Kategorier
Romankoll Ungdomsbokskoll

Författare boktipsar: Johanna Schreiber

 

 

Johanna Schreiber är aktuell med Tolv veckor med dig som just kommit ut på Norstedts förlag. Hon har också skrivit Det bästa som hänt mig (2019) och ungdomsboken Inte som du (2019) tillsammans med Ida Ömalm Ronnvall. Idag tipsar Johanna om böcker som gör att hon förflyttar sig till platser hon tycker om. 

Göteborg
Jag är född och uppvuxen i Göteborg, och nu när jag inte har varit där sen i julas börjar längtan bli ganska outhärdlig. Därför läser jag den helt otroliga debuten Samlade verk av Lydia Sandgren, och så läser jag om Ragga som du shoppar av Lin Jansson som enligt mig är en av de bästa svenska feelgoodromaner som någonsin skrivits.

London
Jag när en slags hatkärlek till London efter att ha tillbringat den rekordvarma sommaren 2013 där som utrikeskorrespondent. Men nu när jag inte kan åka dit längtar jag förstås tillbaka … Därför läser jag Allt jag vet om kärlek av Dolly Alderton, och så kanske jag bläddrar lite i På djupet av Kate Davies som jag läste i somras och som knockade mig totalt.

Tel Aviv
En av mina absoluta favoritstäder i världen, som tyvärr inte omskrivs så mycket inom genre- och underhållningslitteraturen. (Får mig för övrigt att tänka på att jag kanske borde göra något åt det?) Hursomhelst: Dunkel Skog av Nicole Krauss har jag faktiskt inte läst, så det känns som en utmärkt idé att läsa den där märkliga berättelsen om två amerikaner vars öden vävs samman tack vare, eller på grund av, Hotel Hilton i Tel Aviv. (Men bo inte på Hilton om ni åker dit. Skittråkiga hotell vid stranden. Bo uppe på Poli House eller Hotel Montefiore istället!)

The Hamptons
Jag bara ÄLSKAR The Hamptons! Därför tänkte jag läsa den extremt lättlästa YA-serien som inleds med The Au Pairs av Melissa de la Cruz igen. Finns bara på engelska på Storytel, och jag fattar verkligen inte varför de inte lagt ut den svenska översättningen (som kom kring 2007-2008 någon gång tror jag?). Det här är smarrig, glammig, amerikansk 00-tals-YA när det är som bäst.

 

Foto: Kajsa Göransson

Kategorier
Kulturkoll Romankoll Sakprosakoll

Författare tipsar: Christina Wahldén

 

 

Jag lider sedan 1993 av en svår besatthet av Australien. Då bodde jag ett år i Sydney och den australiska kontinenten, med öknar, regnskog och korallrev har aldrig lämnat mig. Det är en avlägsen plats dit flygresan tar ett dygn. Här kommer några tips om favoritförfattare därifrån och inspirationskällor när jag skrev min deckare Nämn inte de döda som utspelar sig i Darwin.

Först några författare som inte tillhör ursprungsbefolkningen:

Tim Winton är mycket älskad i Australien och skildrar framför allt livet i västra Australien. Havet spelar en stor roll. Inte så mycket finns översatt till svenska, konstigt nog. Några titlar att pröva är Breath och den flerfaldigt prisbelönta Cloudstreet. Han har också skrivit essäer om att bo i Australien, till exempel Island Home.

Robyn Davidson: Tracks. En sann berättelse om hur en ung tjej rider ensam med tre kameler från centrala Australien och ut till Indiska Oceanen på den västra sidan. Om en resa mot alla odds i ett krävande klimat och landskap. Finns också filmatiserad, men boken är förstås bättre.

Jane Harper: En förlorad man. Deckare som utspelar sig i en avlägsen outback. Den tredje är hennes bästa, tycker jag. Om vad stora avstånd och isolering kan göra med människor.

