Linda listar filmer att gråta till

Linda

Döden är ett vanligt tema även i filmens värld och jag har klurat ihop en lista med filmer som fått mig att gråta. Vissa vågar jag inte se om av rädsla för att de inte längre håller, medan andra är filmer jag ser med jämna mellanrum. Döden är långt ifrån huvudtemat i alla filmer, men de innehåller alla död och sorg.

1. Första gången jag såg Cinema Paradiso började jag gråta mitt i filmen och kunde inte sluta. Egentligen handlar den inte främst om döden, men det är en gammal biomaskinists död som får huvudpersonen, regissören Toto, att vända hem igen. Vi får följa hans barndoms vänskap med den äldre mannen och det är så fint, så fint. Filmen fick en Oscar för bästa utländska film och är riktigt sevärd.

2. Det går inte att lista snyftfilmer utan att ha med klassikern Love story, som hade premiär 1970. Det var många år sedan jag såg den, men jag minns att jag verkligen fulgrät. Ali MacGraw och Ryan O’Neill spelar kärleksparet och de tillhör fortfarande mina favoriter.

3. Döda poeters sällskap såg jag tillsammans med min högstadieklass och jag kommer ihåg att alla var helt tagna dagen efter i skolan. Döden är en liten del av filmen, men spelar en mycket stor roll. Att en ung människa bestämmer sig för att sluta leva är så otroligt sorgligt. Döda poeters sällskap var också filmen som fick mig att upptäcka Shakespeare och faktiskt också poesi. Dessutom drömmer troligen de flesta lärare om att få fängsla en klass likt Mr Keating.

4. Ännu en klassiker är Gökboet, där två viktiga personer dör. Bara att bli inspärrad är å andra sidan en slags död, även om McMurphy gör sitt bästa för att återfå sin frihet. En riktig klassiker som går att se om och om igen. Jack Nicholson är helt fantastisk.

5. Allt för min syster handlar om Anna som gång på gång behöver genomgå ingrepp för att hjälpa sin syster med leukemi. En dag har hon fått nog och anlitar en advokat för att vinna tillbaka rätten till sin egen kropp. Boken är (självklart) bättre, men filmen är helt klart sevärd.

6. Den perfekta cirkeln såg jag och maken på Göteborgs filmfestival för många år sedan. Den handlar om en äldre man, som tar hand om två barn i krigets Bosnien. Så bra och så fruktansvärd. Jag grät hysteriskt hela vägen hem på spårvagnen och kunde inte sluta.

7. Timmarna är en av de få böcker som filmatiserats och blivit lika fantastisk som film. Konstnären Richard Brown är dödligt sjuk och väljer att avsluta sitt liv i förtid, liksom Virginia Woolf i en annan tid. Magisk bok och film.

8. Jag gråter mig inte igenom Fyra bröllop och en begravning, men under själva begravningsscenen gråter jag floder varje gång jag ser filmen. Få filmbegravningar är lika vackra och gripande. W H Audens dikt som John Hannahs rollfigur läser bidrar helt klart till stämningen.

9. Ett rum i våra hjärtan är en italiensk film om ett italienskt par som mister sin son i en dykolycka. En mycket gripande film, som fick mig att gråta floder och som var allt för känslosam för att jag ska orka se om den. Den är inte kolsvart, men just att mista ett barn är så tungt även om det drabbar karaktärer i en film.

10. I Sjöfartsnytt är döden självklart tragisk, men också början på något nytt. En av Lasse Hallströms bästa filmer, som jag tycker fått på tok för lite uppmärksamhet. Kevin Spacey är helt lysande och miljön fantastisk. Se den om du inte redan gjort det.

 

Så har jag valt mina tio och valt bort många fler. Vilka är dina favoritfilmer där döden spelar stor betydelse?

4 comments
  1. Favoritfilm är kanske fel ord, men tre som dyker upp är:

    Den Gröna milen – som av nån anledning är helt ok för killar att gråta till, åtminstone i min bekantskapskrets. Annars erkänns det aldrig, men just den har nog nästan alla killar jag känner nämnt.

    We bought a zoo – jag och sambon var båda väldigt glada att vi såg den hemma på kvällen så man slapp gå ut och visa upp sitt rödgråtna anlete för världen.

    Och den kanske allra värsta film jag sett när det gäller gråt, och den såg jag helt själv och var helt förstörd efteråt. Jag satt helt tyst och kunde knappt prata:

    Grave of the fireflies – en anime från 1988 om en bror och en syster som försöker överleva i Japan under andra världskriget. Det är ingen spoiler när jag avslöjar att båda barnen dör i början av filmen, och sen blir det faktiskt ännu deppigare. Det är en fantastisk film om hur alla påverkas av krig, och jag är ändå glad att jag har sett den, men för gud skull, ladda upp med en hel bal toapapper bredvid er om ni ser den!

    1. Tack för tipsen! Jag har konstigt nog lyckats missa Den gröna milen, trots att jag tror att jag skulle gilla. De andra två låter också bra! Får investera i en bal först.

      1. Ja, alla är ju bra på sitt sätt. Du kan vara den första jag träffat på som faktiskt VILL se Grave of the fireflies efter att jag berättat om den, reaktionen brukar vara “Men herregud, varför ville du se nåt sånt? Den vill jag ALDRIG se.”

        Men om konst och kultur inte får en att känna saker, vad är då poängen?

        1. Jag gillar animé, det är främst därför. Sedan är det inte alltid tillfälle att se en superhemsk film, men ibland är det precis vad som behövs.

Comments are closed.