Att förlora en förälder

carolina-top

Detta är min värsta mardröm: att jag ska dö ifrån mina barn. Och ja, givetvis att förlora något av barnen (men det är så hemskt att hjärnan bara säger ”bort”). Men det där att dö själv – jag klarar helt enkelt inte tanken att svika barnen så. Eller – svika och svika. Men att de skulle fortsätta att vara – och jag inte. Det är mitt värsta.

Så därför brukar jag må riktigt dåligt av att läsa böcker där ett barn förlorar sin förälder. (filmer tar jag överhuvudtaget inte upp – skulle aldrig klara att se en sådan film eftersom bilder kommer mig alldeles för nära) Det finns en del böcker som liksom bara ger mig en rak höger i magen av död och sorg, och sedan lämnar mig där – men sedan finns det några böcker som handlar om sådan sorg men som ändå ger mig ett litet hopp. Här är tre av dem.

 inte-bara-tennisInte bara tennis av Peter Barlach (för ca 9-12 år):
Handlar om John, som är tolv år och lever för att spela tennis, titta på sport och vara med sina kompisar. Mitt i hans vardag dör hans mamma i en trafikolycka, och den här boken är mycket specifik i alla detaljerna runt hur det känns för John. Vad han tänker först när han får dödsbeskedet (han är hemma hos en kompis och spelar tv-spel och blir irriterad för att pappa ringer innan han egentligen skulle ha kommit hem). Hur han måste skriva in i sin kalender att mamma har dött, och hur det först inte blir snyggt och pampigt nog liksom, utan han måste sudda och göra om och till sist blir helt galen på hur hela kalendersidan blir söndersuddad och förstörd – bara för att han ville skriva in att mamma har dött på rätt sätt. Hur det är att gråta tills man inte längre får luft. Och vad man sedan gör när gråtattacken har lugnat sig och livet fortfarande är kvar.

Hur är livet när man har sorg? Får man fortfarande vara glad ibland? Äta god mat? Vara med sina kompisar? John lägger på sig ett slags straff – att använda tennisskorna han fick av sin mamma precis innan hon dog. De var för dyra och det var han som tjatade till sig dem – och sedan visade de sig vara för små och ge skavsår. Han hade precis tagit in de gamla skorna från soptunnan och i smyg tänkt spela med dem när mamman dog. Nu spelar han i de nya, för sin döda mammas skull. Han får såriga fötter och slutar till och med sluta spela tennis ett tag men vågar inte byta tillbaka till de gamla skorna för det skulle kännas som ett svek.

Den här boken är frukansvärd i sina detaljer som känns helt autentiska. Men äktheten ger ändå hopp: livet fortsätter trots sorgen. Ens eget liv finns kvar. Och det går att leva utan föräldern som dött.

sju-minuterSju minuter före midnatt av Patrick Ness och Siobhan Dowd (för ca 12-15 år och uppåt):
Detta är en fruktansvärd, vacker, hjärtslitande sorglig bok om en 13-årig pojke vars mor är döende i cancer. Pojken, Conor, vägrar att inse att mamman ska dö, vill hela tiden tro på att behandlingarna hon får ska hjälpa, att någon ny medicin hon får prova ska visa sig hjälpa, att det här ska gå bra.

Fast egentligen, innerst inne, vet han sanningen. Han måste bara tvinga sig själv att förstå. Det är här monstret kommer in i boken. Det är så att Conor varje natt drömmer samma mardröm om mörker, tyngd, någon som faller, något han försöker hålla kvar i sina händer men tappar. Varje natt vaknar han skrikande. Tills en natt, då han vaknar 00.07, sju minuter över midnatt, av att någon ropar på honom. Någon som kommer närmare. Det är monstret, och det är monstret som hjälper honom att förstå det han innerst inne redan vet – att han snart inte har någon kvar i världen alls.

Den här boken är illustrerad också, med fantastiska svartvita, spretiga och väldigt mörka illustrationer. Det är miljöer, natur, natt och så monstret då och då – men ofta ser man inte vad illustrationerna föreställer utan de är mer som känslor. Som sorg och ångest fångade på papper.

syltmackor-och-oturslivetSyltmackor och oturslivet (Drakhjärta 1) av Anna Ehring (för ca 9-12 år):
I den här boken är det några månader sedan elvaårige Nisses mamma dog. Hans pappa är arbetslös och försöker förtvivlat få ihop liv, ekonomi och sorg, och den här boken borde vara alldeles väldigt grå och eländig med all sorg och allt som är jobbigt för Nisse och hans familj. Ändå är det en rolig och underfundig bok som handlar om att livet fortsätter även när man har sorg. Att det fortfarande finns glädjeämnen, att man kan få lov att ha roligt – men att det också är OK att vara tokledsen eller jättearg rätt vad det är.

Den som hjälper Nisse är Harry – den talande ödlan. Med många svordomar och livsvisdomar som den att ”varför arbeta när man kan sitta i solen och fisa?” lär han Nisse att få ett drakhjärta. Ett drakhjärta hjälper en att kunna stå ut med allt som är jobbigt eller otäckt i livet – att ta en sak i taget och inte ta skit av andra. Ungefär. Och ett drakhjärta behöver han, för det är verkligen ett otursliv han har med sorg och ilska och en pappa som bryter foten och dessutom åker i fängelse mitt i alltihop.

5 comments Add yours
    1. Det är verkligen något att vara stolt och glad över! Mina barn är nu 15 och 13, och börjar så smått frigöra sig från mig. Men oj, så långt till de är flygfärdiga. Och ja, de har förstås en väldigt närvarande pappa – men man väljer inte sina mardrömmar och värsta farhågor.

  1. Ja, usch och fy! Har gått med en klump i halsen och tårar i ögonen flera gånger den här veckan när jag av olika anledningar (mest ert fel!) börjat tänka tanken att inte få se mina pluttar växa upp. Att nåt skulle hända dem eller mig. Går bara inte!

    1. Förlåt Emelie! Ja, det har varit mycket svärta den här veckan, och många tankar. Och många kramningar av barnen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.