Kategorier
Barnbokskoll

Imperiets arvingar – hejdå vardag, hej hyperrymden….!

carolina-top

Jag tycker väldigt mycket om bilden som är på främre pärmens insida i Bortförda av Oskar Källner och Karl Johnsson. Den är på Tien & Adam, som står och är unga, odödliga, coola och kära på Hultsfredsfestivalen:

Nu är det inte Tien och Adam som är huvudpersonerna i den här serien, Imperiets arvingar,  där Bortförda är den första delen. Nej, det är deras barn, Alice och Elias. Det har alltså gått ett antal år sedan rockfestivalkortet togs, pappa Adam har lagt ner rockstjärnekarriären och är nu bilmekaniker, och mamma Tien är någon typ av forskare som behöver gå ut i skogen med jämna mellanrum för att läsa av mätinstrument som är placerade där. De bor alla fyra i ett hus i ett villaområde i Uppsala, har fredagsmys, två bilar (varav den ena är en kärleksfullt restaurerad gammal Volvo PV som Tien fått av Adam) och är väl ganska vanliga på det hela taget.

Förutom den lilla detaljen att mamma Tien inte är en människa.

Men det får inte Alice och Elias veta förrän de är på väg bort från jorden i rymdskeppet Stillheten, tillsammans med en jättestor ödla i figursydd uniformsjacka, en blå kvinna med snyggt musklade armar (fast den ena är i metall) och en fågel. Fågeln är också stor, och dessutom bästa piloten på flera ljusårs avstånd. Personalen består även av en grodig typ som gillar musik och dåliga skämt, men han dyker inte upp förrän i bok 2 i serien, Järnrosen.

Jahaja. Hur?? Varför?? Och vad hände med pappa Adam?

Hur? … jo, mamma Tien försvinner, hennes barn ger sig ut i skogen Lunsen för att leta reda på henne men stöter i stället på en rymdvarelse med dålig attityd och kniv.

Varför … jo, Stillhetens personal och Alice och Elias vill alla samma sak: hitta Tien. Eller Parishvi som  hon egentligen heter. F.d rymskeppspilot, och hon kommer alltså inte alls från Vietnam som barnen alltid har trott.

Och vad hände med pappa Adam? … Alltså, jo, han blev tagen av polisen, misstänkt för vara inblandad i Tiens försvinnande och eventuella död.

Så nu sitter Adam i häkte i Uppsala, hans fru är borta och hans barn är på väg i hyperrymden mot en rymdstation. Inte en bra dag för Adam. En riktigt dålig dag för Adam, faktiskt. Overkligt dålig.

Men de här böckerna? Jag gillar dem! Mycket! Jag har läst både Bortförda och Järnrosen, och vandrat runt på rymdstationen tillsammans med barnen och den dansante grodmekanikern, läst om besvikelse över middagsutbudet ombord (larver…) (och vegansk lasagne fanns inte alls, hur dåligt??) och fått ana lite mer om varför serien heter som den heter: Imperiets arvingar. Gissa vilka???

Titel: Bortförda (1) + Järnrosen (2)
Serie: Imperiets arvingar
Författare: Oskar Källner
Illustrationer: Karl Johnsson
Utg år: 2020
Förlag: Rabén & Sjögren
Ålder: ca 9-12 + alla andra som gillar sci-fi och alldeles särskilt rymdopera-varianterna

 

Bild: Pleiades, Wikimedia

Kategorier
Barnbokskoll Romankoll

Två rymdiga vårlängt

carolina-top

Det är likadant varje år så här dags på året – hela mitt väsen fylls av längtan efter allt det som ska komma. Ljuset är på väg tillbaka (ja!!), fåglarna börjar lite försiktigt öva upp sig inför konserttiden, marken ser död och smutsig ut men under den så gror det, vaknar, sträcker på sig… och jag längtar. Efter att kunna ge mig ut på löptur i skogen efter jobbet, att kunna ta en kvällspromenad i sol, att ge mig ut på lyssna-på-näktergalen-turer så där i slutet på maj, att sätta mig på trappan till huset i förmiddagssolen med en kopp kaffe utan att frysa ihjäl, att stå och vara varm i ansiktet och på framsidan och kall på baksidan när jag står vid valborgselden, att se forsythians smällgula fantastiskhet lysa upp en kort tid, för att inte tala om de galna dagar när körsbärsträden blommar och hela instagram blir rosa. Att sova med öppet fönster och vakna till koltrasten. Att plantera penséer. Att lägga mig i vitsippor. Att…. ja, jag längtar….! Och snart, alldeles snart, nästan nu, är det dags för allt det där.

