Det är ingen munter bild av skolan som Malin Hedin ger i sin bok Inte gå under, men trots allt kaos är det ingen nattsvart historia. Vi träffar Mirjam som är nyseparerad och dessutom ny lärare. Hon får sitt första jobb på en friskola, en certifierad FN-skola och en lön hon bara kunnat drömma om. Det är dags för ett nytt liv och trots att det är mitt i mörkaste januari känner hon sig glad och hoppfull. Nu ska hon äntligen få möta elever och kollegor.
Det märks ganska snart att skolan inte är så perfekt som det verkat. Ägaren har flytt, personalen går på knäna och eleverna är trötta på alla lärarbyten. Den som haft dem i svenska innan Mirjam har inte lämnat någonting och hon får börja om. Det jag gillar är att Hedin beskriver kaoset och svärtan, men också den glädje som uppstår i mötet med eleverna. Parallellt med Mirjams entusiasm och ibland svårighet att sätta gränser, finns hennes mammas öde som bitter, flera gånger sjukskriven lärare. Mormodern däremot framstår i minnet som den perfekta läraren och blir Mirjams bollplank i tanken.