Kategorier
Kulturkoll

En resa till en annan tid

helena-top
Den 21 mars mådde jag inte så bra. Vi var sjuka, någon kunde inte andas så bra, alla hostade. Läget var under kontroll efter några riktigt röriga dagar, men just därför tappade jag det lite och sjönk in i min Corona-ångest. Jag var helt enkelt panikslagen. Och i det läget kom Emma till mig, Emma i Autumn de Wildes tolkning. Jag såg och lugnades och fröjdades. Så underbar har Emma aldrig varit. Eller? Min krishanteringsmetod blev naturligtvis att utforska det, om Emma var den bästa Emma och kanske till och med den bästa Austen-filmatiseringen någonsin (nåja).

Jag gjorde en tidig avstickare till Stolthet och fördom med Jennifer Ehle och Colin Firth och nej, ingen kan ens komma i närheten av att slå den. Så är det bara. Det måste konstateras allra först.

Men Emma. Jag har sett om den med Gwyneth, den med Ramola, den som paketerades om till Clueless och den som visades på YouTube som Emma approved. Jag har förvisso inte orkat se om den med Kate Beckinsale (ni måste förstå att det infinner sig en viss mättnad), men kan ändå konstatera att jag verkligen inte har en aning om vilken som är bäst.

Favoritskapsmedaljen är således ännu outdelad, men det väger mellan den nya filmen och BBC-serien. De är så olika att det blir omöjligt, sammantaget blir de dock helt oemotståndliga. Mitt bästa i senaste filmen är estetiken, pappa Woodhouse och en känslig Mr Knightley (och att hans bror får vara så rolig som jag minns att han är i boken), och näsblodet. Mitt bästa med BBC-serien är Ramola Garai som Emma och att allt får ta sin tid.

Detta icke-inlägg avslutas nu skyndsamt innan jag kommer på ännu fler saker som jag inte kan bestämma mig om. Jag vill innan jag lämnar er framhålla det undergörande och fantastiska i att försänka sig i en rejäl dos av Jane Austen-film. Det gör under. Och vill du inte se om som jag så finns det en ganska färsk serie skapad kring den sista och oavslutade romanen Sanditon på SVT just nu, den är också mitt nästa projekt.

Kategorier
Kulturkoll

Författare tipsar: Anna Lönnqvist

 

 

Under vårt resetema kommer några gästbloggande författare att tipsa om kultur som förflyttar dem till platser de just nu inte kan resa till. Idag är det Anna Lönnqvist som står för tipsen och hon tar med oss till London.


London har alltid varit ett favoritresmål för mig. Jag älskar de klassiska, historiska miljöerna, att åka till Brick Lane-området där det vimlar av gallerier och konstutställningar, och man kan spontanäta i något av alla matstånd med rätter från jordens alla hörn. Och så besöker jag gärna marknadsstråket på Portobello Road i Notting Hill och känner mig som om jag är med i filmen. London har verkligen allt, särskilt när det kommer till att konsumera kultur och att gå på konstmuseet Tate Modern är en annan favorit, liksom att gå på någon av alla musikaler som spelas. Jag tar också gärna en sväng förbi Buckingham Palace, hur turistigt det kanske än är och så besöker jag förstås alltid minst en bokhandel när jag är i London.

Eftersom jag inte kan resa till mitt favoritresmål just nu tittar jag gärna på serier och filmer som utspelar sig där, och då är både Notting Hill och The Crown givna. Nästan alla av er har säkert sett Notting Hill, men den går ju att se om nästan hur många gånger som helst – enligt mig, särskilt när man har ett akut behov av att få den rätta London-feelingen. Och historien om den helt vanlige engelsmannen William Thacker som äger en liten, pittoresk bokhandel i Notting Hill, dit en av världens största filmstjärnor, Anna Scott, en dag kommer in, är ju verkligen den perfekta romantisk komedin. Ett extra plus för Thackers inneboende Spike, som är en riktig originalkaraktär som gör halva filmen.

I The Crown, som är inne på säsong tre och är en dramaserie på Netflix, får man får följa den brittiska drottningen Elizabeth II från att hon gifter sig med prins Philip 1947, hastigt tillträder som drottning när hennes pappa, kung George VI går bort 1952, och sedan framåt i tiden. Serien är både en historielektion och en inblick i drottningens liv: man får på nära håll följa hennes relationer till sina familjemedlemmar, som är allt annat än enkla. I säsong tre har många av skådespelarna bytts ut, men det gör inget, eftersom de nya är minst lika bra som sina föregångare. Skådespeleriet är nämligen på högsta nivå i den här serien, vilket är ytterligare en anledning till att se den, och Claire Foy och Olivia Coleman i rollen som drottningen, Vanessa Kirby och Josh O’Connor i rollerna som prinsessan Margaret respektive prins Charles, är några av mina favoriter.


