Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Just nu i april

 

 

Första lördagen i månaden så är det dags för vår återkommande spaning: Just nu!

Häng gärna på och svara på er egna bloggar eller på Instagram, tagga oss så att vi hittar era svar.

 

Just nu läser jag Juha Itkonen och Kjell Westös 7+7 – brev i en orolig tid
Just nu tittar jag mest på nyhetssändningar och Unorthodox på netflix. Riktigt bra miniserie och spännande med en produktion på Jiddisch. 
Just nu lyssnar jag på koltrasten. Melankolisk och perfekt soundtrack i tiden som är nu. Och P1. Lundströms bokradio är givet varje lördagsmorgon och bokcirkeln om Ormens väg på hälleberget är väldigt bra radio. Lyssna!
Just nu längtar jag efter att sätta igång med fixandet och odlandet i trädgården på landet. Befinna sig i någon slags normalitet där klippande, grävande och en runda med högtryckstvätten gör kroppen mör och huvudet tomt. 

 

Just nu läser jag väldigt ansträngt och splittrat. Jag har varit sjuk och det påverkar, men mest är det tillståndet i världen som pockar på uppmärksamhet. Jag läser, men oerhört långsamt. Mhairi McFarlanes If I never met you blev precis utläst efter två veckors lästid och nu tror jag att jag ska fly verkligheten och hänga med Thomas Cromwell tills allt är gott och väl i världen (det borde ta ungefär så lång tid att ta sig igenom 900+ sidor av Hilary Mantels The mirror and the light i makligt tempo).
Just nu tittar jag på Folkhälsomyndighetens dagliga presskonferens (jag försöker (och misslyckas ofta) ha det som enda informationskälla just nu). Och massor av Jane Austen-filmatiseringar.
Just nu lyssnar jag på fågelkvitter!
Just nu längtar jag efter lövsprickning, körsbärsblom, solvärme och utedrickande av kaffe.

Just nu läser jag Det sextonde året av Kim Liggett. Jag är fortfarande i ett rasande läsflow (allt för att hålla verkligheten och dödsskräcken borta) och ids inte ens stanna upp för att blogga. 
Just nu tittar vi på säsong 3 av Ozark
Just nu lyssnar jag Familjen Lambs hemlighet av Lisa Jewell
Just nu längtar jag efter att få se ett slut på pandemin och att inte konstant tänka, prata och oroa mig för smitta. 

 

Just nu läser jag allt om virus. Och efter att ha plöjt Hanne Vibeke Holsts Som pesten är det nu dags att gå över till en omläsning av Camus Pesten. Det är ungefär så jag jobbar nuförtiden.
Just nu lyssnar jag på första delen om Familjen Bridgerton, En annorlunda allians. Lagom underhållande verklighetsflykt.
Just nu tittar jag på de dagliga presskonferenserna från FHM kl 14. Det är nya rutinen. Sedan går det över till Rapport och Aktuellt varenda kväll, och aldrig har jag väl varit så nyhetsuppdaterad som nu. I övrigt försöker jag kolla ikapp på Homeland.
Just nu längtar jag efter påskledigt! Åh vad jag ska äta godis och återfinna läslusten!

 

Just nu har jag precis läst ut Flickan i brevet av Emily Gunnis, en roman som handlar om händelserna på ett hem för ogifta mödrar och som är inspirerad av hemska historier om de sk. Magdalenatvätterierna i England och på Irland. Klurar på vilken bok jag ska välja härnäst. Kanske blir det deckaren Våroffer av Anders de la Motte.
Just nu tittar jag lite otippat på serien The Ranch på Netflix. Den är jättefåning, men  Sam Elliot spelar en härligt sur ranchägare med en imponerande mustasch.
Just nu lyssnar jag inte på så mycket alls, som vanligt.
Just nu längtar jag efter lite vanlig hederlig vardag igen. Påsken känns inte så lockande som den gjorde tidigare i år. Nu innebär den ännu fler dagar i en lägenhet med en rastlös familj som redan tillbringat lite för mycket tid tillsammans.