Men inte bara det! Jag har två boksläpp att längta efter också! Och bägge har med rymden att göra, och bägge kommer nu i vår:

Mitt första rymdlängt kommer i slutet på mars, och är en ny barnboksserie jag är väldigt nyfiken på: Imperiets arvingar. Den är skriven av Oskar Källner och illustrerad av Karl Johnsson, och vad jag förstår vill man att detta ska vara nya PAX-serien – fast i rymden. Syskonen Alice och Elias ska dra ut i Lunsen-skogen utanför Uppsala i jakt på mamma som försvunnit, och där träffa på något helt annat. (Och förresten? I sommar? Då ska jag också till den där Lunsenskogen, eftersom årets upplaga av O-ringen, mitt mesta och roligaste sommar-måste, går i Uppsala. Och jag längtar till det också.)

Både del 1 och 2 släpps samtidigt, och heter Bortförda och Järnrosen:

Mitt andra rymdlängt kommer i maj, och är femte boken om en viss AI som kallar sig själv ”Murderbot”. En någon som allra helst skulle vilja ägna alla dygnets timmar åt att läsa böcker och kolla på nedladdade filmer och serier, men som hela tiden blir indragen i människornas business, och som hela, hela tiden måste rädda de där människorna som ständigt måste försätta sig själv i farliga situationer. Murderbot har det lite jobbigt med det sociala. Relationer, känslor och sånt där. Trivs alldeles utmärkt i sitt eget sällskap (och det är helt OK om det bara är en trång låda, eftersom dess kropp mestadels består av maskindelar). Men nähädå. Murderbot får inte vara ifred, Murderbot får medla, spana, kontrollera samt vid behov skjuta (har praktiska missiler inbyggda i underarmarna).

Femte ”boken” är att ta i – de fyra delar som kommit hittills i serien The Murderbot Diaries (av Martha Wells) har varit långa noveller. Del 5, Network Effect, är en fullängdsroman, men egentligen är det då den första ”boken” och de andra har varit ”novellas”. Well. Jag har haft väldigt trevligt på vägen, i alla fall, läste alla fyra på bara några dagar i vintras och sedan har det varit, och är, lång väntan till maj.

 

Bild: Pleiades, Wikimedia

Kategorier
Grafik- och seriekoll Kulturkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v. 22

 

Fredag igen och dags för en liten titt på vad vi skrivit om på våra personliga bloggar. Kika in och kanske hittar ni ett boktips lagom till helgen!

Den återlämnade flickan av Donatella di Pietrantonio (Anna)

Drömmen runt hörnet av Lucy Dillon (Helena)

Felsteg av Maria Adolfsson (Linda)

Kärleken vi inte förstår av Bart Moeyaert (Linda)

League of Dragons (Temeraire 9) av Naomi Novik (Carolina)

Sekreteraren av Renée Knight (Anna)

Skamvrån av Sofie Sarenbrant (Anna)

Twelve Kings in Sharakhai av Bradley P. Beaulieu (Carolina)

Utan dina andetag av Karin Aspenström (Linda)

Vei (bok 2) av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson (Helena)

Vera av Anne Swärd (Carolina)

Kategorier
Grafik- och seriekoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Nordiska myter och nordiska myter

helena-top
När jag läste Neil Gaimans Nordiska myter för något år sedan blev jag rätt besviken. Jag hade väntat mig något mer eget, en tolkning, en utsvävning, något gaimanskt. Istället fick jag en ganska rättfram redogörelse för berättelser som jag hört förut, förvisso i den gaimanska språkdräkten men inte alls särskilt nydanande, och det kändes nästintill lite futtigt i relation till förväntningarna.