 

Anna Lönnqvist är aktuell med Minns oss som nu på LB Förlag. Det är hennes femte roman och den andra som utspelar sig i det fiktiva samhället Sunnanby. En plats som rekommenderas för en fiktiv resa.

 

 

 

 

 

 

Fotot på Anna Lönnqvist är taget av Magnus Östh

Bilderna från London är tagna av Anna Lönnqvist

Kategorier
Kulturkoll

That damned, elusive pimpernel… min kulturella snuttefilt

carolina-top

Linda skrev i söndags om hur hon använder vissa filmer och böcker och deras karaktärer som snuttefiltar och något att återvända till som ett slags balsam för själen. Såna har jag med! Och min allra bästa film att ta till i lägen som till exempel februari när det är jättejättelänge till kaffe i uterummet är en från 1982 (som ju är “för länge sedan” redan det) som utspelar sig under franska revolutionen (och nu är det verkligen “för länge sedan”, vårt nya kollotema). Nämligen The Scarlet Pimpernel med Anthony Andrews och Jane Seymour i huvudrollerna.

Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag har sett den. Väldigt, väldigt många gånger. Det spelar ingen roll – jag kan se om den igen, och igen, och varje gång fullständigt älska hur denne välklädde och överdrivet sirlige och utstuderat elegante herreman förvandlas till den handlingskraftige, smarte (och sååå snygge) Röda Nejlikan. Jag älskar storyn med räddandet av diverse adelsmän och till sist också den lille prinsen, jag älskar kärlekshistorien mellan Sir Percy Blakeney och Marguerite St Just, jag älskar att förfasas över hela miljön med människomyllret, giljotinen, fängelserna kontra de vackra salarna hos de rika. Jag älskar uniformerna och kostymerna, perukerna och de konstfärdigt knutna kravatterna (och ett looking glass, använt “just so”). Jag älskar hur filmen slutar, och jag blir glad bara av att höra musiken från den (vilket jag ju gjorde nu när jag plockade ut filmklippen nedan).

Jag kan varenda replik i hela filmen utantill – och märker att jag använder några av dem själv utan att (troligen) någon enda människa begriper att det handlar om en filmreferens. “Yours, I believe” är en behändig replik som kommer från när Percy precis räddat Armand St Just från ett överfall, knuffat skurkarna i floden och med äcklad min kastar deras kniv efter dem med ett plask med just den repliken. Att då säga “Yours, I believe” med uttråkad röst när man till en familjemedlem överräcker en trave skittråkiga rena underkläder som man precis stått och skittråkigt sorterat i tvättstugan – ja, det känns ju rätt. Men det är ju bara jag som begriper hur rätt det är.

Här är några klipp:
(Och själv blev jag så till mig av att se dem att jag raskt måste plocka fram DVDn och se om hela härligheten. Igen.)

Sir Percy Blakeney “kritiserar” Chauvelins (som spelas av Ian McKellen, många rynkor från Gandalf) klädstil:

Och här är sir Percy försenad till daten, men blir helt ursäktad när han säger att det var eftersom han hade stora problem “finding a suitable basket” till den picknick han tänkt (och som givetvis också räddar ytterligare en adelsman):

Och här friar han. Om jag har sett hela filmen x gånger, så har jag sett det här 2x gånger. Heh.

 

Bild: Scarlet Pimpernel från Pixabay

Kategorier
Kulturkoll

Att återse favoritmänniskor, förlåt, karaktärer

Linda

Det finns böcker, tv-serier och filmer som fungerar som snuttefiltar. Som jag tar fram när jag behöver se eller läsa om just de karaktärer jag vet kan få mig att må bättre. De som inte bara är karaktärer som någon hittat på, utan faktiskt lika verkliga som andra människor av kött och blod. För mig är det till exempel alla fantastiska bekantskaper i Per Anders Fogelströms Stadserie, Emily som är en mer okänd karaktär, skapad av L M Montgomery som också skrev om Anne, avsnitt ur serier som Vänner, Downton Abbey eller Felicity och sist men inte minst filmen Fyra bröllop och en begravning, snuttefilten jag absolut inte kan vara utan. Senast jag såg den var i julas då jag definitivt behövde muntras upp och trots att den är väl smörig på sina ställen fyller den alltid sin funktion. Jag glömmer verkligheten en stund och får både skratta och gråta en skvätt.