Trent Dalton: Pojke slukar universum. Debut som är en underbar och vild skröna som utspelar sig i en fattig förort i Brisbane på 80-talet. Fantastiskt fin uppväxtskildring, under svåra omständigheter.

Så några faktaböcker om man vill lära sig mer om Australiens ursprungsbefolkning skrivna av personer som själva tillhör ursprungsbefolkningen:

Bruce Pascoe: Dark Emu. En otroligt intressant faktabok om hur ursprungsbefolkningen inte alls enbart var nomader och jägare, utan samlare och byggare av hus och stora system av fiskfällor. Mycket dokumenterades av upptäcktsresande, men mycket förstördes också av de europeiska kolonisatörerna för att det inte skulle finnas bevis på att marken var brukad sedan tidigare.

Marcia Langton: Welcome to Country. Om ursprungsbefolkningens kultur och var man kan få lära sig mer om den, kontaktuppgifter till konstgallerier och turguider. Marcia Langton är professor i Indigenous Studies vid Melbourne University. Jag hörde henne tala på Garmafestivalen i Arnhem Land 2019 och hon är en stark röst för ursprungsbefolkningens rättigheter.

Allt fler författare som tillhör ursprungsbefolkningen blir publicerade. Några är mer kända som Follow the Rabbit-Proof Fence (även filmad) av Doris Pilkington Garimara och My Place av Sally Morgan. Lite nyare skildringar är That Deadman Dance av Kim Scott och Too Much Lip av Melissa Lucashenko.

Filmer från Australien är förstås komedin Priscilla – Queen of the Desert och Australia. En tv-serie som på ett starkt sätt visar motsättningar mellan ursprungsbefolkning och icke ursprungsbefolkning är Mystery Road som finns gratis på tv4 play. Den är inspelad i Kimberleyregionen i västra Australien och visar på makalösa miljöer. I del 2 som precis har haft premiär i Australien medverkar svenska Sofia Helin i rollen som svensk arkeolog.

//Christina Wahldén


 

Christina Wahldén har skrivit en rad böcker både för unga och för vuxna. Hon är aktuell med Nämn inte de döda, som är första delen i en planerad deckarserie och utspelar sig i Darwin. Förra året kom Expedition rädda revet, som vänder sig till läsare i mellanåldern och handlar om Alicia som reser till Lady Elliot Island i Stora barriärrevet med sin mamma som är marinbiolog. Resor står också i centrum i steampunkserien om syskonen Marley som inleds med Fripassageraren från 2015.

Christina Wahldén har också skrivit en rad lättlästa böcker och bland dem finns På flykt, som utspelar sig i Libanon och Jag kan bli rektor som utspelar sig i Afghanistan. Hennes prisade deckare Falafelflickorna, som är första delen i serien Hawas hemliga detektivbyrå, har också den bearbetats till lättläst. Tredje boken om Hawa heter I god tro och släpps i höst på Rabén & Sjögren.

 

 

Foton på böcker: Privat

Bilden på Christina Wahldén är tagen av Thron Ullberg

Kategorier
Kulturkoll

En resa till en annan tid

helena-top
Den 21 mars mådde jag inte så bra. Vi var sjuka, någon kunde inte andas så bra, alla hostade. Läget var under kontroll efter några riktigt röriga dagar, men just därför tappade jag det lite och sjönk in i min Corona-ångest. Jag var helt enkelt panikslagen. Och i det läget kom Emma till mig, Emma i Autumn de Wildes tolkning. Jag såg och lugnades och fröjdades. Så underbar har Emma aldrig varit. Eller? Min krishanteringsmetod blev naturligtvis att utforska det, om Emma var den bästa Emma och kanske till och med den bästa Austen-filmatiseringen någonsin (nåja).

Jag gjorde en tidig avstickare till Stolthet och fördom med Jennifer Ehle och Colin Firth och nej, ingen kan ens komma i närheten av att slå den. Så är det bara. Det måste konstateras allra först.

