Kategorier
Kulturkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Maria Turtschaninoff om att skriva fantasy i brevform

linje-ulrica

Du har väl inte missat Maria Turtschaninoffs välskrivna fantasyserie Krönikor från Röda klostret? Om du inte har läst dem så rekommenderar jag dem varmt. Författaren bygger på samma gång realistisk och magisk värld och hennes huvudkaraktärer är starka kvinnor som är skickligt målade. Det är en njutning att läsa hennes mångbottnade och intressanta personporträtt. Serien startar med boken Maresi, följs av Naondel och nu är Maria Turtschaninoff aktuell med den tredje delen Breven från Maresi. Som titeln låter ana så är den nya boken en brevroman där alla bokens händelser berättas i brevform. Maresi har återvänt till sin hemby och med de kunskaper hon fått i det Röda klostret avser hon starta en skola för byns flickor. Hennes idé stöter dock på stort motstånd. Maresi skriver brev på brev till systrarna i Röda klostret och berättar om de svårigheter hon stöter på och om händelser och människor i byn. Hon ber om råd och stöd i såväl andliga som praktiska saker och de är i dessa brev hon tillåter sig själv att tvivla på sitt uppdrag.

Det hade kunnat vara en besvärlig form för berättande, men författaren får fram händelser, känslor och nyanser på ett väldigt lyckat sätt. Även om vi som läsare bara får läsa Maresis brev och inte svaren så ”hörs” svaren hon får tillbaka mellan raderna. Jag är lite svag för brevromaner och tycker att det här är en väldigt  lyckad variant. Med anledning av veckans tema har jag ställt några frågor till Maria Turtschaninoff om hur det var att skriva en fantasybok som en brevroman.

Hur kommer det sig att du skrev romanen i brevform, vad var det som lockade med formen?
Jag har länge tänkt att det skulle vara roligt att skriva en fantasybrevroman, för de är inte särskilt vanliga. Jag vill alltid utmana mig på något sätt med varje ny roman och ett sätt att göra det är att välja olika berättartekniker. När jag insåg att jag vill fortsätta på Maresis historia föll det sig väldigt naturligt att det skulle bli i brevform. I den första romanen om henne, Maresi, skrev hon en krönika för det röda klostrets arkiv, och jag ville fortsätta att låta henne själv berätta. En av styrkorna med den första romanen är nämligen absolut Maresis egen röst. Genom att låta henne skriva brev till vänner och lärare i klostret kunde jag visa olika sidor av henne, och göra bilden av Maresi helare och fylligare, för när hon skriver för klostrets arkiv är hon medveten om att det hon skriver kommer att arkiveras och hon väljer kanske att visa upp en viss sorts bild av sig själv. Breven är ärligare. Hon berättar somt för vissa vänner och somt för andra, för en lärare kan hon erkänna att hon är rädd medan hon vill visa sig modig för sina vänner, och så vidare. Jag valde att inte ha med svarsbreven i romanen för även om de kunde ha varit intressanta och roliga för de inte Maresis egen berättelse framåt. Vad systrarna och noviserna i Röda klostret skriver till Maresi framgår ändå i hennes respons på de olika breven.

Vilken var den största utmaningen med att skriva i brevform?
Den största utmaningen var, tycker jag, att få det tillräckligt varierat samtidigt som jag var sann mot breven som form. Det var också knepigt att undvika upprepningar, då Maresi ändå skriver till olika personer.

Har du något tips på brevromaner som du gillar?
Min favoritbrevroman är Blodsbreven av Nene Ormes, en ännu inte slutförd roman som använder både brev, dagboksanteckningar, utdrag ur vetenskapliga rapporter mm för att berätta en spännande och sinnlig historia. Jag hoppas att romanen en dag blir färdig och når en större publik!

 

 

Titel: Breven från Maresi
Författare: Maria Turtschaninoff
Förlag: Förlaget (Finland)
Utgivningsår: 2018

Författarbild: Niklas Sandström

Kategorier
Romankoll

Hemligheter och lögner i litteraturen

helena-top

Familjehemligheter som når ytan. Hemliga världar som ingen av oss vet om. Livslögner som snärjer in oss läsare i en oviss säkerhet där sanning är ett relativt begrepp. Veckans tema är “hemligheter och lögner” och nog är det så att nästan all litteratur handlar om att på ett eller annat sätt avslöja sanningen för läsaren eller för karaktärerna eller visar på en verklighet bortom vår föreställningsvärld.

Jag har äntligen lyckats att ta mig ur min litterära säkerhetszon och kan läsa såväl urban fantasy som science fiction, som många gånger handlar om hemliga världar (se till exempelvis Nene Ormes böcker) eller hur den/de, som innehar makten i en mörk framtid, döljer sanningen för människan. Senast läster jag Hugh Howies Ull, som handlar om dystopisk framtid där människan lever i en gigantisk underjordisk silo där ingen vet varken vad som har hänt med jorden eller vad som egentligen finns utanför den skyddade nergrävda världen.

Kategorier
Romankoll

Nene Ormes boktipsar

Nene Ormes debuterade 2010 med urban fantasy-romanen Udda verklighet och ett par år senare kom fortsättningen: Särskild (Styxx Fantasy). Urban fantasy skiljer sig från “vanlig” fantasy genom att miljön är urban, realistisk och historien är samtida. Böckerna handlar om antihjältinnan Udda och Malmös övernaturliga och undre värld, som har långt fler invånare och dimensioner än vad vi vanliga – ordinära – kunnat ana.