I samband med att jag googlade efter någon information om den nu ganska så gamla filmen hittade jag bland annat sorglig information om att skådespelaren Charlotte Coleman som spelade fantastiska Scarlett, dog redan 2001. Roligare var det att läsa om hur många av skådespelarna återförenats i en kortfilm som utspelar sig 25 år efter filmen och innehåller ett femte bröllop. Filmen One red nose and a wedding hade premiär 15 mars 2019 på Red Nose Day, en dag som uppmärksammar barnfattigdom i Storbritannien. Organisationen Comic Relief står bakom arbetet och bland annat BBC brukar uppmärksamma dagen i sin programtablå.

One red nose and a wedding är en kort film fylld av stjärnor. Många som Hugh Grant, Andie MacDowell och Rowan Atkinson finns med redan i originalfilmen, medan Lily James och Alicia Vikander tillhör den nya, yngre generationen som inte var födda eller ens påtänkta när filmen utspelade sig. Femton minuter är inte mycket, men bjuder ändå på ett trevligt återseende som faktiskt gärna hade fått vara längre. Så är det långt ifrån alltid när gamla karaktärer plockas upp och dammas av, men här finns något som skulle kunna gå att bygga vidare på.

Andra karaktärer borde istället få vila i frid, som t.ex. Brandon, Brenda, Kelly och de andra i Beverly Hills 90210 som fått en fortsättning med titeln BH90210 som kan ses på CMore. Jag såg några minuter innan jag stängde av och hade behövt ett berg av skämskuddar för att kunna se en minut till. Är det någon som sett mer?

 

Photo by Beatriz Pérez Moya on Unsplash

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Unga kvinnor!

 

 

Så har jag då sett den alldeles förtjusande filmversionen av Unga kvinnor, bearbetad av av Greta Gerwig och med Saoirse Ronan i huvudrollen som Jo. Filmen har nominerats till inte mindre än sex Oscars och jag förstår precis varför. I jämförelse med den BBC-version som visades på SVT i julas så är den här filmatiseringen av Louisa May Alcotts klassiker lite vassare, lite snyggare och lite mindre sockersöt. Visst är det ett frosseri i kostym och morris-tapeter och visst spelar den på våra känslor på ett sätt som närmar sig “too much” men där finns också ett ljus på Jos totala hängivenhet för sitt författande och hur hon slåss för möjligheten att vara självständig och självförsörjande. Skådespeleriet är fenomenalt och Meryl Streep gör här sin första (men troligen inte sista) roll som bitsk och sanningssägande äldre släkting á la Maggie Smith. Den enda castingen som jag inte riktigt tyckte höll måttet var Timothée Chalamet som Laurie, hans pojkaktiga charm tog över och han matchade aldrig riktigt Saoirse Ronans Jo och hennes intellekt.

Hur som, det här är en riktigt underhållande kostymfilm som gör mig sugen på att läsa romanen igen. Det var mycket länge sedan jag gjorde det. Troligen så skulle jag uppleva den på ett helt annat sätt nu jämfört med när jag läste den som tonåring. Är den någon av er som läser bloggen som sett filmen? Läst (om) boken? Vad tyckte ni om den här bearbetningen?

Den 9 februari vet vi vad Oscarsjuryn tyckte. Joker har hela 11 nomineringar och Parasit (som Ulrica skrev om häromdagen) ligger också väl till. Jag kan inget om film men håller ändå en tumme för Unga kvinnor!

Kategorier
Kulturkoll

Parasit

linje-ulrica

Ibland blir de bästa filmupplevelserna de där när man knapp hört talas om filmen innan och inte har några direkta förväntningar på den. Precis så var det när jag och min man lite oväntat fick möjlighet att gå på bio utan barnen och bara kunde välja på de filmer som gick på en tidig föreställning. Då var den enda film vi kunde enas om den sydkoreanska dramakomedin Parasit.

Det visade sig vara en både vass, rolig och sorglig, bitvis rejält våldsam – och väldigt bra! Den handlar om en familj som lever under rejält usla förhållanden i en källarlägenhet och hankar sig fram på småjobb. En möjlighet öppnar sig för sonen när han får möjlighet att arbeta som privatlärare i engelska i en rik familj. Med list, lögner och förfalskade intyg lyckas de nästla in en familjemedlem i taget så att de får ett jobb i eller för den rika familjen som i sin tur inte har någon aning om att de anställda i själva verket är när släkt.

Sakta med säkert blir den rika familjen mer och mer beroende sina nya anställda och det ger dem fler och fler fördelar. Men det hela spårar förstås ut på ett på samma gång dråpligt och tragiskt sätt. En film som handlar om familj, relationer och klass på många olika nivåer.

