Etikett: Vanessa Bell

Kategorier
Kulturkoll

Linda listar 2019

Linda

Vad tänker jag på när jag tänker på 2019? Ett ganska kämpigt år på vissa plan, men också ett år då jag ändå landat lite i den verklighet som är min. Jag minns fantastiska kulturmöten och som alltid när jag sammanfattat de senaste åren är jag fantastiskt glad över alla människor jag lärt känna genom bloggandet. Ni är en viktig del av mitt liv.

Här kommer min sammanfattning av kulturåret 2019. Jag har tagit mig friheten att lägga till några egna punkter:

Årets mest oväntade: Att Greta Thunberg, som jag läste om i början av året i boken Scener ur hjärtat, skulle få den uppmärksamhet hon fått. För mig var boken stark främst för att jag kände igen mig så mycket i Ernmans kamp för sina barn och den kampen gör Gretas framgång än mer fantastisk.

Årets klassiker: Mrs Dalloway av Virginia Woolf är en klassiker jag läste om både som “riktig” bok och i bearbetad version då jag gjorde ett arbetsmaterial om den för Vilja förlag.

Årets knock out: Klubben av Matilda Gustavsson. Den hade kunnat finnas med på väldigt många punkter på den här listan.

Årets kvinnokamp: Kvinnor i kamp, Marta Breen & Jenny Jordahl är en tecknad bok om kvinnokamp. Mycket läsvärd.

Årets gråtfest: Jag lyckades börja gråta till varje avsnitt av Allt för Sverige. Lipgaranti helt enkelt.

Årets småfniss: Regnmannen av Jonas Karlsson fick mig att fnissa en hel del. Huvudpersonen Ingemar är en pensionerad regissör och nybliven änkling som hittar en kran på baksidan av huset som han kan styra regnet med.

Årets historiska: Själarnas ö av Johanna Holmström är en fantastisk berättelse om fängslade och fängslande kvinnor.

Årets hur fan tänkte ni: Att Svenska Akademien väljer att ge Peter Handke Nobelpriset i litteratur i ett läge då förtroendet för institutionen redan är galet låg. Så världsfrånvarande och korkat.

Årets dystopi: Jag läste äntligen dystopi-klassikern Väggen av Marlen Haushofer och det är jag glad för. Tv-serien Years and Years var också en fantastiskt välskriven och obehaglig dystopi som utspelar sig bara några år från nu.

Årets grafiska: I slutet av regnbågen av Bitte Andersson. Riktigt fin bok om ett hbtq-seniorboende.

Årets nya bekantskap: Jag läste både Anteckningar från en orolig planet och Skäl att fortsätta leva av Matt Haig. Två starka läsupplevelser.

Årets tegelsten: Pachinko, Min Jin Lee är en fantastisk berättelse om flera generationers koreaner där de senare bor i Japan.

Årets återseende: För andra gången besökte jag Virginia och Leonard Woolfs Monk’s House i Rodmell. En magisk plats. På samma resa var vi på Charleston Farmhouse där hennes syster Vanessa Bell bodde med sin man Clive Bell och sin älskare Duncan Grant.

Årets huvudperson: Jag hade aldrig velat ha henne i min närhet, men Johanna i Nora eller Brinn Oslo brinn är en fantastisk karaktär att läsa om.

Årets bifigur: Ilse i The Lost man av Jane Harper som mister sin man Cam är en spännande karaktär att läsa om.

Årets filmupplevelse: Att se Rocketman på en gammal biograf i Eastbourne var en upplevelse jag sent ska glömma.

Årets kan-inte-släppa-den: Oväntat nog läste jag Älskarinnorna av Elfriede Jelinek i ett svep. En fantastisk bok.

Årets ungdomsbok: Svårt att välja, men Är det nu allt börjar? av Siri Spont är en riktigt känslofylld och läsvärd berättelse om Tilda som åker på språkresa.

Årets “unga vuxna”: Hej då, vi ses väl? av Linda Åkerström är en fin skildring av vänskap över generationsgränserna.

