Mrs Greenslade har förlorat sin man och när vi träffar henne för första gången försöker hon ändra ett abonnemang, men eftersom hennes döde make står på det går det inte. Telefonisten vägrar lyssna och upprepar gång på gång att hon måste få tala med den person som står på kontraktet. Tänk att mista någon och tvingas lyssna på en känslokall telefonist, som upprepar standardfraser utan att lyssna. Tänk att bli gammal och inte vilja vara med längre. Att bjudas in till pensionärspartyn och inse att man snart är där. Att bli ensam, vara ensam och behöva gå vidare.
Men måste det innebär ångest att bli gammal? Kan det inte kännas befriande? Många är de tanter som äntligen vågar säga sin mening, som till exempel Yvonne Hirdman och Agnes Wold som bara är och verkar strunta i vad folk tycker om dem. De kan sin sak och kör på. Med all rätt ska sägas.