 

Just nu läser jag inte så mycket då jag befinner mig i en rejäl lässvacka. Jag hoppas bota den med nysläppta och nyinförskaffade If I never met you av Mhairi McFarlane. 
Just nu tittar jag själv på andra säsongen av The Crown efter alla andra. Äntligen tycker jag att den börjar ta sig efter en seg start. Familjen O:s gemensamma serie är klassikern How I met your mother som jag bara sett ströavsnitt av tidigare. Vi har just påbörjat andra säsongen och gillar skarpt allihop.
Just nu lyssnar jag på Håkan Hellströms nya låt Tillsammans i mörkret. En höjdare!
Just nu längtar jag efter nästa veckas ledighet som förhoppningsvis innehåller mycket lästid.

 

Just nu läser jag Blynätter av Anna Jakobsson Lund. Jag har precis börjat, och är lätt förvirrad av hur magiska besvärjelser och reliker som ska tämjas finns i samma svenska miljö som Bricken-böckerna ungefär, men det verkar lovande.
Just nu tittar
jag inte på mycket annat än datorspelsskärmar.
Just nu lyssnar jag helst på egna Spotifylistor i bilen och försöker undvika radio och nyhetssändningar. Kollar nyheter ett par gånger om dagen och försöker hålla nivån på just “ett par gånger” men misslyckas rätt ofta ändå med det.
Just nu längtar jag efter verklig vardag utan corona-oro. Verkligen, verkligen längtar.

 

Kategorier
Kulturkoll

Den tunna linjen mellan kärlek och hat

Linda
Att älska och att hata, starka känslor som ibland går in i varandra. I huvudet snurrar en textrad ur en gammal låt av Style där the sjunger “the line is so thin between love and hate” och visst kan det vara så. I Erasures låt “Love to hate you” krockar den  glada och poppiga melodin med det ganska hemska budskapet “jag älskar att hata dig”. Håkan Hellström vänder istället på det hela i låten “Jag hatar att jag älskar dig” och visst finns det kärlek vi hade mått bättre utan. Destruktiv eller bara omöjlig för att den du älskar gått vidare till någon annan.

 

Jag har hört att du träffat nån
Och den här gången är du riktigt säker
Och jag hatar att jag älskar dig
Älskar dig så mycket att jag hatar mig

 

I veckan är det dags för Eurovision i Tel Aviv. På lördag går den stora finalen och då hoppas vi att vår egen John Lundvik står på scenen. Först måste han dock gå vidare från semifinalen på torsdag, men det känns som en enkel uppgift. När det gäller just Lundviks låt är det definitivt mer kärlek än hat som väcks hos mig, men inför tävlingen som helhet känner jag mig helt klart kluven. Hat är en stark känsla och ett ord som jag sällan använder, men visst hyser jag en slags hatkärlek inför det spektakel som Eurovision är. När det käller förra årets vinnarlåt Toy är det helt klart hatkärlek jag känner. En fruktansvärd och underbar låt på samma gång framförd av Netta som är lika delar fantastisk och påfrestande, men kanske mest fantastisk ändå.

Vi talar om hatkärlek, saker vi älskar att hata och det vi hatar att vi älskar, med fokus på kultur vi älskar att hata eller kanske hatar att vi älskar. Kanske är motsatsen till kärlek egentligen inte hat, utan snarare sorg eller kanske rädsla eller i vissa fall ren frustration.

 

Välkommen till de starka känslornas vecka!

 

Photo by Anika Huizinga on Unsplash

Kategorier
Kulturkoll

The Soundtrack of My blog – Linda på Kulturkollo och enligt O

Linda
Musik för mig är också väldigt mycket text. Sjävklart har det betydelse vad det är för sorts musik, men texterna är väldigt viktiga och många låttexter har under åren blivit betydelsefulla för mig. Text blir kopplingen till bloggen, för text är mitt element.