Årets mest imponerande: Barnet: en sonettkrans av Olivia Bergdahl är fantastiskt bra och välskriven.

Årets charmigaste: Att läsa en ny bok av Mhairi McFarlane är alltid en högtidsstund och Det kommer aldrig vara över för mig är helt klart årets charmigaste.

Årets coolaste: Stina Wollter är fantastisk. Så är det bara. Hennes Kring denna kropp var en fantastisk läsupplevelse.

Årets sämsta mamma: Utan tvekan Christinas mamma i den självbiografiska Den som lever stilla av Leonora Christina Skov.

Årets krim: Camilla Grebe är alltid bra, men hennes senaste Skuggjägaren är bättre än bäst.

Årets pristagare: Jag blev glad år att Camilla Grebe fick pris för bästa Kriminalroman och att Olga Tokarczuk tilldelades Nobelpriset i litteratur. Coolast var ändå den danske poeten Jonas Eika Rasmussen som vann pris för sin diktsamling Efter solen och i tacktalet läste lusen av den danska regeringen.

Årets underskattade: En av årets bästa böcker var Asymmetri av Lisa Halliday. En bok som fått på tok för lite uppmärksamhet.

Årets sönderpratade: Testamente av Nina Wähä, som jag försökt läsa men gett upp. Ska försöka en gång till tror jag. Någonting måste jag ju ha missat.

Årets serie: Louise Boije af Gennäs avslutade sin Motståndstrilogi med Verkanseld. Spänning på hög nivå.

Årets scen: Vi som fick leva om våra liv på Backa Teater och senare också på Dramatens scen Elverket är en pjäs som bygger på intervjuer med olika människor som får berätta om saker de hade gjort annorlunda om de fått leva om sina liv.

Årets konstupplevelse: Jag besökte för första gången Louisiana Literature och passade också på att se Pippilottis helt fantastiska utställning.

Årets TV-serie: Liksom Helena har jag ägnat hela hösten åt att se de tolv säsongerna av Big Bang Theory. En fantastiskt serie. Annars var de två första säsongerna i La Casa de Papel en riktigt stor tv-upplevelse. Så himla snygg!

Årets titel: 10 minutes 38 seconds in this strange world av Elif Shafak vars titel anger den tid det tar från det att en människa dör, tills hen slutar att finnas till. En fantastisk bok som jag hoppas översätts till svenska.

Kategorier
Kulturkoll

House-spotting — en tänkbar hobby

Linda
När vi åkte till farmors hus i Dalarna när jag var liten ville jag alltid att vi skulle ta vägen över Filipstad. Där finns nämligen min absoluta favoritstaty, den av K G Bejemark på Stora torget som föreställer en sittande Nils Ferlin. Väl i Dalarna var ett besök på Carl och Karin Larssons Sundborn ett omtyckt äventyr. Det är en plats jag gärna skulle resa till som vuxen, liksom till Selma Lagerlöfs Mårbacka. Nils Ferlins hus har jag dock aldrig besökt, faktiskt vet jag inte ens var han bodde.

Ett av de märkligaste, men också mest minnesvärda författarhusbesök var när jag besökte Karen Blixens farm vid foten av Ngong Hills utanför Nairobi i byn som heter Karen, efter henne. Museet är en absurd blandning av saker från Karen Blixen själv och rekvisita från filmen Mitt Afrika, men omgivningarna var fantastiska. Däremot har jag inte varit i hennes hus i Rungsted, men det ser fint ut.

En av de bästa sakerna med att resa med fellow bokälskare är att de tycker att det är lika viktigt med litterära och kulturella inslag som jag. I våras var jag och Annette till exempel vid Monk’s House, Virginia och Leonard Woolfs sommarhus i Rodmell utanför Lewes och det var otroligt fint. Mäktigast var kanske att se hennes skrivarstuga och inse att hon suttit just precis där och skrivit sina böcker. Att besöka författares hem är att få stiga in i deras liv för en stund och det är något jag tycker mycket om. Jag hade gärna åkt tillbaka till Monk’s House en annan årstid, för att få se trädgården igen. Den var fantastisk. Då kombinerar jag gärna besöket med en tur till Charleston, som var Vanessa och Clive Bells hus.

