Kategorier
Kulturkoll

Det heter väl reality-tv för att det är på riktigt…?

Lotta

Jag äääälskar reality-tv. Och kanske mest av allt Bachelor (och Bachelorette), i sin amerikanska tappning. (Fnyser åt de pinsamma svenska avarterna, de ska inte ens nämnas i samma inlägg). Och klart att jag vet att det inte är på riktigt, klart att det vinklas, och klart att produktionen styr deltagarna åt det håll som ger bäst tv. Som exempelvis att hålla koll på menstruationscykeln hos deltagarna för att få de mest känslospäckade intervjuinslagen. (Ja, tydligen!) Så visst är det fejkat. Visst vet jag det. Men mina känslor hemma i soffan – de är i högsta grad verkliga.

Jag nöjer mig inte med att följa programmen, jag ser också alla möjliga spin-offserier (ni har väl inte missat vinterns höjdpunkt The Bachelor Wintergames med representanter från hela världen bland annat Sverige), jag följer paren på Instagram (tills de gör slut, då följer jag plötsligt dem med sina nya partners istället), ser deras bebisar födas, håller koll på deras hundar, googlar nyheter och läser skvallerbloggar – ja, i princip allt. Utom att läsa deras böcker. Där har jag dragit gränsen, ända tills nu, när jag såg Amy Kaufmans Bachelor Nation: Inside the World of America’s Favorite Guilty Pleasure. Den här bara måste jag läsa!

Boken tar oss med bakom kulisserna och dissekerar hela reality-fenomenet. Amy Kaufman är journalist – men också ett fan av showen. Hon har intervjuat producenter, deltagare och fans, hon avslöjar hur det manipuleras, vad som händer i “fantasysviten”, och vad är egentligen hemligheten bakom framgången? Hur kan det gamla, dammiga konceptet om att hitta drömprinsen och leva lyckliga i alla sina dagar fortfarande vara relevant 2018?

Ingen aning. Jag vet bara att jag älskar det. Det är min avkoppling, min choklad för hjärnan. Och det är inte ens ett “guilty pleasure” utan ren och skär pleasure hela vägen.

 

Kategorier
Kulturkoll

The final rose som humörsreglerare

Linda
Okej, skämskuddetema den här veckan och egentligen är det inte min blödighet jag skäms över, men jag gråter verkligen väldigt, väldigt lätt. Det händer i verkliga livet och jag har nog skrämt en och annan med mina tårar och kanske ännu mer när jag fem minuter senare kör på som om ingenting har hänt. Jag gråter ut och sedan är det över.  Släpper ut de tårar som behöver släppas ut och sedan kan jag le utan att anstränga mig.

Ibland ser jag på tv-serier för att jag vet att jag får gråta och för att jag vet att jag behöver det. Ibland är det bra serier, som Parenthood eller Grey’s Anatomy och ibland handlar det om riktig skit-tv. Hur kan en feminist till exempel försvara att hon följer Bachelor och Bachelorette och dessutom lever sig in i serierna totalt?