Men Emma. Jag har sett om den med Gwyneth, den med Ramola, den som paketerades om till Clueless och den som visades på YouTube som Emma approved. Jag har förvisso inte orkat se om den med Kate Beckinsale (ni måste förstå att det infinner sig en viss mättnad), men kan ändå konstatera att jag verkligen inte har en aning om vilken som är bäst.

Favoritskapsmedaljen är således ännu outdelad, men det väger mellan den nya filmen och BBC-serien. De är så olika att det blir omöjligt, sammantaget blir de dock helt oemotståndliga. Mitt bästa i senaste filmen är estetiken, pappa Woodhouse och en känslig Mr Knightley (och att hans bror får vara så rolig som jag minns att han är i boken), och näsblodet. Mitt bästa med BBC-serien är Ramola Garai som Emma och att allt får ta sin tid.

Detta icke-inlägg avslutas nu skyndsamt innan jag kommer på ännu fler saker som jag inte kan bestämma mig om. Jag vill innan jag lämnar er framhålla det undergörande och fantastiska i att försänka sig i en rejäl dos av Jane Austen-film. Det gör under. Och vill du inte se om som jag så finns det en ganska färsk serie skapad kring den sista och oavslutade romanen Sanditon på SVT just nu, den är också mitt nästa projekt.

Kategorier
Evenemangskoll Romankoll

En stund är vi vackra på jorden – Ocean Vuong

 

“Jag har alltid intalat mig att vi föddes ur kriget – men jag hade fel, mamma. Vi föddes ur skönhet. 

Ingen får tro att vi är våldets frukter – utan snarare att våldet som passerade genom frukten aldrig lyckades skämma den.”

Orden är Little Dogs, han skriver ett långt brev till sin vietnamesiska mor som varken kan läsa eller skriva. Han skriver till henne för att få sorterat sina tankar och för att övertyga sig själv att han lyckades genomleva sin barndom och ungdom och faktiskt komma ut levande till vuxendomen. Little Dog växer upp Hartford, Connecticut tillsammans med sin mor och sin mormor. De lever emellan kulturer och Little Dogs fasta punkt är mormor Lan. Hon tar hand om honom, skyddar honom från hans mammas vredesutbrott och ser till att han kommer till skolan. Den lille pojken förökar anpassa sig till det amerikanska livet men han känner sig annorlunda och han lever för att vara till tjänst. Han underkastar sig sin mors nycker och när han i tonåren upptäcker sexualiteten så underkastar han sig sin pojkväns krav och behov. Vad han själv vill är underordnat och det här vore en väldigt svart berättelse om man inte redan när man börjar läsa förstår att det gått bra för pojken. Han är nu en man som skriver ett brev till sin mor och trots att många av hans vänner dött av missbruk så har han lyckats med studier och lämnat sin barndom bakom sig.

Jag ska erkänna att mina känslor för den här texten är dubbla. Det finns några scener i den här romanen som jag aldrig glömmer, de är så råa och så naket skildrade att jag nästan fick skumläsa. Om man snabbt läser titeln så kanske man kan tänka sig att det är en kärleksroman. Det ska man inte missta sig på utan man ska ställa in sig på att det är en ärlig och ganska brutal berättelse om en pojke som växer upp i utanförskap, han både vietnames och homosexuell i en stad i mellanvästern och livet blir inte enkelt. Som tur är finns det ett bibliotek, en låtsasmorfar och en mormor som gör livet lite mer uthärdligt för Little Dog. Det, och det vackra precisa språket, gjorde att jag läste klart.