Precis som det är roligt att läsa böcker från andra länder än Sverige, England och USA, är det uppfriskande att se filmer från andra länder. Berättarstilen är annorlunda och bildspråket likaså. Rekommenderas!

Filmen fick Guldpalmen vid Filmfestivalen i Cannes förra året och är nominerad till 6 Oscars (bästa film, bästa icke engelskspråkiga film, bästa regi, bästa klippning, bästa scenografi och bästa originalmanus). Det blir spännande att se vilka priser den tar hem vid årets Oscarsgala.

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Tips – vinterbok och vinterfilm

linje-ulrica

Så är års vill också jag helst krypa upp i soffan och stanna där. Men lite underhållning är ju alltid trevligt så här kommer två tips på temat vinter:

En vintrig (och läskig) bok är Vinterfolket av Jennifer McMahon. Berättelsen utspelas i West Hall, Vermont där skrämmande legender och mystiska händelser är en del av livet.

Berättelsen spänner över två olika tider. Dels 1908 när Sarah Harrisson hittas död  – mördad på ett så bestialiskt sätt – utanför sitt hus bara en kort tid efter att Sarahs dotter Gertie omkommit på ett tragiskt sätt. Dels hundra år senare när en annan familj bor i huset – Ruthie 19 år, hennes lillasyster Fawn och deras mamma Alice. En morgon är Alice spårlöst försvunnen och när barnen letar efter ledtrådar till var hon kan ha tagit vägen, så hittar de Sarahs gamla dagbok gömd under golvplankorna i mammans rum. Berättelsen de får läsa där handlar om otäcka och övernaturliga saker. Saker de aldrig hade kunnat föreställa sig! Trots att de alltid fått höra att de ska akta sig för skogen bakom huset, leder händelserna fram till att de ger sig ut där mitt i natten, för att hitta sin mamma och kanske också svaret på vad som hände Sarah den där dagen för hundra år sedan.

Ruskigt ja, men också vemodig och sorglig. Det låter kanske konstigt att beskriva en skräckbok som vacker, men den här boken är faktiskt det. Mitt bland rysligheterna finns här så mycket kärlek. Jag tror att det är det som för den här boken till något utöver en vanlig spänningsbok.

 

En vintrig film är Winter’s Bone. Jennifer Lawrence är strålande bra i huvudrollen som 17-åriga Ree Dolly som försöker rädda sig själv och sina syskon från att bli hemlösa efter att deras far tagit ett lån på huset för att betala sin borgen och därefter försvunnit. Livet i fattigdom på landsbygden på Ozarkplatån i USA är verkligen ingen dans på rosor. Här finns illegala metamfetaminlabb i var och varannan stuga, männen styr och det finns många familjehemligheter som inte mår bra av att komma ut i ljuset. Ree försöker hitta sin far för att kunna lösa huslånet och riskerar då sitt eget liv när hon börjar rota i sanningen om faderns försvinnande. Det är en riktigt stark film och Jennifer Lawrence Oscarsnominerade för sin roll.

Kategorier
Kulturkoll

Höstfilm är bäst på bio

linje-ulrica

Hösten är väl ändå den allra bästa tiden för att gå på bio, eller vad säger ni? Att jag nuförtiden väldigt sällan kommer iväg på bio (och att jag oftast då får se något högljutt och tecknat) behöver vi ju inte tala så mycket om. Lotta har ju tidigare i veckan inventerat TV-hösten och här kommer nu några biofilmer som jag kommer planera för att se, men troligen inte kommer iväg på.

Sedan Downton Abbey-filmen hade premiär den 13 september har jag tänkt att jag måste komma iväg och se den. Helst av allt vill jag se den i Salong Bar Deco på Spegeln i Malmö där man kan kolla på bio i sköna fåtöljer samtidigt som man dricker vin och äter något gott.

Jag kanske har bättre tur med oktoberpremiärerna. Vad tror ni till exempel om filmen med det ljuvliga namnet De arktiska kamelerna (premiär 21 oktober)? Den är baserad på en sann historia och utspelas i Nordnorge – upplagt för vackra miljöer. En komikers uppväxt (premiär 11 oktober) baserad på Jonas Gardells bok med samma namn kommer säkert locka många till biosalongerna, men själv är jag inte helt övertygad. Det känns som pinsamhetsfaktorn kan bli hög och jag är inte stormförtjust i Johan Rheborg. Däremot kan jag tänka mig att se Judy (premiär 11 oktober) där Renée Zellweger spelar Judy Garland. Sång blir det såklart och jag hoppas också på snyggt 60-talsmode.

