Från OKEJ till Judith Krantz…

carolina-top

OKEJ? Och Judith Krantz??? Hur får du ens ihop de två i samma inlägg, Carolina?

Men det är väl inte så himla svårt… Det handlar ju om vad jag läste på 80-talet, förstås!

OKEJ får stå för min utåtriktade pop-del. Det var inte alltid jag köpte tidningen OKEJ, men jag och mina kompisar stod ändå och dreglade i timtal över den – inne i affären. En ny OKEJ = en smärre julafton. Var det ett specialreportage med många foton av Boy George – ja, då dog en av mina kompisar som var kär i Boy George. Var det i stället ett nummer med många bilder av Duran Duran, och särskilt han den där mörkhårige basisten, John Taylor? Ja då dog nästa kompis eftersom hon var kär i honom. Själv dog jag av lite av varje, men allra mest om Dave Gahan i Depeche Mode fick vara med på bild. Eller sångaren i Indochine, Nicola. Ååååå…. Och de nummer av OKEJ jag faktiskt också köpte och inte gratisläste åkte snabbt upp på mina dramatiskt överaffischerade väggar.

Judith Krantz, då? Hon får stå för upptäckandet av vuxenböcker via mammas bokhylla någonstans i tonåren. Där stod alltså Scruples som jag fullständigt älskade (sexavsnitten läste jag om många gånger och tog det som ren och skär sexualupplysning… livet hade sedan några lätta besvikelser att bjuda på). Men där stod egentligen inte många “tantsnusk”-böcker (jag AVSKYR egentligen det där uttrycket!)(men ni fattar vilka böcker jag menar, eller hur? så det funkar väl i sammanhanget). Där stod mängder och åter mängder av böcker från Bra Böckers Bokklubb som jag avfärdade i princip samtliga såsom varande urtrista. Men där stod historiska romaner! Jag plöjde Lars Widding, och Rune Pär Olofsson, och Pauline Gedge, och sedan gick jag till biblioteket och frågade om de möjligen hade mer i samma stil. Eh, jodå. Det hade de möjligen. Typ tusen. Jag bar hem trave efter trave…

Men läslivet under 80-talet var inte bara jubel, sex och utflykter i historien. Nä, jag fick lära mig att det fanns tvång också. Att det var möjligt att göra läsande tråkigt. Det är så himla trist att tänka tillbaka på, men läsningen av utvalda klassiker på högstadiet och gymnasiet, med tillhörande söndermalande djupanalys och betygsättning på det jag tyckte höll på att döda mitt klassikerintresse. Stackars Möss och människor, stackars Fettpärlan och stackars, stackars Thérèse Raquin… Vilken tur att jag senare, på 90-talet, ändå valde att läsa litteraturvetenskap och hittade tillbaka till alla fantastiska klassiker…

80-talet… det var mycket tonårsproblem, olycklig kärlek, oro, plugg och allt det där. Det var musik, det var kompisar, det var hästar… men som alltid i mitt liv så var det framförallt läsning.

Och eftersom Anna bjöd på ett foto på sig själv i sitt inlägg så vill jag inte vara sämre. Det här är från 1983 och jag hade precis börjat gymnasiet:

jag 1983