Ocean Vuong är en av de internationella författare som skulle kommit till Sverige under våren och jag skulle gärna velat höra honom berätta om sin roman En stund är vi vackra på jorden.  Någon gång ska jag absolut resa till Vietnam (det är nästa långresa som jag planerat) men när det blir vet ingen, i väntan på det så lyssnar jag på Vuong när han berättar om skrivandet av sin roman.

https://www.youtube.com/watch?v=rw_fvL95gFk

Kategorier
Kulturkoll Romankoll Sakprosakoll

Tulpanresan som inte blev av

linje-ulrica

Det är många planer som har fått ställas in den här våren, resor inte minst. En resa som inte blev av är min och mammas tulpanresa till Holland. Den hade vi såklart sett fram emot – inte minst för att det skulle bli den första resan som vi åkte på bara vi två sedan vi var i London -95. Mitt i besvikelsen över det är det trots allt ännu värre att vi inte kan ses alls just nu, vare sig i Holland eller här hemma. Som tur är har våren fullständigt exploderat här i Skåne. Vi är ju ännu inte inlåsta utan det finns möjlighet att njuta av blomprakt i stadens parker.

Men jag funderade på vad jag kunde göra för att komma i Holländsk stämning – förutom att sniffa på tulpaner i Botaniska trädgården. Om man tänker sig lite mer kulturellt …

Det första jag kom att tänka på var att jag kanske skulle läsa om Tulpanfeber av Deborah Moggach. Ni kommer kanske ihåg den där boken som “alla” läste när den kom ut 1999. Den utspelas på 1630-talet när tulpangalenskap hade drabbat Amsterdam och istället för i aktier spekulerar man i tulpanlökar. Den filmatiserades 2017 med Alicia Vikander i en av huvudrollerna så kanske satsar jag på att se filmversionen.

Förutom att strosa runt i Keukenhof, hade mamma och jag såklart planerat att hinna med att de på konst. Rijksmuseum och Van Gogh-museet stod på önskelistan. Då kom jag att tänka på Irving Stones fina (och tjocka) biografi om Vincent van Gogh. Den heter Han som älskade livet och kom ut 1934, men den versionen jag har läst att en adaptation från 1956.  Jag tror det var mamma som stack den i handen på mig någon gång och den är helt klart läsvärd. Tydligen finns den också som film, så här finns ännu en “bok-på-film”-kombo att upptäcka.

Och apropå det så går det ju inte att inte nämna Flicka med pärlörhänge av Tracy Chevalier om tjänsteflickan Griet som får arbete hos konstnären Vermeer. En historia om klass, konst och kärlek. Den filmatiserades 2003 med Scarlett Johansen och Colin Firth i huvudrollerna.

Ja, men se där. Tre böcker som jag med stor sannolikhet hittar i bokhyllan och tre filmer som troligen inte är så svåra att får tag på. Om jag sedan dricker en Heineken och äter lite pommes med majonnäs så är det ju nästan som att vara där!

Bild: pexels.com

Kategorier
Kulturkoll

Jag vill återvända! Jag vill se mer!

carolina-top

Det finns två ställen jag har varit på som jag då inte tyckte jag hann uppleva färdigt, och skulle vilja återvända till.

Det ena är Skottland. Där bodde jag ett helt år, men det året jobbade jag som hästskötare/au-pair (ja, rätt rolig kombo, men läs: “jobba-jobba-jobba-alla-dagar-i-veckan” så blir det ungefär rätt tolkning) och hann inte resa runt så mycket. Eller alls, faktiskt. Jag har alltså bott ett år i Skottland men inte sett högländerna. Shame. Däremot har jag sett en hel del av Fife, halvön mellan Edinburgh och Dundee, för det var där jag bodde och det var där jag tillbringade många timmar i sadeln. Där är väldigt vackert, absolut (det är där St. Andrews ligger också, förresten), men jag vill mer. Jag vill vandra i berg, jag vill se ut över sjöar med lämpliga slott eller slottsruiner intill, jag vill åka på en vacker tågbana jag läst om som finns här uppe (hittar den inte nu när jag söker), och jag vill stillsamt köra runt i och vandra i just det där landskapet Jamie och Claire i Outlander är i (eller, ja, i de första böckerna innan de drar iväg över haven). Varje gång jag hör det där fina introt till tv-serien (den där de dansar) så drabbas jag av stor Skottlands-reslust.