Jag umgås intensivt med nordiska gudar just nu. Jag har precis läst klart Vei bok 2, Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson avslutning i den fantastiska sagan som skriver en del av de nordiska gudasagorna på ett helt nytt sätt. Där har man verkligen tagit vara på det queera och bråkiga som alltid funnits inbäddat i historierna och lyft det till en ny nivå. Det har faktiskt också Rick Riordan gjort i böckerna om Magnus Chase som vi läser för elvaåringen om kvällarna. En karaktär med flytande könsidentitet ger utrymme att peka på hur föränderligt allt ofta förgivettaget är, särskilt i en värld där en av huvudspelarna är hamnskiftaren Loke (och jag lämnar till en annan gång att fördjupa mig i min kärlek till Rick Riordan och hans sätt att jobba med representation och samtalsstartare kring viktiga frågor som man inte alltid hittar in i själv med sina barn). Hos Riordan möter vi också andra bekantingar, men Tor är sjukt förtjust i dag-tv och Heimdal är kung på selfies, inte riktigt vad jag är van vid.

Och så Avengers: Endgame förstås. Jag vill inte spoila något av det viktigaste, men ett av de riktigt roliga temana är vad som händer med Asgård efter Ragnarök och hur Thor regredierat till en som hänger med polarna och spelar Fortnite. Det gör han inte i originalhistorierna.

Allt detta är fantastiskt och det visar på hur levande och relevanta myterna fortfarande är. Men det visar samtidigt på vikten av att någon gör som Neil Gaiman och söker sig till och utforskar grunden. Vid sidan av alla dessa tolkningar behövs det en version som är i alla fall ganska mythistorietrogen, inte minst för att fantasifulla (som kanske inte vill söka sig till Eddorna) ska kunna ha en grund att stå på när de vill slänga sig rakt ut i egna mer eller mindre galna tolkningar.

Så det jag har kommit fram till är att min initiala besvikelse över Nordiska myters beskaffenhet har bytts i något annat (nästan i alla fall, jag tycker fortfarande att han borde ha tittat närmare på kvinnorna). Jag älskar att det gamla lockar till tolkningar och kommentarer om då och nu, men jag älskar också att det gamla får bli lättillgängligt så som det är. Det finns en rikedom i att källnära tolkningar kommer hand i hand med vildsinta tolkningar. Och att läsa de där historierna som Neil Gaiman skriver dem i Nordiska myter är att inse att vanvettiga tolkningar av verkligheten verkligen inte är något nytt, det är nog tvärtom något livsnödvändigt och väldigt mänskligt att hänge sig åt.

Bild: Tors strid med jättarna (1872), målning av Mårten Eskil Winge. Det här är inte den Tor vi möter hos Rick Riordan, men lite mer den Neil Gaiman bekantar oss med.

Kategorier
Grafik- och seriekoll Romankoll

Kulturkollo recenserar v. 44 2017

linje-kulturkollo

Vilken bra idé det är att höstlovet numera kallas läslovet? Under filten ligger vi, lyssnar till regn och storm och så läser läser läser vi. Perfekt! Tyvärr måste vi vuxna också syssla med jobb och sånt där, så hur mycket har vi på kollot hunnit läsa själva under läslovsveckan, då? Här är en del:

Allt eller inget av Simona Ahrnstedt (Carolina)

Den svavelgula himlen av Kjell Westö (Ulrica)

Det som aldrig fick ske: Skolattentatet i Trollhättan av Åsa Erlandsson (Lotta)

En alldeles särskild kärlek av Johanna Adorján (Anna)

En trogen kvinna av Jane Gardam (Anna)

Kaninhålet av Berit Viklund (Helena)

Naturlig skönhet av Nanna Johansson (Helena)

Nevernight (The Nevernight Chronicle 1) av Jay Kristoff (Carolina)

Nötskal av Ian McEwan (Carolina)

Sonjas andra chans av Åsa Hellberg (Lotta)

Svalan, katten, rosen, döden av Håkan Nesser (Ulrica)

Vei av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson (Helena)