Du har väl inte missat Maria Turtschaninoffs välskrivna fantasyserie Krönikor från Röda klostret? Om du inte har läst dem så rekommenderar jag dem varmt. Författaren bygger på samma gång realistisk och magisk värld och hennes huvudkaraktärer är starka kvinnor som är skickligt målade. Det är en njutning att läsa hennes mångbottnade och intressanta personporträtt. Serien startar med boken Maresi, följs av Naondel och nu är Maria Turtschaninoff aktuell med den tredje delen Breven från Maresi. Som titeln låter ana så är den nya boken en brevroman där alla bokens händelser berättas i brevform. Maresi har återvänt till sin hemby och med de kunskaper hon fått i det Röda klostret avser hon starta en skola för byns flickor. Hennes idé stöter dock på stort motstånd. Maresi skriver brev på brev till systrarna i Röda klostret och berättar om de svårigheter hon stöter på och om händelser och människor i byn. Hon ber om råd och stöd i såväl andliga som praktiska saker och de är i dessa brev hon tillåter sig själv att tvivla på sitt uppdrag.
Det hade kunnat vara en besvärlig form för berättande, men författaren får fram händelser, känslor och nyanser på ett väldigt lyckat sätt. Även om vi som läsare bara får läsa Maresis brev och inte svaren så ”hörs” svaren hon får tillbaka mellan raderna. Jag är lite svag för brevromaner och tycker att det här är en väldigt lyckad variant. Med anledning av veckans tema har jag ställt några frågor till Maria Turtschaninoff om hur det var att skriva en fantasybok som en brevroman.
Hur kommer det sig att du skrev romanen i brevform, vad var det som lockade med formen?
Jag har länge tänkt att det skulle vara roligt att skriva en fantasybrevroman, för de är inte särskilt vanliga. Jag vill alltid utmana mig på något sätt med varje ny roman och ett sätt att göra det är att välja olika berättartekniker. När jag insåg att jag vill fortsätta på Maresis historia föll det sig väldigt naturligt att det skulle bli i brevform. I den första romanen om henne, Maresi, skrev hon en krönika för det röda klostrets arkiv, och jag ville fortsätta att låta henne själv berätta. En av styrkorna med den första romanen är nämligen absolut Maresis egen röst. Genom att låta henne skriva brev till vänner och lärare i klostret kunde jag visa olika sidor av henne, och göra bilden av Maresi helare och fylligare, för när hon skriver för klostrets arkiv är hon medveten om att det hon skriver kommer att arkiveras och hon väljer kanske att visa upp en viss sorts bild av sig själv. Breven är ärligare. Hon berättar somt för vissa vänner och somt för andra, för en lärare kan hon erkänna att hon är rädd medan hon vill visa sig modig för sina vänner, och så vidare. Jag valde att inte ha med svarsbreven i romanen för även om de kunde ha varit intressanta och roliga för de inte Maresis egen berättelse framåt. Vad systrarna och noviserna i Röda klostret skriver till Maresi framgår ändå i hennes respons på de olika breven.
Vilken var den största utmaningen med att skriva i brevform?
Den största utmaningen var, tycker jag, att få det tillräckligt varierat samtidigt som jag var sann mot breven som form. Det var också knepigt att undvika upprepningar, då Maresi ändå skriver till olika personer.
Har du något tips på brevromaner som du gillar?
Min favoritbrevroman är Blodsbreven av Nene Ormes, en ännu inte slutförd roman som använder både brev, dagboksanteckningar, utdrag ur vetenskapliga rapporter mm för att berätta en spännande och sinnlig historia. Jag hoppas att romanen en dag blir färdig och når en större publik!
Titel: Breven från Maresi
Författare: Maria Turtschaninoff
Förlag: Förlaget (Finland)
Utgivningsår: 2018
Författarbild: Niklas Sandström