Och så är jag orienterare, och vill verkligen, verkligen någon gång få vara med i Skottlands 6-dagars, deras motsvarighet till vår O-ringen (och som brukar gå av stapeln veckan efter den har varit här). I år ska det tydligen gå i Lochaber – men lär väl bli inställt precis som vårt svenska O-ringen redan blivit inställt.

Sade hon bittert.

Men det här skulle ju handla om drömresor! Och det andra stället jag drömmer om att återvända till är staden Volterra i Italien. Den har jag alltså också varit i, men då bara några timmar. Vi var på väg med bil någon annanstans (Sienna) men det var varmt och vägarna var slingriga, och det dök upp skyltar mot det här Volterra som vi inte kände till, så vi svängde av dit i stället. Och det gick uppåt, och uppåt, och lite till uppåt, och sedan kom vi till Volterra som alltså ligger uppe på ett berg, omgärdat av en mur, och med milsvid utsikt. Slingriga, branta gator och en miljö som känns tusenårig eller så. Otroligt! Jag blev helt kär! Och jag måste dit igen!

Volterra är ju då den staden där Stephanie Meyer har placerat den uråldriga vampyrfamiljen Volturi i Twilight-serien. Men jag såg inte röken av någon vampyr alls när jag var där, heller inte någon med högfärdigt utseende och röda ögon. Så det skulle kännas helt tryggt att återvända.

Men. Både Volterra och Skottland får vänta ett tag. Just nu får det bli husbilshelger på Söderåsen, Österlen och Falsterbo. Inte dumt det heller, läshelg i husbil är himla fint. Och nära.

 

Bild: Volterra,  Pixabay

Kategorier
Kulturkoll

Tänk om!

helena-top

Vad hade hänt om USA hade valt att ställa sig utanför Vietnamkriget? Tänk om Gavrilo Princip hade misslyckats med att döda ärkehertig Franz Ferdinand i Sarajevo 1914? Tänk om Hitler hade antagits av Wiens konstakademi, eller dödats i något av attentaten mot honom? Eller tänk om George Bush inte hade vunnit valet år 2000? “Tänk om” kan var en en underhållande (och ibland ångestframkallande) fråga att ställa. 

Med detta inlägg gör jag således åter igen en historisk resa.

Kontrafaktisk historia är såväl en metod inom historieforskningen som litterär genre, som går ut på att undersöka vad som hade kunnat ske om de verkliga händelserna hade utvecklats på annat sätt än vad som faktiskt hände. Just nu kollar vi en serie – For All Mankind (Apple TV+) som leker med tanken om vad som skulle hänt om rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen aldrig hade slutat och hur denna kunde ha utvecklats om det var Sovjet som lyckades nå månen först och inte USA. Vi har bara sett tre avsnitt och tyvärr är den än så länge inget jag skulle vilja tipsa om. Men dessförinnan såg vi en serie som jag verkligen vill rekommendera: The Plot Against America. Serien bygger på en roman med samma titel (sv: Konspirationen mot Amerika) av Philip Roth (2004).

Romanen och således också TV-serien är en kontrafaktisk historia som borrar i “tänk-om-scenariet” om flygikonen och antisemiten Charles Lindbergh vann presidentvalet 1940 mot Roosevelt. I verkligheten var aldrig Lindbergh en kandidat, men det fanns dem som förespråkade att han skulle bli det. Han var dock ledare för America First-rörelsen, som drev frågan om att USA inte skulle gå med i andra världskriget. En rörelse som inkluderade en hel del antisemitiska och fascistiska uttalanden. På tal om: sittande presidenten använde frasen “America first” frekvent under sin presidentkampanj. Lämnar det här utan vidare kommentar.