Ibland kan det handla om en sång som kommer på radion i exakt rätt ögonblick, som för många år sedan när jag väntade på spårvagnen på Stigbergstorget. Jag hade varit sjukskriven ett tag och ältade, ältade och ältade min situation, ofta med tårarna rinnande. I lurarna hördes Bono sjunga direkt till mig:

 

I never thought you were a fool
But darling, look at you
You gotta stand up straight, carry your own weight
These tears are going nowhere, baby

You’ve got to get yourself together
You’ve got stuck in a moment
And now you can’t get out of it
Don’t say that later will be better
Now you’re stuck in a moment
And you can’t get out of it

 

Skärp dig sagt på ett fint sätt och jag tänker ofta på de här textraderna när jag fastnar i vinkelvolten och inte kommer vidare. Det gäller även när jag har svårt att få till det där dagliga blogginlägget, för ja, det är nästan en fix idé att blogga dagligen, kanske för att pauser gör att jag tappar styrfart och lägger av. Kör på Linda, säger jag till mig själv, det blir inte bättre av att du fastnar. Jag behöver vanor och att blogga är en vana som gör håller fokus uppe.

 

Pepplåtar är en annan kategori som jag verkligen behöver. Låtar som ger hopp och energi och som säger till mig att det blir bra även när det inte känns så. Håkan Hellström är en mästare på pepplåtar och jag har fått energi av så många av hans alster. Just nu är jag lite besviken över hans nya skiva, då jag gillar gitarrer bättre än symfoniorkestrar i alla fall när det gäller popmusik. Det är dock alltid skön att få höra att “Din tid kommer”. Det gäller bara att resa sig efter varje smäll och tro på den där ängeln på axeln. För den som, liksom jag, har en tendens att gräva ner sig och älta saker in absurdum är det en viktig uppmaning.

 

 

Sedan kan jag inte låta bli att vara ännu mer göteborgsk i den tredje och sista låt som jag valt. Mitt hjärta är blåvitt och har varit det så länge jag kan minnas. Då sjöng vi “Heja Blåvitt” och nu är det “Snart skiner Poseidon” som gäller. En låt som fyller mig av energi, men också av stolthet och när den spelas på Gamla Ullevi får jag alltid torka en tår eller två. Blåvitt må ha haltat betänkligt det senaste, men snart skiner Poseidon och Blåvitt står kvar. Jag vill aldrig, aldrig uppleva samma ångest som jag gjorde i november 2002 då Frölunda med George Mourad i spetsen höll på att spela Blåvitt ur Allsvenskan. Med förtvivlan byttes till hopp och sedan dess har jag sett dem vinna SM-guld, men också tappa nästan allt. Nya tag nästa säsong. Jag glömmer aldrig änglarna. Kopplingen till bloggen? Sport är väl kultur?

 

Kategorier
Kulturkoll

Lotta listar 2018

Lotta

Så går ännu ett år. HERREGUD vad fort det gått. Och vilket bra år det varit för mig personligen i mitt liv! Så bring it on 2019, du har mycket att leva upp till!

Årets bästa: Om jag måste välja en enda bok så väljer jag En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson. Den är galet bra och jag tror att vi kommer se den i topp när Årets bok 2018 delas ut.

Årets aldrig mer: Hejdå Jimmy Perez. Jag kommer att sakna dig. Den åttonde och sista boken, Vild eld, kom i oktober. Ett fint slut på en utsökt deckarserie.

Årets historiska: 1793 av Niklas Natt och Dag. En bok som jag ratade länge men den visade sig vara svinbra. Ser fram emot nästa del i trilogin!

Årets serie: Jag har sällan njutit så mycket under läsningen och längtat så mycket efter nästa del som när jag läser Louise Boije av Gennäs Motståndstrilogi. Både Blodlokan och Skendöda kom ut under året, och nu i vår kommer del tre.

Årets konstupplevelse: Besöket på nyöppnade Nationalmusem i höstas. Mäktigt att se all denna konst i denna mäktiga byggnad.

