Kategorier
Lyrikkoll

Det poetiska vårvemodet

helena-top

Det är något med ljuset. Himlen är annorlunda nu när våren är i antågande. Vintern har inte varit så vintrig, men det är ändå något som skiftat.

Våren är för mig en tid av poesi. Just det har nog inte med ljuset att göra, mer med mörkret inuti. I år började poesivåren tidigt och jag har redan läst Akut viol (Lina Hagelbäck), I Rörelse (Athena Farrokhzad), Syster (Gro Dahle) och O (Judith Kiros) (och Therese Widenfjords diktsamling Övervintra som kommer ut längre fram, men som ni bör skriva upp på läslistan redan nu). Poesin behöver alltså inte handla om våren för att passa om våren i min värld. Det är något med ljuset och hur det gör ont, det är något jag inte kan förklara. Kanske är det det jag gör med mitt poesidyk, försöker hitta en förklaring.

Något alldeles vårpoetiskt är det definitivt med skogslandskapets vemod i alla fall, det vet jag säkert. När våren slår ut här blir det så tydligt att livet vaknar, att allt legat i dvala och det som pågått varit en väntan på liv snarare än själva livet. Och i den skönhet som överfaller mig ligger också vetskapen om att det, allt, är tillfälligt och förgängligt. Det som föds ska dö. Kanske är det därför jag finner störst vårigenkänning i Klara Fina Gulleborgs (i Kejsarn av Portugallien) omfamning av skogen en vårdag när hon ämnar lämna allt hon känner och älskar. Och kanske är det också därför jag när jag hör vårfåglar överallt tänker på den där grå lilla fågeln som Nils Ferlin skriver om, den som inte sjunger på andra sidan. Det är så mycket liv i våren att döden måste stå alldeles bredvid och knacka på axeln, som en påminnelse.

Min vårliga poesilängtan är inte ett utslag av depp eller morbiditet, det är mer ett sätt att hitta något som rymmer alla orden och känslorna som hotar svämma över efter att ha varit instängda i flera månaders tid. Poesin gör det, den rymmer och den förklarar. Den skapar ny mening i sånt som inte kan begripas.

Bild från Pixabay

Kategorier
Barnbokskoll Grafik- och seriekoll Kulturkoll Lyrikkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v. 6 2020

 

Februari är här och visst kan vi här i Göteborg höra talgoxen när jag spetsar öronen. Det är ljust när jag går hem från jobbet och energinivån höjs rejält, inte nödvändigtvis till läsning kanske? Min kollega har gått bananas med sin fröpåsar och det finns hopp om en vår. Vill man ändå ha några lästips så kolla in kollektivets veckolista:

Berättelsen om Alice Hart av Holly Ringland (Anna)

De hemlösa katterna i Homs av Eva Nour (Fanny)

Den hemliga resan av Lowe Aspviken (Carolina)

Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist (Helena)

Evvie Drake börjar om av Linda Holmes (Anna)

Inte som du av Johanna Schreiber & Ida Ömalm Ronvall (Carolina)

Jag klyver er itu av Tamara Mivelli (Fanny)

Ljuskällan av Hanna Landahl (Anna)

Max & miniriddarna av Lincoln Peirce (Carolina)

O av Judith Kiros (Helena)

Thornhill av Pam Smy (Carolina)

Witchboy + Witchboy – Den hemliga häxan av Molly Knox Ostertag (Carolina)