The Plot Against America handlar om den judiska familjen Levin – den unga Philip, hans storebror Sandy och föräldrarna Herman och Bess. De lever i en tid och i ett land som låter de fascistiska vindarna blåsa fritt. Utvecklingen som sker i landet splittrar familjen då de drar mot olika håll då såväl fadern som den äldsta sonen är ungefär likvärdigt fanatiska, men ser på utvecklingen på helt olika sätt.

Jag blev väldigt gripen av serien och handlingen känns som ett sannolikt scenario och man får följa på nära håll hur en samhällsutveckling påverkar olika människor – både barnet och den vuxne – på olika sätt (och att den ter sig på liknande sätt som det som hände i Tyskland på 30-talet i Rwanda innan folkmordet på 90-talet). Och man ställs inför frågan om vem du skulle bli i ett sådant angiverisamhälle? Den som driver på? Den utsatta? Den som vågar säga ifrån? Den som tyst tittar på?

Dessutom är det en bit kvinnohistoria som skildras då den gamla och nya tiden krockar. Så vill du ha ett hett TV-serietips till helgen, så se The Plot Against America (HBO).

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Författare tipsar: Hanna Landahl

 

När verkligheten är bister och vi helst vill vara någon annanstans är kultur ett bra sätt för att fly ett tag. I vårt tema “Reslust”  tipsar författaren Hanna Landahl idag om kultur som får dig att glömma vardagen och förflytta dig i sinnet.


Annika Norlins novellsamling Jag ser allt du gör fick mig verkligen att glömma det stora C:et för några timmar. Till exempel tar Annika med läsarna på en roadtrip till Österrike med ett halvtaskigt punkband i novellen “Kul för dig, trist för mig”. Novellen är rolig och dråplig och jag fnissar högt mest hela tiden medan jag läser. Men också mycket berörande.

Jag älskar verkligen tv-serier och är vanligtvis en storkonsument. De senaste månadernas oro har dock satt sig på koncentrationen och jag hittar mig själv ofta zappandes i soffan. Men det finns en serie som fullständigt har fångat mig den senaste tiden. Dokumentärserien “Tiger King” (Netflix), om privata zoon i den amerikanska södern, är något av det märkligaste jag sett och bevisar med hela sin uppenbarelse att verkligheten har en fantastisk förmåga att överträffa dikten. Ett måste för alla som vill förundras, förfasas och underhållas!


Hanna Landahl har skrivit tre romaner och de senaste två Under två timmar och Ljuskällan handlar om Staffan, Anna och deras barn. Hon är också aktuell med barnboken Förlåt för hålet, som är en andra boken om Astor. Boken är illustrerad av Linda Mickelsson.

 

 

Foto: Jimmy Freidenfelt Blom

Kategorier
Ungdomsbokskoll

En drömresa till Montgomery-land

Linda

Det finns en plats som jag alltid drömt om att resa till och det är Prince Edwards Island (PEI) som är en ö och en provins i Kanada belägen i St Lawrenceviken norr om Nova Scotia. Varför kanske ni undrar och svaret är Lucy Maud Montgomery, författaren som skrivit böckerna om Anne på Grönkulla och Emily, som både bodde på just Prince Edwards Island. Det är en fantasivärld som faktiskt finns i verkligheten och en plats jag en gång vill uppleva. Jag har inte gjort resan (ännu) men det har min mamma och hon har tagit bilderna i inlägget.

 

 

 

 

 

 

Den långa bron leder till ön och väl där finns flera hus som förknippas med Lucy Maud Montgomery. Det första huset du når efter bron är Montgomerys födelsehus i Clifton (numera New London) där hon bodde sin första tid i livet. Modern dog när Maud (som hon kallades) inte ens hunnit fylla två och hon uppfostrades av sina morföräldrar i det gula huset som nu är är ett museum med namnet Bideford Parsonage Museum.

