När jag tog studenten (1986) åkte jag för att jobba ett år som hästskötare i Skottland. Familjen, vars hästar jag skötte, bjöd mig ganska snart på haggis. Det går inte att bo i Skottland utan att äta haggis. De gjorde det på ett mycket pedagogiskt sätt: de serverade haggisen som den ska serveras, tillsammans med rotmos och potatismos. På min tallrik låg alltså i princip tre högar med mos, eftersom haggisen när den ska ätas ser ut som stekt, grov köttfärs ungefär. Jag hade ingen aning om vad haggis bestod av, men smakade och tyckte det var smakrikt och gott, passade utmärkt till potatismoset och rotmoset, åt upp allt på tallriken och möttes av förnöjda leenden runt matbordet. Sedan berättade den förnöjda skotska familjen för mig vad haggis är för något.
”The national dish of Scotland is something called haggis, the specific ingredients of which I won’t go into other than to say that if you can visualize boiled, inside-out road kill, you’re pretty close.”
(David Grimes, amerikansk kompositör)