Allt är egentligen Staffan Westerbergs fel. Nä, den här gången är det inte Vilse i pannkakan – den kom lite senare och var inte så viktig för mig. Men de tidigare programmen han gjorde, i början av 1970-talet sådär… med darrande händer gjorde han dockteater med strumpor, kvistar och skakande ståltrådar som tillsammans med läskig musik blev till något som både fascinerade och skrämde en Carolina i kanske femårsåldern. Men vad som också fanns i de där Westerberg-programmen var inslag om diverse oknytt i svensk folktro. Om stora stenar som kastats till sina nuvarande platser av jättar, om grå tomtar… och så om de underjordiska. De underjordiska var inte att leka med, fick jag lära mig. Vad man aldrig, aldrig fick göra var att hälla ut varmt vatten direkt på jorden – då blev de där underjordiska tydligen mäkta uppretade och kunde… ja, vad som hände då har jag glömt.