Det mest kända är det vita med gröna knutar (green gables) som är där Anne bor i boken och som på svenska fått namnet Grönkulla. Huset ligger i Cavendish (verklighetens Avonlea) och är öppet för besökare. Det ägdes av kusiner till Montgomerys morfar, så Lucy Maud Montgomery har aldrig bott där själv. Det verkar som att det Grönkulla hon skapade är en kombination av flera verkliga hus.

Anne of Green Gables Museum ligger i Silver Bush, där familjen Campbell (Mauds moster, morbror och hennes kusiner) bodde. Där tillbringade hon många somrar och hon gifte sig också på gården. Jag tycker mycket om skylten i bästa Anne-anda. Vid en resa hade också Charlottetown varit ett givet stopp. Det var ju där Anne och Gilbert studerade. Jag hade också velat besöka Halifax, provinshuvudstaden i Nova Scotia där Anne fortsätter sina studier.

 

 

 

 

 

 

För den som inte kan göra resan på riktigt (och det kan ju ingen just nu) rekommenderar jag att inspelningarna från 80- och 90-talet med Megan Follows i rollen som Anne. Det enda jag har emot hennes rolltolkning är att Anne blir lite väl vän. I den nyare serien Anne with an E som finns i tre säsonger på Netflix är Anne lite mer som jag föreställt mig henne, men det finns annat med serien som jag inte är så förtjust i. Oavsett så är de alla inspelade på Prince Edwards Island och ger en känsla för hur ön ser ut i verkligheten. Tills jag får uppleva ön i verkligheten får det räcka.

Extra passande känns det faktiskt att lyfta den här drömresan inspirerad av en favoritförfattare just idag på Världsbokdagen då L M Montgomerys böcker verkligen påverkat min läsning och därmed mitt liv väldigt mycket. Jag behövde de poetiska och litteraturintresserade flickorna Anne och Emily, som på olika sätt påverkat min syn att se på livet, språket och litteraturen. Däremot har jag faktiskt inte läst varken The Story Girl eller Pat of Silver Bush. Undrar om det är värt att försöka upptäcka dem som vuxen?!

Kategorier
Kulturkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Gästskribent: Johan Ehn

 

Bilder: Johan Ehn, privat

Sasha och Janek heter två killar i min senaste roman Hästpojkarna. De bor på ett barnhem utanför Prag i mitten på 1920-talet. Hemmet drivs av katolska nunnor tillsammans med Sokolrörelsen – den tjeckiska idrott- och gymnastikorganisation som grundades i mitten av 1800-talet. Men killarna far ganska illa hos nunnorna och bestämmer sig för att rymma, vilket leder till att de istället växer upp på en kringresande cirkus, och blir akrobater till häst. Cirkusen tar dem till Berlin i början av 30-talet där de hittar sin ”flock”, på den mytomspunna och normbrytande gayklubben Eldorado.

Jag var själv hästkille mellan jag var sju och sexton så att skriva om den speciella relationen mellan killarna och hästarna tyckte jag att jag hade rätt bra koll på. Jag har också haft ett långvarigt intresse för Weimareran och den progressiva perioden under mellankrigstiden i Tyskland. Om den tiden finns också en hel del skrivet så det var inte så svårt att få tag på researchmaterial. Men jag behövde få till detaljer i miljöerna. Hur såg det ut i byn där pojkarna växte upp? Jag ville till exempel att de skulle rymma i en eka på en flod, så kunde jag hitta en by utanför Prag med en bra flod? Då finns ju faktiskt det fantastiska verktyget Google Earth. Och med lite tur så har satelliterna svept över området och fotat ordentligt, vilket gör att du kan ”flyga ner” och i stort sett titta på vilka sorts blommor som växer längs vägkanten.

Jag hittade min by, Sázava, med en flod som kröker sig så tvärt att timmerstockarna hopar sig, precis som jag redan hade skrivit att de gjorde. Jag hade placerat barnhemmet i en påhittad gård lite uppe på ett berg ovanför floden och med satellitens hjälp hittade jag även en passande sluttning. Jag tänkte mig ett gammalt gods, fyra längor i kvadrat med en gruslagd innergård – stallar, sovsalar, och en huvudbyggnad där klassrum och gymnastiksalen skulle ligga. Jag läste att linden är Slovakiens nationalträd och lät därför barnhemmet skuggas av tre jätteexemplar.

