/ Stina Jackson, december 2018

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.