Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka att veckans tema Konflikter och kompromisser fick mig att tänka på mina barn. Ja, eller kanske ännu mer på att vara förälder faktiskt. Men det kanske inte är så konstigt. Livet med barn är innehåller tyvärr en del konflikter och kanske ännu fler kompromisser. Inte minst tänker jag på de kompromisser man gör med sig själv. Det finns många saker som jag tänkte ”så ska jag aldrig göra när jag får barn” om, som jag nu kompromissat bort. Av nödvändighet. För att få vardagslivet att fungera. För att man måste välja sina strider.
Mina barn fyller 8 och 5 i vår. Jag tänkte kanske att jag skulle bli mer van vid att vara förälder med tiden och bli smartare i mitt föräldraskap. Men livet med barn är så finurligt konstruerat att det – precis när man tror att man fått kläm på det hela – uppstår nya grejer, nya faser och nya fällor att ramla i.
Nu vill jag pausa här och inflika något som säker är självklart, men som jag ändå känner måste sägas för att undvika missförstånd. Jag älska mina ungar något så vansinnigt mycket. Jag ångrar dem inte en sekund och skulle för allt i världen inte vilja vara utan dem. Så, då har vi klargjort det. Då fortsätter vi.
Det händer ändå påfallande ofta att de där älskade ungarna driver mig absolut vansinnig! De är säkert inte värre än några andra barn, men de har humör och egensinnigheter. Och jag har humör och en ganska kort stubin. Inte alltid de bästa kombinationen. Och när de driver mig till vansinne och när jag känner mig som den värsta föräldern i hela världen – då är det ganska skönt att veta att man inte är ensam. Då kan det ibland kännas givande att få lite tips och råd från någon expert.