Kategorier
Kulturkoll

The Soundtrack of My blog – Linda på Kulturkollo och enligt O

Linda
Musik för mig är också väldigt mycket text. Sjävklart har det betydelse vad det är för sorts musik, men texterna är väldigt viktiga och många låttexter har under åren blivit betydelsefulla för mig. Text blir kopplingen till bloggen, för text är mitt element.

Ibland kan det handla om en sång som kommer på radion i exakt rätt ögonblick, som för många år sedan när jag väntade på spårvagnen på Stigbergstorget. Jag hade varit sjukskriven ett tag och ältade, ältade och ältade min situation, ofta med tårarna rinnande. I lurarna hördes Bono sjunga direkt till mig:

 

I never thought you were a fool
But darling, look at you
You gotta stand up straight, carry your own weight
These tears are going nowhere, baby

You’ve got to get yourself together
You’ve got stuck in a moment
And now you can’t get out of it
Don’t say that later will be better
Now you’re stuck in a moment
And you can’t get out of it

 

Skärp dig sagt på ett fint sätt och jag tänker ofta på de här textraderna när jag fastnar i vinkelvolten och inte kommer vidare. Det gäller även när jag har svårt att få till det där dagliga blogginlägget, för ja, det är nästan en fix idé att blogga dagligen, kanske för att pauser gör att jag tappar styrfart och lägger av. Kör på Linda, säger jag till mig själv, det blir inte bättre av att du fastnar. Jag behöver vanor och att blogga är en vana som gör håller fokus uppe.

 

Pepplåtar är en annan kategori som jag verkligen behöver. Låtar som ger hopp och energi och som säger till mig att det blir bra även när det inte känns så. Håkan Hellström är en mästare på pepplåtar och jag har fått energi av så många av hans alster. Just nu är jag lite besviken över hans nya skiva, då jag gillar gitarrer bättre än symfoniorkestrar i alla fall när det gäller popmusik. Det är dock alltid skön att få höra att “Din tid kommer”. Det gäller bara att resa sig efter varje smäll och tro på den där ängeln på axeln. För den som, liksom jag, har en tendens att gräva ner sig och älta saker in absurdum är det en viktig uppmaning.

 

 

Sedan kan jag inte låta bli att vara ännu mer göteborgsk i den tredje och sista låt som jag valt. Mitt hjärta är blåvitt och har varit det så länge jag kan minnas. Då sjöng vi “Heja Blåvitt” och nu är det “Snart skiner Poseidon” som gäller. En låt som fyller mig av energi, men också av stolthet och när den spelas på Gamla Ullevi får jag alltid torka en tår eller två. Blåvitt må ha haltat betänkligt det senaste, men snart skiner Poseidon och Blåvitt står kvar. Jag vill aldrig, aldrig uppleva samma ångest som jag gjorde i november 2002 då Frölunda med George Mourad i spetsen höll på att spela Blåvitt ur Allsvenskan. Med förtvivlan byttes till hopp och sedan dess har jag sett dem vinna SM-guld, men också tappa nästan allt. Nya tag nästa säsong. Jag glömmer aldrig änglarna. Kopplingen till bloggen? Sport är väl kultur?

 

Kategorier
Kulturkoll

Orättvisa och förtryck

helena-top

Jag är yngst i en syskonskara av tre. Jag är sladdis. Jag är rättvisemärkt. Som den irriterande lillasystern jag var (och kanske är) så har det här med rättvisa alltid varit oerhört viktigt. Karma, som man bäddar… what comes around och så vidare – idag har jag ett par tolvåringar som mäter rättvisa med milimeterkänsla. Orättvisa och förtryck har dock en större betydelse runt om i världen än den som sker hemma hos mig.

Att temaveckan Orättvisa och förtryck startar just idag ger temat oundvikligen en politisk touch. Första maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag som firas sedan 1890 och är allmän helgdag i Sverige sedan 1939. En tacksam tanke skänker jag dem som fixade att jag har rätt till semester, till föräldraledighet och till åtta-timmars arbetsdag.

Ordet förtryck är för mig än mer värdeladdat än orättvisa och jag tänker på allt från kolonialtid, slavhandel, rasism till kvinnokamp. Här och nu kan jag hylla och tacka alla de kvinnor som fört kampen före mig, som har gjort det självklart för mig att synas, höras och rösta. Men vi bör inte förglömma att denna kamp inte kan anses klar förrän all världens kvinnor upplever samma frihet som jag.

I detta nu påminner jag mig själv om 2015 års största läsupplevelse: En bön för de stulna av Jennifer Clement. Hon är en amerikansk-mexikansk journalist och författare som under tio års tid har intervjuat mexikanska kvinnor; stulna kvinnor, gömda kvinnor, fruar till kartellmedlemmar och fångar i kvinnofängelser. Sen skrev hon En bön för de stulna. Boken är skönlitterär men berättar om en en verklighet som många mexikanska kvinnor tvingas möta.

Mina tankar går vidare till Madres de la Plaza de Mayo (Mödrarna av Plaza de Mayo), även kända som De galna mödrarna, som är en förening för mödrar vilkas barn “försvann” under militärdiktaturen (1976-1983) i Argentina. Här hittar jag också en röd tråd till förra veckans tema där Helena skrev om U2. Mödrarnas kamp förevigades nämligen av U2, genom låten “Mothers of the Disappeared”. Den gavs ut 1987 på albumet The Joshua Tree – just det album som Helena skrev om. Under en konsert i Chile lät U2 mödrarna komma upp på scenen där de kungjorde barnens namn under det att U2 framförde sången.

Veckans tema heter som sagt Orättvisa och förtryck, men hur mina fellow kulturkollare har tolkat temat är helt upp till dem. Du är självklart varmt välkommen att vara delaktig i våra temaveckor – kommentera, länka eller skriv något eget!

Välkomna in i en ny vecka här på Kulturkollo!

Kategorier
Kulturkoll

Gubbkalldusch

Mauro_Scocco_2011-04-06_001

carolina-top

Vad gör man när ens största idol från tonåren plötsligt har gått och förvandlats till gubbe? Vad hände?? NÄR hände det? Va? Jag tänker på Mauro Scocco, som jag ett antal gånger stod och väntade på flera timmar i förväg framför kanten på scenen där han skulle uppträda, bara för att få vara nära. Och så kom han då, pojkaktig med glimten i ögat och guld i strupen, och fick mitt tonårshjärta att smälta. Och så lyckades jag få plats med ännu några bilder på honom på väggarna i mitt rum, suckade, memorerade låttexter och önskade att jag hade varit den där Jackie som var så himla saknad.

Jo. Sedan måtte någon ondskefull själ ha låst in honom i någon skräckkammare och gjort experiment på honom, för rätt vad det är så står karln i nåt jämra tv-program och lagar mat. Med Plura! (som – förlåt mig – var gubbe redan på 80-talet) Och… min Mauros blick har blivit trött. Han har blivit större på mitten, liksom? Och ansiktet har sjunkit nedåt?? Men… va?

Kategorier
Kulturkoll

Äntligen är det Lindas dag

Linda

Jag fick den sista dagen och har otåligt inväntat min chans att få breda ut mig lite här på Kulturkollo. Idag kommer jag att presentera mig själv lite mer och jag tänkte börja med samma uppgift som mina elever i ettan just fått, nämligen att göra en kulturell presentation. Här kommer en bok, en sång, en pjäs, en tavla, en film, en tv-serie och en kulturell förebild, som alla varit viktiga för mig på ett eller annat sätt.