Kategorier
Romankoll Sakprosakoll

Sånt jag verkligen borde ha hållit mig ifrån – någon sorts guide till skräck för lättskrämda

helena-top

Jag trodde att jag gjorde något väldigt dumt när jag gav mig på att läsa Thomas Olde Heuvelts Hex, att jag skulle skrämma livet ur mig själv och förlora nattsömn. Det visade sig att jag hade rätt, men på ett annat sätt än jag förväntat mig.

Jag är sjukt lättskrämd och egentligen skrämmer verkligheten mest. Sommaren 2018 slog jag till exempel till med en förfärligt dum dubbelläsning när jag tog mig an först Michelle McNamaras I’ll be gone in the dark och sedan Med kallt blod av Truman Capote. Jag sov inte på veckor. Det var bra böcker. Fantastiska till och med, men nattsömnen blev så lidande att jag inte vet om jag är glad att jag läst dem eller inte.

Och jag har gjort så förr. Jag läste Kvinnan i svart av Susan Hill en mörk och dimmig eftermiddag när jag var ensam hemma och trodde att jag skulle svimma av rädsla. Men allra, allra värst var nog ändå den gången när jag såg Blair witch project på bio och sprang hem genom mörka bakgator. Jag satt vaken i mörkret hela natten och stirrade in i väggen och försökte tänka bort att jag någonsin sett den där avslutningsscenen (där det stirras in i väggen, jag får fortfarande panikrädslekänslor när jag tänker på det och det är mååånga sen jag såg filmen).

Och nu Hex alltså… Utan tvekan är man inte riktigt klok. Men det visade sig att jag är ännu mer komplicerad än så. Hex skrämde litegrann, främst i början när den var sådär krypande och liksom skev. Sen brakade helvetet löst och jag drabbades av en sorg som dränkte rädslan effektivt. Mer om känslorna den väckte kan läsas här. Hex är en av läsårets bästa och mest drabbande böcker, men skrämde mig gjorde den inte. Inte på det sättet i alla fall. Men jag är inte allt för skräckrelaterat besviken på den för ju mer tid som läggs mellan mig och läsningen desto starkare känner jag att bokens slutscen växer och växer, snart är den en hög ton som med en orkans styrka etsat sig fast i mitt inre, på samma sätt som den där slutscenen i Blair witch project. På exakt samma sätt faktiskt…

 

Bild från Pixabay

Kategorier
Grafik- och seriekoll Novellkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Helena listar 2018

helena-top

2018. Ja, vad säger man? Hej då, det var inte så jäkla kul att träffas, men vi hade några fina stunder också, låt oss minnas dem. Typ så.

Årets klassiker: Med kallt blod av Truman Capote. Så fruktansvärt jobbig och bra, genial. Verkligen en bok som förtjänat sin klassikerstatus. Tillsammans med Michelle McNamaras I’ll be gone in the dark (som kommer på svenska i vår) tar den också pris som årets nattsömnsförstörare.

Årets knock out (och gråtfest i jobbig, men fin kombination): Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka, Carls bok av Naja Marie Aidt. Jag vet inte om jag någonsin läst något så chockerande smärtsamt någonsin.

Årets roligaste: Muralgranskaren. Alltid Muralgranskaren.

Årets starkaste: Stå upp-föreställningen Nanette med Hannah Gadsby var fenomenal i sin sönderslitna och sönderslitande ilska. Aldrig någonsin har jag skrattat och gråtit och mått illa på en och samma gång och efteråt känt mig både bekräftad och som jag lärt mig något alldeles nytt om världen.

Årets historiska: Ida Jessen fina kombinationsroman En ny tid och Doktor Bagges anagram.

Årets katastrof: När kometen kom förstås. När Mats Strandberg visade oss Slutet och det var alldeles ångestskapande och fantastiskt.

Årets grafiska: Min vän Dahmer av Derf Backderf. Ännu en sorts true crime-skildring, men utan att egentligen handla om crime-delen av Jeffrey Dahmers existens. En nattsvart och svår skildring som gjorde att jag tvingades till det värsta man kan göra när det handlar om något så fasansfullt, att förstå och känna med.

Årets ögonöppnare: Jag skulle vilja säga sommarvärmen, regnet som aldrig föll, skogsbränderna som kunde sluka allt när som helst. Klimatkrisen som alla brydde sig om en stund, men inte länge nog för att något skulle hända på riktigt.

Årets återseende: Christine Falkenland! Som jag längtat, inte bara efter en ny roman utan efter en ny roman som var riktigt sådär Falkenlandskt bra. Själasörjaren var det.

Årets aldrig mer: var nog när jag fick för mig att kombinera Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg med The stranger beside me av Ann Rule. Egentligen var det något som bara hände, men jag höll på att brytas sönder där några dagar när jag enbart bara läste dessa två böcker om kvinnors utsatthet och manligt hat.

Årets bioupplevelse: Jag säger inte att Bohemian Rhapsody var årets bästa film, men med känslan av att sitta och se Queen uppträda på Wembley kan inget mäta sig.

Årets film: var istället Three billboards outside Ebbing, Missouri, i stark konkurrens med ingenting. Jag har sett en del bra filmer i år, men något så mästerligt starkt, hemskt och hoppfullt som Three billboards… har jag inte sett på år och dag.

Årets lyckopiller: Parks and recreation borde skrivas ut på recept till dysterkvistar som mig. Jag har mått genuint bra av att se en serie om människor som är snälla mot varandra och jag blir varm inuti bara av att tänka på Andy, Leslie och Ben.

