Det är dags att lista det gångna året igen, hurra! Jag älskar årslistor, och brukar varje år göra två: en här på kollot där jag uppfostrat försöker hålla mig till de rubriker vi tillsammans utgår ifrån (även om det står var och en fritt att lägga till och dra ifrån). Och så en på min egna blogg där jag skapar lika många nya rubriker som böcker jag vill lyfta.
(Det här med ”årets” är det ju lite luddiga gränser för och är absolut subjektivt. En del är händelser och utgivningar som faktiskt varit aktuella under 2019, men det mesta handlar om att JAG har upplevt det under 2019. Jag kan alltså lyckligt svamla om det som var ”årets film” för mig fast den kom 2018, eller lyfta hur gamla böcker som helst som årets läsupplevelser.)
Eftersom jag i år är först ut på kollot med listandet så passar jag på att bjuda in er andra: häng på! Längst ner i inlägget hittar du alla våra rubriker – plocka bland dem som du vill, lägg till eller dra ifrån, och gör din egen årslista. Och vill du att vi andra ska läsa det du skrivit – lägg en länk i kommentarsfälten nedan.
Årets klassiker: Agnes Grey av Anne Brontë, som inte alls känns som att den är skriven för sisådär 200 år sedan
Årets gråtfest: Så mycket kärlek kan inte dö av Moni Nilsson
Årets historiska: handlade om mellankrigstid och de här två: A duty to the dead av Charles Todd och Messenger of truth, fjärde boken om Maisie Dobbs av Jacqueline Winspear
Årets obehagligaste: Allt jag fått lära mig av Tara Westover
Årets dystopi eller mer när-katastrofen-kommer-bok: Kyla av Therese Henriksson
Årets grafiska: Kattvinden av Helena Öberg & Kristin Lidström
Årets nya bekantskap: Mercedes Lackey
Årets tegelstenar: De tre heffa-böckerna i Fitz and the fool-trilogin av Robin Hobb: Fool’s Assassin, Fool’s Quest, Assassin’s Fate
Årets återseende: Lejonkungen som live action-film med ”riktiga” jellon och ungefär exakt samma story och dialog som förra gången. Jag grät den här gången också när Mofasa dog.
Årets aldrig mer: Kanske Marian Keyes? Vi har haft så många fina stunder ihop, men senaste böckerna jag läst har jag mest läst slut för att Keyes ju var bra då, alla de där böckerna förr. Och nu när jag läste På egen hand? Zzzzz…
Årets huvudperson: Miryem i Spinning Silver av Naomi Novik
Årets bifigur: M-bot i Brandon Sandersons sci-fi-serie Skyward
Årets filmupplevelse: A Star is Born med Lady Gaga och Bradley Cooper
Årets kulturella höjdpunkt: Van Gogh Experience på Kalmar slott – det var konst, det var musik, det var ljud och ljus och historia och rätt överväldigande, faktiskt.
Årets magplask: The Raven Tower av Ann Leckie. Att låta en sten vara den berättande huvudpersonen är ungefär lika tråkigt som man skulle kunna tro.
Årets kan-inte-släppa-den: En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson
Årets skämskudde: Tschick av Wolfgang Herrndorf, för allt det Tschick och Maik gör
Årets gapflabb: också Tschick av Wolfgang Herrndorf just därför att Tschick och Maik gör allt det de gör
Årets lyckopiller: Temerarire och alla hans drakkompisar – jag är så glad att jag läste om och läste slut hela serien Temeraire av Naomi Novik.
Årets läskigaste: Svarta madam i Spökjägare av Martin Jern
Årets debut: Den extraordinära berättelsen om Jonas Paulssons plötsliga död av Alexander Karim.
Årets kyss: På natten är allt sant av Lina Stoltz
Årets underskattade: Christina Lindström – när ska hon få Augustpriset för bästa ungdomsbok? Va? Vavava? För till exempel Välj mig?
Årets serie: Ellinor – Leo – Viktor av Katarina von Bredow
Årets låt: Den jag gillat mest: (återigen, den kom förra året men det är i år den var min) Shallow av Lady Gaga & Bradley Cooper Den jag ojämförligt haft mest på huvudet, vilket halvt drivit mig till vansinne: reklamjingeln för Järnia (”… så mycket bättre än de andra…”).
Det var min årsbästalista. Nu är det er tur, och här är rubrikerna:
Årets mest oväntade:
Årets klassiker:
Årets knock out:
Årets kvinnokamp:
Årets gråtfest:
Årets gapflabb:
Årets historiska:
Årets obehagligaste:
Årets dystopi:
Årets grafiska:
Årets nya bekantskap:
Årets utmaning:
Årets tegelsten:
Årets ögonöppnare:
Årets återseende:
Årets aldrig mer:
Årets huvudperson:
Årets bifigur:
Årets filmupplevelse:
Årets kulturella höjdpunkt:
Årets möte:
Årets magplask:
Årets kan-inte-släppa-den:
Årets skämskudde:
Årets lyckopiller:
Årets läskigaste:
Årets debut:
Årets kyss:
Årets citat:
Årets skandal:
Årets förlag:
Årets pristagare:
Årets överskattade:
Årets underskattade:
Årets sönderpratade:
Årets serie:
Årets scen:
Årets konstupplevelse:
Årets TV-serie:
Årets titel:
Årets låt:
Min andra tipsare är Hanna på 
En tredje tysk roman jag tycker mycket om är Musselmiddag av Birgit Vanderbeke (Bakhåll förlag). Det är en kort roman, bara 95 sidor, där berättelsen om en familj i förfall växer fram i ett enda flöde, utan kapitelindelning. Berättaren är storasystern i en familj som flyttat från öst till väst. Allt eftersom texten rullas ut, blir det mer och mer tydligt att alla i familjen – mamma, storasyster och lillebror – hela tiden rättar sig efter pappan. Faktum är att han framstår som en riktig tyrann, som utövar sin makt för att de ska vara en familj som han slipper skämmas för. Som läsare sugs man i den klaustrofobiska känslan, som bit för bit uppenbarar övergreppen som pappan utsätter sin familj för. Det är hemsk läsning, men riktigt, riktigt bra.”