Det här temat är liksom skräddarsytt för mig och kanske var det därför som jag plötsligt fick så erbarmligt svårt att kräma ur mig ett inlägg. Jag har läst sydafrikansk litteratur sedan tonåren och har haft så många favoriter. Det började nog med Frihetens sjö av James Michener på tidigt 80-tal (som inte alls är sydafrikan men som skrev om landet så att jag bara ville läsa mer och mer …) och sedan blev det mycket André Brink. Kräftorna vänjer sig minns jag ännu.
Nadine Gordimer fick nobelpriset 1991 och jag hittade hennes romaner i samband med det. Coetzee har jag läst i mer vuxen ålder och hans uppväxtroman Pojkår tyckte jag mycket om. I nutid har det blivit deckare av Deon Meyer och fantastiska romaner av Marlene van Niekerk och så dagens huvudperson förstås: Ivan Vladislavic. Hans frejdiga och förvirrande Snabbköpet Rastlös var mitt första möte med hans texter och den utspelar sig just efter att landet påbörjat vägen mot demokrati. Huvudpersonen är en gammal korrekturläsare som på sitt pedantiska vis vill granska hela världen och är förtvivlat rädd för förändring. Han arbetar träget på ett manifest som skall bidra till att bevara allt som det är … Det är en rolig, filosofisk och spännande kommentar till avskaffandet av apartheid. Sedan läste jag också Sprängskissen när den översattes till svenska 2012. Om den skrev jag då:
“Den här spännande romanen består av fyra långnoveller som jag som läser kan foga samman till en enhet, det är fyra olika sydafrikanska män som ger oss var sitt perspektiv. Jag får följa statistikern, sanitetsteknikern, konstnären och affischeraren i deras liv och yrken. De lever alla i Johannesburg och det har gått ett tag sedan Sydafrika blev en demokratisk stat. De ser och upplever, reflekterar och lever i ett land som starkt håller sig kvar kvar i det gamla men ändå försöker förnya sig, allt på en gång, samtidigt.
Alla männen tittar noga på samhället och det blir till humorfyllda berättelser om ett land i förändring. Statistikern har fått i uppdrag att utforma en ny blankett till folkräkningen som skall genomföras, sanitetsteknikern har ansvar för att avloppen fungerar i de nya bostadsområdena som ska ersätta slummen, konstnären har kommit över flera lårar med masker som han använder för att gestalta folkmordet i Rwanda och affischeraren åker runt i förorterna och sätter upp reklam för allehanda varor. Som ni förstår räcker det inte till för att förändra ett land – inte heller de sprängskisser som han minns från sin barndoms amerikanska tidningar räcker för att kunna sätta samman det nya landet.
The Exploded View är den engelska titeln på Ivan Vladislavic kortroman Sprängskissen och de är båda titlar som jag gillar. Det handlar om att demontera ett samhälle och sedan sätta samman det igen och för det känner sig människorna vilsna utan riktlinjer. Hur ska man kunna sätta samman något som tagits isär om det inte finns en tydlig plan för förändring, saknas planen så blir det lätt så att bitarna fogas samman precis likadant igen.”
Hans senaste bok på svenska heter Dubbla negativ och den har jag ännu kvar att läsa. Jag är säker på att den är bra. Krävande och intressant och mycket välskriven – Vladislavics signum.
Har någon läst?