Några hus och hem med kulturell anknytning som jag skulle vilja besöka är:

En av mina största drömmar är att besöka Prins Edward Island och Grönkulla. På ön finns författaren L. M. Montgomerys födelsehus och det går också att besöka huset som stod modell för Grönkulla. Ön i sig verkar vara otroligt vacker, som synes på bilden ovan.

Astrid Lindgrens lägenhet på Dalagatan 46 har stått orörd sedan hon dog och är nu ett museum. Det verkar vara svårt att få plats på visningarna, men vilken upplevelse det skulle vara.

Att besöka Laura Ingalls Wilders hem hade också varit en stor upplevelse. Hon är en av de författare som följt mig genom livet.  Rocky Ridge Farm i Mansfield, Missouri, dit Laura, Almanzo och dottern Rose flyttade 1894. Senare flyttade de till den mer moderna The Rock House och det var också där böckerna skrevs.

Det hade också varit intressant att besöka Stratford-upon-Avon aka Shakespeare Land. Där kan du till exempel besöka huset William Shakespeare föddes i, hans familjs senare hem och Anne Hathaways stuga.

Ernest Hemingways hem i Key West, Florida är mest känt för alla katter som huserar där. Jag hade gärna besökt hans hem, men Florida lockar faktiskt inte det minsta. Däremot hade jag gärna rest till Paris och vandrat i hans fotspår. Kanske sitta en stund och spana på Les Deux Magot, som var en viktig mötesplats för författare som Hemingway, Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, eller kanske Cafe de Flore som ligger precis i närheten. Det hade också varit riktigt coolt att besöka de Beauvoirs skrivarstudio i Montparnasse eller

 

House-spotting alltså, vad tycker ni om det? Har ni besökt några intressanta hus och hem med kulturell koppling? Har ni något drömresmål?

 

Photo by Timothy Eberly on Unsplash

Kategorier
Kulturkoll

Systrarna Stephens och Bloomsburygruppen

Linda
Vanessa Stephens föddes 30 maj 1879 i London. Hon var föräldrarna Leslie och Julia Prinsep Stephens första gemensamma barn. De hade båda varit gifta på var sitt håll tidigare, men deras respektiva partners hade avlidit. Året efter föddes brodern Thoby, 1882 kom systern Virginia och slutligen Adrian 1883. Systrarna Stephens skulle sedan bli mer kända under namnen ell och Woolf, en konstnär och en mytomspunnen författare. Jag har egentligen inte varit något jättefan av Virginia Woolfs böcker, men på senare år har det har långsamt vuxit fram en fascination hos mig för henne som person och för människorna kring henne i Bloomsburygruppen. Inte minst för hennes syster Vanessa, en ansedd konstnär på sin tid.

Jag tror att det började med filmen Timmarna, där Virginia Woolf, spelad av Nicole Kidman, är huvudperson i en av de tre berättelserna. Vi får följa henne när hon inleder skrivandet av romanen Mrs Dalloway, som jag efter att jag sett filmen läste och älskade. I filmen spelas systern Vanessa av Miranda Richardson, men hon finns med mest som en kontrast till sin mer kända syster.

Kring årsskiftet 2015/2016 sände Svt miniserien Life in squares om Bloomsburygruppen och det var då jag insåg hur sammantvinnade systrarna var. Det blev också tydligt för mig hur spännande gruppen var med sin kreativitet och okonventionalitet, samt att fler än Virginia Woolf var begåvade författare och konstnärer.