   

I november börjar julfilmerna rulla igång, men det är lite för tidigt för mig som mer tänker på november som senhöst än vinter. Jag skippar också Roy Andersson-filmen Om det oändliga (premiär 15 november) och satsar på lite organiserad brottslighet med Robert De Niro i The Irishman (premiär 22 november). Give Me Liberty (premiär 22 november) är lite smalare, om en kille som kör färdtjänst i Milwaukee, men verkar väldigt charmig och rolig. Jag har inte hört så mycket om After the wedding (premiär 29 november) annat än att den handlar om en barnhemsföreståndare i Calcutta, men eftersom både Julianne Moore och Michelle Williams är med i den kan jag tänka mig se den bara för det!

     

Vilka biofilmer ser du fram emot i höst?

Kategorier
Kulturkoll

Hasse & Tage – en kärlekshistoria

helena-top
Hasse och Tage. Det finns inte många namn man kan säga till mig och väcka sådana känslor med. När jag tänker på Hans Alfredsson och Tage Danielsson så blir jag liksom varm i hela kroppen. Mina associationer går lite så här: Tages medmänsklighet och människovärme, Hasses skärpa och humor, Tages skärpa och lugna ilska, Hasses skörhet, Tages stabilitet och tryggheten i hans röst. Som barn vilade jag ofta i Tages röst.

I filmen Hasse & Tage – En kärlekshistoria berättar Jane Magnusson berättelsen om komikerduon bortom det offentliga. Det är en djupdykning i arkiven förstås, men bygger också mycket på intervjuer med och material från familjerna. Det är inte ofta jag orkar göra saker efter jobbet, men när den här filmen kom till byn igår kväll kände jag att jag inte kunde förvägra mig själv att få se den.

Jag tycker mycket om att filmen fokuserar så mycket på den kärleksfulla vänskapen mellan dessa två män och låter just kärleken vara drivkraft och förklaring. Sånt är vi inte bortskämda med. Samtidigt tecknas också en bild av duons samhällsengagemang och hur de var en symbol för och språkrör för ett samhälle som skulle komma att förändras.

Hasse och Tage – en kärlekshistoria är naturligtvis en film med många skratt, men där finns så mycket mörker och så mycket förtvivlan (herregud, de döda barnen och herregud att Hasse tvingades leva utan Tage i 30 år!) att min kvardröjande känsla ändå är sorg. Jag känner tårarna som runnit nerför kinderna tydligare än skrattrynkorna jag också jobbat på. Men det är inte nödvändigtvis en dålig sak. Hasse och Tage visar ju mer än tydligt att stora och vackra ting kan födas ur mörkret. Det är också något att bära vidare.

Kategorier
Kulturkoll

Längtansfilm

helena-top
När jag funderade kring vilken sorts nystart och längtan jag skulle skriva om idag så snuddade jag förstås vid höstens utgivning av böcker. Sen tänkte jag lite på vad som är riktigt mysigt en regnig höstsöndag och kom fram till att jag gärna vill göra ett biobesök med er. När jag sedan kollade vad som ligger i beredskap för oss den här säsongen så insåg jag att det nästan går att kombinera det där med bok och film. För visst kommer Downton Abbey som film, och visst är det dags för en ny Toy story, men de filmatiserade böckerna äger verkligen i höst. Kolla här bara vad som är på gång:

En komikers uppväxt
Egentligen borde jag inte ha blivit förvånad när jag hittade en filmatisering av Jonas Gardells roman i listan över höstpremiärer. Tv-serien med Björn Kjellman var förvisso fantastisk, men den har 27 år (!) på nacken, precis som förlagan, det kan vara dags för en nytolkning. Filmen har premiär i oktober.

Var blev du av Bernadette
Jag har inte läst Maria Sempers roman Var blev du av Bernadette (Lotta har gjort det och hon gillade), men kombinationen av Cate Blanchett och Richard Linklater bådar gott. Filmen har premiär i mitten av oktober.

Det kapitel 2
Mardrömmen och kampen mot ondskan sådan den ser ut i Stephen Kings fantasi fortsätter. I början av september är den här och den ska tydligen vara tre timmar lång…

The goldfinch
Denna filmatisering av Donna Tartts bok kan jag tänka mig att många längtat efter. Själv är jag kluven, jag gillade romanen samtidigt som jag ogillade den och tyckte att den var väldigt tung och jobbig. Jag har ju ingen anledning att tro att filmen ska bli annorlunda, och ändå lockar den mig, på samma sätt som jag ändå ville (och inte ville) läsa ut boken när det begav sig.

Jag tror inte att vi behöver oroa oss för att sakna anledningar att boa in oss i biomörkret när hösten kommer.