Årets läskigaste: Verkligheten. Det är ingen slump att det är true crime-böcker och världsläget som hållit mig vaken och livrädd i år.

Årets pristagare: Aednan av Linnea Axelsson. Och det skulle ha varit den även om vi fått en nobelpristagare (om inte den nobelpristagaren varit Margaret Atwood eller Colm Toibin, men det hade den inte varit).

Årets besvikelse: Jag gillade inte Gösta Berlings saga alls!

Årets konstigaste: Lincoln i Bardo. Den var väldigt bra, och väldigt, väldigt konstig. Ian McEwans Cementträdgården var också rätt, speciell (men inte i närheten av George Saunders bok)… 

Årets titel: Kärlekens antarktis. Möjligen är det årets bok också.

 

Bild från Pixabay

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll Romankoll Sakprosakoll

Kulturkollo recenserar v 38 2018

Visste ni att det i Sydafrika finns hela elva officiella språk och att drygt hälften av allt guld som utvunnits på jorden kommer från Witwatersrand i Sydafrika? Inte jag heller, men nu vet vi. Om du dessutom är nyfiken på vad vi har läst och recenserat under denna vecka på våra andra bloggar kan du göra det här.

Dagar av ensamhet av Elena Ferrante (Anna)

Djurdoktorn: Linus och Smulan av Ann-Charlotte Ekensten (Ulrica)

En oskyldig lögn av Sabine Durant (Ulrica)

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg (Anna)

Med kallt blod av Truman Capote (Helena)

Profetens vinter av Håkan Östlundh (Anna)

Se på oss nu av Geir Gulliksen (Anna)

The Language of Dying av Sarah Pinborough (Carolina)

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell (Anna)

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell (Helena)

Träskkungens dotter av Karen Dionne (Helena)

Återträffen av Camilla och Viveca Sten (Ulrica)

 

Kategorier
Romankoll

Med kallt blod

helena-top
Det hände sig i somras att jag under några dagar blev helt uppslukad av något sådär som jag allt för sällan, men ibland blir. Jag var egentligen rätt oförberedd, läste den där boken mest för att jag bestämt mig för att läsa den, för att följa upp smått fenomenala I’ll be gone in the dark från tidigare och för att kunna täcka in ett tema här om jag ska vara ärlig. Med kallt blod var från början ingen kärleksaffär, men det blev det snabbt.

Truman Capote har skrivit en förfärlig och tryckande bok. En nästan 500-sidors nedborrning i ett brott och ett samhälle som bär likheter med vårt, men är djupt olikt. Capotes berättarröst är speciell. Han strävar uppenbarligen efter den journalistiska anonymiteten, men har väldigt svårt för att hålla sig ifrån romanens utbroderingar och fantasier. Det märks och just för att det märks har jag inga problem med det. Med kallt blod är ingen sanningsutsaga, det är en dokumentärroman, som liksom all dokumentärfilm till exempel är en version av sanningen, den som skaparen modellerar fram och väljer att berätta. Den delen av Med kallt blod har jag absolut inga invändningar emot.

Med kallt blod utspelar sig under sent 1950-tal och tidigt 1960-tal, berättelsen kretsar kring ett brutalt mord på en familj och dess efterföljd, konsekvenserna för det lilla samhället. Boken fokuserar mycket på de två mördarna och försöker förstå dem och deras agerande. Det känns nytt för tiden, stilbildande och är väldigt intressant.

Sen såg jag (äntligen) Capote*, med min absoluta älsklingsskådespelare Philip Seymour Hoffman i sin paradroll, och hela upplevelsen av Med kallt blod svängde ytterligare några grader.

Som jag skrev tidigare, det här att Med kallt blod inte är sanningen och enbart sanningen har jag inga problem med. Jag förstår varför Truman Capote broderade lite här, förteg lite där. Men när det står klart vilken komplicerad och nära relation Truman Capote hade till framförallt en av mördarna öppnar det för att jag ska vilja ha mer. När han skriver att ”en reporter” hade möten med dem och det är uppenbart att det är Truman Capote som är reportern så blir det naturligtvis på gränsen till lögnaktigt, det förtar inte upplevelsen av boken som den är, men det får mig att längta efter en djupgående reflektion från Capote kring hur han upplevde det. Jag accepterar att han kände sig tvungen att skriva boken som han skrev den, men jag kan inte riktigt acceptera att jag aldrig får veta eller förstå vad det gjorde med Truman Capote att komma under huden på en människa han litegrann kände igen som sig själv, en människa som gjort något så fasansfullt. Jag kräver att få veta mer, kanske är det forskaren i mig som vaknat ur sin slummer. Jag kommer inte få veta mer och det stör mig. Tyvärr tycker jag att filmen, som förstås också är en sorts fiktion med dokumentära inslag missar att gå på det verkliga djupet med detta. Det är en bra film, Philip Seymour Hoffman är förstås lysande (som jag saknar honom!), men det känns lite ofokuserat.

Med allt detta sagt. Med kallt blod är en förunderligt effektiv bok. En bok som inte släpper taget när man tillåtit den att borra in klorna. Det är som Truman Capotes förläggare säger i filmen, det är en bok som förändrat sättet att skriva om brott. Det finns mycket att diskutera och tycka om den här boken, men det är ju inte en dålig sak för en klassiker eller en läsare. Det är alltid bra att få brottas lite med sin läsning.

*Jag såg också serien Med kallt blod: Familjemorden i somras, men den serien kändes väldigt ofokuserad och gav mig inget nytt. Men det var förstås intressant att se bilder av Truman Capote och Harper Lee från där och då.