Bokmässeaktuella Nene Ormes presenterar sig själv allra bäst:

“Ville bli kosmonaut när hon var liten. Blev arkeolog. Jobbade sen i Egypten. Som reseledare. Arbetar numer som bokhandlare vid sidan av skrivandet. Det finns enligt utsago en inneboende logik i förloppet.

Kan inte bestämma sig för ifall hon skulle föredra telepati eller teleportering som superkraft. Men så fort hon pratar om sig själv i tredje person får hon ärkeskurksvisioner istället.”

 


 

Det finns två serier som riktigt rycker tag i mig nuförtiden och ger den där känslan av fullständig uppslukning, och eftersom jag är en generös boktipsare så tänker jag dela med mig av dem.

Den ena är The Craft Sequence av Max Gladstone. Det är böcker som är semifristående (alla med en avslutad historia, fast i samma värld) och som dessutom inte utspelar sig i den ordning de är skrivna, så det finns ingen anledning att inte hoppa på första bästa man hittar och gotta ner sig i dem. Än så länge har han kommit ut med (i tryckordning) Three Parts Dead, Two Serpents Rise och nu senast Full Fathom Five. Jag var förtjust innan men med den tredje så är jag snudd på besatt.

Snudd på, förresten, vem försöker jag lura?

Det Gladstone har gjort som griper tag i mig är att skapa en fantasyvärld som befinner sig i modern tid!

Böckerna utspelar sig efter det stora kriget mellan gudar och de människor som lärt sig kontrollera magi. Där världen tidigare var styrd av gudarna och de i sin tur gödda av den dyrkan de fick är den nu istället styrd av stora företag som har magi som sin basvara. Allt fungerar med magi och tro, men själva gudarna har tagits (till största del) ur ekvationen. Allt det som man tidigare bad till en ytterst påtaglig gud för att få fixat (svält, missväxt, krig, energi, sötvatten osv, osv) får man nu förlita sig på storföretag för att ordna.

Skärmavbild 2014-09-18 kl. 16.02.58

Det är både igenkänligt (hur storföretag har avtal med varandra om allt från grödor och energiförbrukning till fredfördrag och valutakurser) men samtidigt främmande nog för att dra in en i upptäckarlustan (hur man skapar avbilder för att simulera gudar för att kunna dra tron igenom dem och då skapa valuta, eller stengolems som fängelser för enskilda förbrytare, eller gudar som dör och avtalen som sker över deras kroppar!) och dessutom har Gladstone byggt sina kulturer och länder på delar av vår värld som inte är överutnyttjade i fantasy än. En av böckerna utspelar sig i vad som känns inspirerat av Mellanamerika och den senaste handlar både om off-shore accounts och utspelar sig på en ö med inspiration av Hawaii.

För att inte tala om att han har huvudpersoner av alla sorter. I den senaste boken, Full Fathom Five (som är ett utmärkt ställe att börja om man inte vill läsa i tryckordning) så är huvudpersonen en transkvinna och det är en lysande skildring där detta inte är hela hennes handling eller hela hennes identitet. Hon är sig själv och hon är fantastisk. Det är böckerna också.

Ancillary-Justice-250x395Den andra serien som dragit in mig så till den grad att jag knappt kan vänta på nästa är Ancillary Justice av Ann Leckie. Där har bara första delen kommit, men vilken entré den gjorde! Med den vann hon alla priser som var möjligt (Nebula, Locus, Arthur C. Clarke, Brittish Fantasy Award och så den stora Hugo Award) och det är den första boken någonsin som gjort det.

Ancillary Justice är en rymdopera. Den handlar om ett mindship (ett rymdskepp med ett eget sinne, en inte helt ovanlig trope i science fiction) som använts till att kolonisera delar av den kända rymden. Efter koloniseringen kommer en period av etablering och mitt under den sprängs skeppet och den enda del av skeppet som finns kvar är en kropp som kallas Breq.

Det i sig är förstås nog för att få någon att vilja hämnas. Olyckligt nog för Breq så finns det många frågor kring vem som utförde attentatet och vem som är ansvarig. Detta sökande tar oss genom många olika kulturer, och Breq som har svårt att sluta tänka på sig själv som ett rymdskep får problem med att interagera. För att inte tala om att den kultur som byggt rymdskeppen använder ‘hon’ som könsneutralt pronomen, något som inte uppskattas i alla kulturer men är svårt för Breq att tänka bort.

Jag älskade den här boken. Vad Leckie gör med språket är inte ett nytt grepp, men det är spännande och historien i sig är ett äventyr som rusar fram. Nu i höst kommer Ancillary Sword som utspelar sig i samma värld, men precis som med Gladstones böcker kan man läsa den fristående och fortfarande få en lysande bok.

Och om man gillar dem så finns det mer att hämta, något en bokoholic som jag uppskattar. Gör er själva en tjänst och kolla upp dem!

Nene Ormes

Foto: Privat (Nene Ormes och Ann Leckie precis efter att Leckie vann Hugo-raketen)