av 
Den 21 mars mådde jag inte så bra. Vi var sjuka, någon kunde inte andas så bra, alla hostade. Läget var under kontroll efter några riktigt röriga dagar, men just därför tappade jag det lite och sjönk in i min Corona-ångest. Jag var helt enkelt panikslagen. Och i det läget kom Emma till mig, Emma i Autumn de Wildes tolkning. Jag såg och lugnades och fröjdades. Så underbar har Emma aldrig varit. Eller? Min krishanteringsmetod blev naturligtvis att utforska det, om Emma var den bästa Emma och kanske till och med den bästa Austen-filmatiseringen någonsin (nåja).
Jag gjorde en tidig avstickare till Stolthet och fördom med Jennifer Ehle och Colin Firth och nej, ingen kan ens komma i närheten av att slå den. Så är det bara. Det måste konstateras allra först.
Men Emma. Jag har sett om den med Gwyneth, den med Ramola, den som paketerades om till Clueless och den som visades på YouTube som Emma approved. Jag har förvisso inte orkat se om den med Kate Beckinsale (ni måste förstå att det infinner sig en viss mättnad), men kan ändå konstatera att jag verkligen inte har en aning om vilken som är bäst.
Favoritskapsmedaljen är således ännu outdelad, men det väger mellan den nya filmen och BBC-serien. De är så olika att det blir omöjligt, sammantaget blir de dock helt oemotståndliga. Mitt bästa i senaste filmen är estetiken, pappa Woodhouse och en känslig Mr Knightley (och att hans bror får vara så rolig som jag minns att han är i boken), och näsblodet. Mitt bästa med BBC-serien är Ramola Garai som Emma och att allt får ta sin tid.
Detta icke-inlägg avslutas nu skyndsamt innan jag kommer på ännu fler saker som jag inte kan bestämma mig om. Jag vill innan jag lämnar er framhålla det undergörande och fantastiska i att försänka sig i en rejäl dos av Jane Austen-film. Det gör under. Och vill du inte se om som jag så finns det en ganska färsk serie skapad kring den sista och oavslutade romanen Sanditon på SVT just nu, den är också mitt nästa projekt.