Årets kulturella höjdpunkt: Som alltid är det Bokmässan. En gång om året får jag chansen att träffa alla härliga bokvänner som betyder så mycket. Det är mingel och bubbel och frukostar och middagar och så mycket smarta och roliga människor att jag blir helt matt och energifylld på samma gång.

Årets dystopi: Slutet av Mats Strandberg. Den finns med på många av våra listor, vilket den förtjänar!

Årets låt: Mitt hjärta är ett jordskred. Den är sammet och taggtråd i ett, och jag gråter varje gång jag hör den.

Årets besvikelse: Jag hade längtat så länge efter att få se The Terror som tv-serie, men jag blev sjukt besviken. Inte alls som boken. Och den var så långsam och det var mörkt hela tiden och tråkig helt enkelt.

Årets gapflabb: Ragga som du shoppar av Lin Jansson fick mig att skratta högt och länge. Ett piggt och fräscht nytillskott till genren.

Årets bifigur: Fyraåringen i Pappaklausulen. Störtskön och på pricken!

Årets kvinnokamp och Årets pristagare: Nadia Murad.  Den sista flickan är hennes berättelse om sin tid i fångenskap hos IS. Det är stark och drabbande läsning som gör mig både arg och ledsen.

Årets TV-serie: Jag gillade Good Girls (Netflix) jättemycket, den var rolig, underhållande och krävde inte så mycket hjärnverksamhet. Det är ungefär så jag och tv fungerar nu för tiden.

Årets ögonöppnare: Lars Berges Vargattacken fick mig att se på djurparker och djurhållning på ett lite annat sätt. Mycket av det som pågår är ju egentligen helt vansinnigt.

Årets obehagligaste: My Absolute Darling av Gabriel Tallent. Det är en av de vidrigaste, mörkaste och otäckaste böcker jag läst.

Årets citat: “Don’t tell mama.” …från Sharp Objects.

Årets mest oväntade: Att jag fick min älskade hund DISA! Att vi fick varandra! Det har egentligen inte så mycket med mitt kulturella år att göra – mer än att hon är anledningen till att jag plöjt ljudböcker som aldrig förr på våra många skogspromenader. Jag trodde aldrig jag skulle känna så här starkt för en hund men hon är min bästa vän och mitt lyckopiller. Jag vill göra allt ihop med henne hela tiden. Jag hade letat hund ganska länge och var helt inställd på att hitta en vuxen, väluppfostrad pudelkorsning som inte luktar hund och som funkar med min allergi. Hittade aldrig någon sådan, men så kom Disa, ett 1-årigt yrväder. Jag hade aldrig valt henne självmant, och jag hade defintivt inte valt henne om jag vetat vilken allsköns blandning av raser hon var, men vi lånade hem henne på prov och sen blev hon kvar. Vi tog emot henne som pudel/bichon/cavalier-korsning, men har senare fått veta att hon även har lhasa apso, border collie, powder puff, springer spaniel… ja hela SKK verkar ha varit inblandade på nåt hörn. Men jag är inte allergisk (nåja, nästan inte i alla fall), och hon passade helt perfekt in i våra liv. Det blev absolut inte som jag hade tänkt mig – men det blev ju istället så mycket bättre.

Kategorier
Evenemangskoll Grafik- och seriekoll Kulturkoll Romankoll Sakprosakoll

Linda listar 2016

Sista dagen på 2016 och min tur att lista året som gått. Ett skitår på många sätt skulle jag säga, men visst fanns det ljusglimtar också. Det måste det väl funnits? Kanske är årets ljusglimt och tillika årets motion alla promenader för att kläcka Pokémonägg. Det var rätt lustigt i somras när absolut alla verkade jaga Pokémons. På västkusten skedde det dessutom väldigt ofta i spöregn. Förutom det är det också kul att flera nya läroböcker som jag skrivit blivit färdiga och att jag till och med fick föreläsa för första gången i mitt liv på en konferens för engelsklärare. I övrigt lägger jag med glädje 2016 till handlingarna. Nu tycker jag att du ska leverera 2017. Och det rejält. Jag ser fram emot att få krama om synnerligen trevliga studenter i juni och självklart också tiden med dem tills dess. Jag hoppas att många av mina språkelever får stanna och utvecklas här hos oss. Jag önskar mig en fin gräsmatta i sommar utan allt för många jobbtimmar och svordomar. Sedan önskar jag självklart att familjen ska få må bra och att vi klarar oss undan några som helst förluster av nära och kära nästa år.

