Musik för mig är också väldigt mycket text. Sjävklart har det betydelse vad det är för sorts musik, men texterna är väldigt viktiga och många låttexter har under åren blivit betydelsefulla för mig. Text blir kopplingen till bloggen, för text är mitt element.
Ibland kan det handla om en sång som kommer på radion i exakt rätt ögonblick, som för många år sedan när jag väntade på spårvagnen på Stigbergstorget. Jag hade varit sjukskriven ett tag och ältade, ältade och ältade min situation, ofta med tårarna rinnande. I lurarna hördes Bono sjunga direkt till mig:
I never thought you were a fool
But darling, look at you
You gotta stand up straight, carry your own weight
These tears are going nowhere, babyYou’ve got to get yourself together
You’ve got stuck in a moment
And now you can’t get out of it
Don’t say that later will be better
Now you’re stuck in a moment
And you can’t get out of it
Skärp dig sagt på ett fint sätt och jag tänker ofta på de här textraderna när jag fastnar i vinkelvolten och inte kommer vidare. Det gäller även när jag har svårt att få till det där dagliga blogginlägget, för ja, det är nästan en fix idé att blogga dagligen, kanske för att pauser gör att jag tappar styrfart och lägger av. Kör på Linda, säger jag till mig själv, det blir inte bättre av att du fastnar. Jag behöver vanor och att blogga är en vana som gör håller fokus uppe.
Pepplåtar är en annan kategori som jag verkligen behöver. Låtar som ger hopp och energi och som säger till mig att det blir bra även när det inte känns så. Håkan Hellström är en mästare på pepplåtar och jag har fått energi av så många av hans alster. Just nu är jag lite besviken över hans nya skiva, då jag gillar gitarrer bättre än symfoniorkestrar i alla fall när det gäller popmusik. Det är dock alltid skön att få höra att ”Din tid kommer”. Det gäller bara att resa sig efter varje smäll och tro på den där ängeln på axeln. För den som, liksom jag, har en tendens att gräva ner sig och älta saker in absurdum är det en viktig uppmaning.
Sedan kan jag inte låta bli att vara ännu mer göteborgsk i den tredje och sista låt som jag valt. Mitt hjärta är blåvitt och har varit det så länge jag kan minnas. Då sjöng vi ”Heja Blåvitt” och nu är det ”Snart skiner Poseidon” som gäller. En låt som fyller mig av energi, men också av stolthet och när den spelas på Gamla Ullevi får jag alltid torka en tår eller två. Blåvitt må ha haltat betänkligt det senaste, men snart skiner Poseidon och Blåvitt står kvar. Jag vill aldrig, aldrig uppleva samma ångest som jag gjorde i november 2002 då Frölunda med George Mourad i spetsen höll på att spela Blåvitt ur Allsvenskan. Med förtvivlan byttes till hopp och sedan dess har jag sett dem vinna SM-guld, men också tappa nästan allt. Nya tag nästa säsong. Jag glömmer aldrig änglarna. Kopplingen till bloggen? Sport är väl kultur?
