Kategorier
Romankoll

Kulturkollo möter Anna Laestadius Larsson

Foto: Anna-Lena Ahlström, Piratförlaget

 

Jag är mycket förtjust i Anna Laestadius Larssons historiska romaner med kvinnor som huvudkaraktärer. När det då var dags för historiska temaveckor här på kollektivet så passade det väldigt bra att be just henne om en intervju.

När man läser dina historiska romaner Barnbruden, Pottungen, Räfvhonan och Kurtisanen så får jag som läser en känsla av att du verkligen gillar att skriva om förgången tid. Är det så, varför?
– Vad roligt, det gläder mig att min passion lyser igenom! Jag har älskat historia, och särskilt 1700-talet, ända sedan jag var en liten flicka och ramlade över den franska drottningen Marie-Antoinette och hennes dramatiska öde under en semesterresa till Paris.

Din serie av romaner med kvinnliga huvudkaraktärer utspelar sig i en tydligt igenkännbar tid, slutet av 1700-tal och framåt. Är det sporrande eller utmanande att ha en så tydligt angiven tidslinje? Blir du inte lite nervös för att det ska bli ” historiskt fel” i romanen?
– Nja, om jag ska vara ärlig hoppades jag nästan på lite ståhej inför min debut med Barnbruden. Såg framför mig rubriker som ”Dick Harrison rasar”. Det hade varit något! Men jag är ju en fullständig nörd. Dels har jag en rätt bra förkunskap och sedan djupdyker jag i research inför varje bok. Ibland önskar jag att jag fick stanna kvar där. Jag kanske borde ha blivit historiker? Jag har hyllmeter med 1700-talslitteratur hemma, allt från doktorsavhandlingar i olika ämnen till receptsamlingar och dåtida romaner. Och det jag inte kan läsa mig till tar jag hjälp av sakkunniga för att få reda på.

En av svårigheterna som jag kan tänka mig när man skriver historiskt är att man lägger våra nutida värderingar och tankar om till exempel jämlikhet mellan könen eller demokrati i munnen på de historiska karaktärerna. Hur funderar du kring det?
– Där är 1700-talet en väldigt tacksam tid för det var ju då tankarna om de mänskliga rättigheterna och individens frihet fick spridning och dessutom så småningom implementerades i och med amerikanska och franska revolutionerna. Fast bara för män då. Och just det fick vissa kvinnor, som de feministiska föregångarna Olympe de Gouges (som figurerar i Kurtisanen) och Mary Wollstonecraft (vars böcker Charlotta och Sophie läser i Pottungen), att reagera och kräva samma rätt för kvinnor. Och faktum är att den verkliga Charlotta, hertiginnan och sedermera drottningen, på 1780-talet skrev följande i sin dagbok som jag lusläste i arbetet med trilogin: “Medan männen har sin fullkomliga frihet, är kvinnan alltid tyngd av fördomar. Jag är övertygad om att de flesta kvinnor inget högre önskar än att förvandlas till män, så att de kunde åtnjuta fullständig frihet”

Man kan gissa att du tillbringat mycket tid med att göra research. Har du något favoritmuseum eller annan inspirationskälla till miljöer och kläder?
– Jag besöker i princip alla miljöer som jag skriver om, det är en speciell känsla att vandra i sina karaktärers fotspår och försöka föreställa sig hur det såg ut då på deras tid. När det gäller kläder tar jag mycket från böcker, har faktiskt en doktorsavhandling om dräktsömnad från den tiden hemma för att kunna första exakt hur de var sydda och kändes att bära men också riktiga praktverk med ögongodis. Om jag ska nämna ett museum säger jag livrustkammaren, där kan man ibland se Charlottas brudklänning som är sagolik och har den smalaste midja jag någonsin sett på en klänning.

Jag själv minns än i dag när jag läste Rune Pär Olofssons böcker i mellanåldern och jag fullkomligt älskade. Vilken är din egen allra största historiska läsupplevelse? Har du någon roman att tipsa oss om?
– När jag var barn älskade jag Katitzi-böckerna av Katarina Taikon, de väckte nog mitt intresse för både historia och sociala orättvisor. Två historiska romaner om just 1700-talet som ”ni inte får missa” är Livläkarens besök” av P O Enquist och ”A Place of Greater Safety” av Hilary Mantel. De är båda helt fantastiska!

Tack Anna för dina spännande svar! Jag själv är också mycket förtjust i Livrustkammaren och brukar alltid ta elever med dit när det finns tillfälle. De har en superbra hemsida också om man bor utanför Stockholm. Annars så vill jag förstås också passa på att tipsa om Annas romaner. Det som gör dem extra spännande i mitt tycke är att de rör sig i de kungliga salongerna men har inte en eller flera kvinnor som befinner sig i närheten av makten som huvudpersoner. Det leder till att man får andra perspektiv och när man läst alla fyra böckers i serien så har man dessutom fått sig en rejäl historielektion till livs.
Vet ni? Förlaget var inte bara vänliga nog att förmedla kontakt med Anna, de skänkte också fyra böcker till våra läsare. Vill du läsa? För att distributionen  skall bli enkel för mig så delas den här tävlingen upp i två delar. En med de tre första böckerna Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan (i pocket) och en med den inbundna Kurtisanen. För att delta så skriver man en kommentar här på bloggen, på FB eller på Instagram med ett tips på en historisk roman som man rekommenderar. Berätta också om du vill vila pocketpaketet med de tre första böckerna eller den inbundna boken – eller ha chans på båda! Glöm inte att nämna oss i tipset om ni tipsar på annat ställe än här. Jag vill inte missa er.
Tipset skall vara inne innan kl 18 söndag den 1 mars. Senare samma kväll meddelar jag vinnare här på bloggen. Väl Mött!
Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Från OKEJ till Judith Krantz…

carolina-top

OKEJ? Och Judith Krantz??? Hur får du ens ihop de två i samma inlägg, Carolina?

Men det är väl inte så himla svårt… Det handlar ju om vad jag läste på 80-talet, förstås!

OKEJ får stå för min utåtriktade pop-del. Det var inte alltid jag köpte tidningen OKEJ, men jag och mina kompisar stod ändå och dreglade i timtal över den – inne i affären. En ny OKEJ = en smärre julafton. Var det ett specialreportage med många foton av Boy George – ja, då dog en av mina kompisar som var kär i Boy George. Var det i stället ett nummer med många bilder av Duran Duran, och särskilt han den där mörkhårige basisten, John Taylor? Ja då dog nästa kompis eftersom hon var kär i honom. Själv dog jag av lite av varje, men allra mest om Dave Gahan i Depeche Mode fick vara med på bild. Eller sångaren i Indochine, Nicola. Ååååå…. Och de nummer av OKEJ jag faktiskt också köpte och inte gratisläste åkte snabbt upp på mina dramatiskt överaffischerade väggar.