Jag hade ansökt om ett resestipendium från författarfonden – och fick det! Jag visste på en gång vart jag ville åka. För även om mina virtuella flygturer gjort att jag kände mig ganska hemma i Sázava så vore det ju fantastiskt att få gå där längs med floden – på riktigt.

Jag åkte tåg först till Berlin, där jag var inbjuden att sitta ett par dagar på arkivet i Schwulesmuseum (Bögmuséet) som har mängder av material ur Berlins queera historia. Sedan vidare med buss och tåg till Prag, där jag fick ovärderlig hjälp på Sokols huvudkontor. Arkivarierna hade plockat fram bilder, gymnastikdräkter, ridstövlar, och till och med originalfanorna från 1926 års festival på den nybyggda Strahov-stadion (där mina killar uppträder på hästryggen inför 80 000 personer på läktarna!).

Jag löste biljett på den smalspåriga järnvägen som skulle ta mig ut till Sázava, några mil utanför Prag. ”Děkuji – tack!”, sa jag när konduktören kom förbi och klippte biljetten (med en sådan där fantastisk håltång som jag önskade mig flera jular som barn men aldrig fick). Rälsen löper precis intill floden och jag satt klistrad mot fönstret och försökte ta in allt jag såg; gubbarna som satt och metade, de små slussarna med vevmekanismer i smidesjärn, stenbroarna som såg ut att vara byggda på medeltiden.

Från stationen gick jag ner genom byn, förbi en brandstation, vinkade till gamlingarna på balkongerna till ett ålderdomshem, och vidare ner till floden. På andra sidan bron bredde stubbiga fält ut sig bort mot en sluttning som jag visste från Google att det skulle ligga en klosterruin högst uppe på.

Jag gick över bron och började gå stigen uppför sluttningen. När jag kommit en bit upp vände jag mig om och tittade ut över floden – det här blir verkligen perfekt, tänkte jag. Då såg jag att det blänkte till i lövverket en bit nedanför mig. Jag lämnade stigen och gick ut på en avsats för att se bättre. Och där låg det – övergivet och med krossade fönster i och för sig men nästan exakt på pricken som jag hade fantiserat ihop det – ett gammalt gods, bestående av fyra längor i kvadrat med en gruslagd innergård där det fanns plats för stallar, sovsalar, och en huvudbyggnad där klassrum och gymnastiksalen kunde ligga. Och vakande över ”barnhemmet” stod tre gigantiska lindar.

Děkuji.

/Johan Ehn, 16 april 2020


Johan Ehns roman Hästpojkarna är nominerad till Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2020 med motiveringen:

“Hästpojkarna är en angelägen och skakande roman med oroande paralleller in i vår tid. Den beskriver ett historiskt förlopp, men ger också en insikt om hur snabbt den frihet som funnits kan gå förlorad. Den är rik på dimensioner och vittnar om ett enormt researcharbete. Men framför allt är den välskriven, med ett språk som talar till alla sinnen. Ehn briljerar i ömsinta skildringar av tröstande händer och sinnliga beskrivningar av det taktila och fysiska i häst- och cirkusliv. Han fångar sina läsare från första sidan och ända fram till det överraskande men ändå så väl förberedda slutet.” 

Jag har lyssnat till boken i inläsning av Johan Ehn själv och jag håller alla tummar för att Johans berättelse om Sasha och Janek tar hem priset. Inte bara för att hans roman är välskriven och berör utan också för att den ger perspektiv på nutiden som är både nödvändiga och tankeväckande. Det är en bok som ges ut som ungdomsbok men jag hoppas att den också läses av många vuxna, den är värd en stor läsekrets! /Anna