Vanessa var Virginias äldre syster och den som fick ta det största ansvaret då först modern och därefter fadern dog. Syskonen flyttade till 46 Gordon Square i Bloomsbury, som skulle bli samlingsplats för Bloomsburygruppen, där systrarna ingick tillsammans med bland andra Virginias blivande make författaren Leonard Woolf, Vanessas blivande make konstkritikern Clive Bell, ekonomen John John Maynard Keynes, konstnären Duncan Grant och författaren E. M. Forster. Brodern Adrian fanns också med på ett hörn, men brodern Thoby dog redan 1906 innan Bloomsburygruppen formellt kan sägas ha startat.

I vår tid är det Virginia som är den mest kända, men jag imponeras mer och mer av Vanessa. Faktiskt var det hon som startade gruppen då hon, inspirerad av sin bror Thoby som bjöd in sina universitetsvänner på torsdagskvällarna, bestämde sig för att bjuda in sina konstnärsvänner på fredagar. Dessa två grupper av vänner samlades senare i en och från 1912 finns det som kan kallas “Old Bloomsbury”. Under åren förändras gruppen, men kärnan förblir densamma.

I helgen besökte jag Monk’s House, som var Virginia och Leonard Woolfs sommarhus. I huset finns en rad målningar gjorda av Vanessa, bland annat det kända porträttet av systern som finns här i inlägget. Inte långt borta ligger Charleston, där Vanessa bodde tillsammans med konstnären Duncan Grant, som hon hade dottern Angelica med, hans älskare David Garnett (som Angelica senare gifte sig med) och Vanessas två barn med Clive Bell. De köpte huset 1916 och det blev en ny samlingsplats för Bloomsburygruppen.

Egentligen skulle det här inlägget ha passat under förra veckan, då vi undersökte vad som egentligen är sant. Min bild av systrarna Stephens är färgad av skönlitterära produktioner, men jag har också försökt att leta efter “sanningen” i sakprosans värld. Mycket finns kvar att upptäcka helt klart och det vill jag verkligen göra. Klart är dock att Virginia och Vanessa hade en mycket nära relation och att de utgör ett mycket speciellt syskonpar som levde minst sagt okonventionella liv.

Vill du veta mer om Virginia Woolf och Vanessa Bell finns det flera titlar som kan vara av intresse:

Vanessa & Virginia av Susan Sellers, en roman om systrarna som är skriven som ett brev från Vanessa till Virginia.

I all välmening av Angelica Garnett, en självbiografi där Vanessas dotter skriver om både modern och mostern.

Vanessa and her sister av Priya Parmer, en roman, men en mycket sannolik sådan, med fokus på hus Vanessa fick ta hand om sin geniförklarada, men ofta mycket olyckliga syster.

A very close conspiracy: Vanessa Bell and Virginia Woolf av Jane Dunn, en biografi som bygger på bland annat brev och dagböcker.

 

 

 

Kategorier
Kulturkoll

Att kompromissa om kärleken

Linda

Under julen gick serien Life in squares om Bloomsburygruppen, där bland annat systrarna Vanessa och Virginia Stephen ingick. Som gifta hette de istället Vanessa Bell och Virginia Woolf.  Det fanns en del jag inte tyckte om med serien, men en sak som verkligen har fastnat och som jag tänkt på mycket, är de kompromisser kring kärlek som systrarna gjorde.

Vanessa fick en son med sin man Clive Bell och en dotter med den homosexuelle, eller kanske bisexuelle, konstnären Duncan Grant. Trots att makarna Bell inte levde tillsammans, sågs dottern som Clives barn. En kompromiss som troligen var ett medvetet drag från båda håll. Istället var det Duncan och Vanessa som levde ihop i många år, fram till Vanessas död 1961. Samtidigt hade Grant en lång rad förhållanden, bland annat med David Garnett, kallad Bunny. Garnett var författare och en av doldisarna i Bloomsburygruppen. Lite lustigt, eller kanske mer märkligt, är att Bunny senare gifte sig med Angelica Bell, dotter till Vanessa och Duncan Grant. Hon var 26 år yngre än honom.

Fortsätt läsa “Att kompromissa om kärleken”