Men först ska 2016 utvärderas. Jag ger er mitt kulturår (nåja) 2016:

Årets mest oväntade: För mig var det oväntat hur Fredrik Backman tog tydlig ställning i sin Björnstad. Det kändes bra.

Årets klassiker: Jag har läst väldigt få klassiker i år, men en modern sådan som jag tyckte mycket om är Förtvivlade människor av Paula Fox.

Årets knock out: Utan tvekan Tidsklyftan av Jeanette Winterson. Briljant cover på Shakespeares En vintersaga.

Årets kvinnokamp: För mig är Hej, hej vardag! av Louise Winblad årets kvinnokamp, då den får oss att sluta sträva efter ett perfekt hem och en perfekt yta. Det är viktigt för alla, men kanske främst för kvinnor med småbarn.

Årets gråtfest: När jag läste om det gamla paret i Kärlekens fyra årstider av Grégoire Delacourt. En riktigt fin bok som väcker många känslor.

Årets gapflabb: Så många gapflabb i samtalet mellan Hiromi Iro och Martina Montelius under Stockholm Literature. Vilka underbart galna kvinnor.

Kategorier
Kulturkoll

Vi två, 17 år

linje-johanna
Det första jag tänkte på när jag hörde veckans tema vi två var Håkan Hellströms låt Vi två, 17 år.  När Håkan slog igenom med Känn ingen sorg för mig Göteborg 2000 då var jag 14 år och det var en av de första skivorna jag någonsin köpte för egna pengar. Just den skivan är verkligen soundtracket till min tonårstid. När jag hör ett spår från den skivan tänker jag på min första kille, mitt kompisgäng som jag alltid hängde med, min högstadieskola och hur det var att få musik och text direkt i öronen som helt och fullt beskrev hur saker och ting kändes. Just låten Vi två, 17 år passar så bra in på hur det var att bo i en liten håla, att vara ung och missförstådd och om livet som väntar därborta och sen när en flyttat därifrån.

Kategorier
Lyrikkoll

Bjud på dina älsklingsstrofer

Linda
Vi letar vackra formuleringar i veckans tema och vill ha er hjälp. Veckans tisdagsutmaning handlar om lyrik, eller kanske snarare om ord som väcker känslor och som betyder något. Ord som ger tröst, hopp eller som bara är så där oändligt vackra att det gör ont.

Din uppgift är att välja ut en poet eller textförfattare, en dikt och en sångtext som betyder mycket för dig. En slags trio, men av det spretigare slaget. Berätta varför just denna person och dessa texter är så betydelsefulla för dig.

Skriv gärna i egen blogg, men lämna gärna en kommentar eller en länk för att vi ska kunna hitta ditt inlägg. Det går självklart lika bra att svara direkt i en kommentar.

Kategorier
Kulturkoll

Mitt år – 1974

1974 är året då jag föddes. Men vad hände runt om  i litteraturvärlden?

Stephen King publicerar sin debutroman Carrie. Skräckromanen om den mobbade flickan med övernaturliga krafter har nog etsat sig fast i minnet hos de flesta som läst den, eller som sett filmen med Sissy Spacek i huvudrollen.

Colleen McCullogh debuterar också, med romanen Tim. Just den har jag inte läst men jag har förstås läst och älskat Törnfåglarna. Även Beröringen minns jag att jag tyckte mycket om, men Miss Mary Bennets självständighet var rena smörjan och jag har inte läst något av McCullogh efter det.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy av spionromanernas mästare John Le Carré kommer också ut 1974. På svenska får den titeln Mullvaden.