Kategorier
Kulturkoll

En resa till en annan tid

helena-top
Den 21 mars mådde jag inte så bra. Vi var sjuka, någon kunde inte andas så bra, alla hostade. Läget var under kontroll efter några riktigt röriga dagar, men just därför tappade jag det lite och sjönk in i min Corona-ångest. Jag var helt enkelt panikslagen. Och i det läget kom Emma till mig, Emma i Autumn de Wildes tolkning. Jag såg och lugnades och fröjdades. Så underbar har Emma aldrig varit. Eller? Min krishanteringsmetod blev naturligtvis att utforska det, om Emma var den bästa Emma och kanske till och med den bästa Austen-filmatiseringen någonsin (nåja).

Jag gjorde en tidig avstickare till Stolthet och fördom med Jennifer Ehle och Colin Firth och nej, ingen kan ens komma i närheten av att slå den. Så är det bara. Det måste konstateras allra först.

Men Emma. Jag har sett om den med Gwyneth, den med Ramola, den som paketerades om till Clueless och den som visades på YouTube som Emma approved. Jag har förvisso inte orkat se om den med Kate Beckinsale (ni måste förstå att det infinner sig en viss mättnad), men kan ändå konstatera att jag verkligen inte har en aning om vilken som är bäst.

Favoritskapsmedaljen är således ännu outdelad, men det väger mellan den nya filmen och BBC-serien. De är så olika att det blir omöjligt, sammantaget blir de dock helt oemotståndliga. Mitt bästa i senaste filmen är estetiken, pappa Woodhouse och en känslig Mr Knightley (och att hans bror får vara så rolig som jag minns att han är i boken), och näsblodet. Mitt bästa med BBC-serien är Ramola Garai som Emma och att allt får ta sin tid.

Detta icke-inlägg avslutas nu skyndsamt innan jag kommer på ännu fler saker som jag inte kan bestämma mig om. Jag vill innan jag lämnar er framhålla det undergörande och fantastiska i att försänka sig i en rejäl dos av Jane Austen-film. Det gör under. Och vill du inte se om som jag så finns det en ganska färsk serie skapad kring den sista och oavslutade romanen Sanditon på SVT just nu, den är också mitt nästa projekt.

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Unga kvinnor!

 

 

Så har jag då sett den alldeles förtjusande filmversionen av Unga kvinnor, bearbetad av av Greta Gerwig och med Saoirse Ronan i huvudrollen som Jo. Filmen har nominerats till inte mindre än sex Oscars och jag förstår precis varför. I jämförelse med den BBC-version som visades på SVT i julas så är den här filmatiseringen av Louisa May Alcotts klassiker lite vassare, lite snyggare och lite mindre sockersöt. Visst är det ett frosseri i kostym och morris-tapeter och visst spelar den på våra känslor på ett sätt som närmar sig “too much” men där finns också ett ljus på Jos totala hängivenhet för sitt författande och hur hon slåss för möjligheten att vara självständig och självförsörjande. Skådespeleriet är fenomenalt och Meryl Streep gör här sin första (men troligen inte sista) roll som bitsk och sanningssägande äldre släkting á la Maggie Smith. Den enda castingen som jag inte riktigt tyckte höll måttet var Timothée Chalamet som Laurie, hans pojkaktiga charm tog över och han matchade aldrig riktigt Saoirse Ronans Jo och hennes intellekt.

Hur som, det här är en riktigt underhållande kostymfilm som gör mig sugen på att läsa romanen igen. Det var mycket länge sedan jag gjorde det. Troligen så skulle jag uppleva den på ett helt annat sätt nu jämfört med när jag läste den som tonåring. Är den någon av er som läser bloggen som sett filmen? Läst (om) boken? Vad tyckte ni om den här bearbetningen?

Den 9 februari vet vi vad Oscarsjuryn tyckte. Joker har hela 11 nomineringar och Parasit (som Ulrica skrev om häromdagen) ligger också väl till. Jag kan inget om film men håller ändå en tumme för Unga kvinnor!

Kategorier
Kulturkoll

Längtansfilm

helena-top
När jag funderade kring vilken sorts nystart och längtan jag skulle skriva om idag så snuddade jag förstås vid höstens utgivning av böcker. Sen tänkte jag lite på vad som är riktigt mysigt en regnig höstsöndag och kom fram till att jag gärna vill göra ett biobesök med er. När jag sedan kollade vad som ligger i beredskap för oss den här säsongen så insåg jag att det nästan går att kombinera det där med bok och film. För visst kommer Downton Abbey som film, och visst är det dags för en ny Toy story, men de filmatiserade böckerna äger verkligen i höst. Kolla här bara vad som är på gång:

En komikers uppväxt
Egentligen borde jag inte ha blivit förvånad när jag hittade en filmatisering av Jonas Gardells roman i listan över höstpremiärer. Tv-serien med Björn Kjellman var förvisso fantastisk, men den har 27 år (!) på nacken, precis som förlagan, det kan vara dags för en nytolkning. Filmen har premiär i oktober.

Var blev du av Bernadette
Jag har inte läst Maria Sempers roman Var blev du av Bernadette (Lotta har gjort det och hon gillade), men kombinationen av Cate Blanchett och Richard Linklater bådar gott. Filmen har premiär i mitten av oktober.

Det kapitel 2
Mardrömmen och kampen mot ondskan sådan den ser ut i Stephen Kings fantasi fortsätter. I början av september är den här och den ska tydligen vara tre timmar lång…

The goldfinch
Denna filmatisering av Donna Tartts bok kan jag tänka mig att många längtat efter. Själv är jag kluven, jag gillade romanen samtidigt som jag ogillade den och tyckte att den var väldigt tung och jobbig. Jag har ju ingen anledning att tro att filmen ska bli annorlunda, och ändå lockar den mig, på samma sätt som jag ändå ville (och inte ville) läsa ut boken när det begav sig.

Jag tror inte att vi behöver oroa oss för att sakna anledningar att boa in oss i biomörkret när hösten kommer.

Kategorier
Kulturkoll

När “att läsa”-listan får sällskap av en “att titta på”-lista

linje-ulrica

Nu när jag har landat hemma i min soffa på söndagskvällen och kollar igenom veckans inlägg slutar det med att jag har en diger lista med böcker på film och TV som jag vill titta på tack vare era tips i utmaningen och mina kollegors inlägg. En del filmatiseringar som har omnämnts är gamla klassiker som skulle vara väl värda en omtittning också.

Jag hade stora förhoppningar på att jag skulle hinna titta på en del bok på film-varianter under veckan, men nu blev det “bara” Mordet på Orientexpressen – men det var å andra sidan väldigt kul att komma iväg redan på premiärkvällen. Som tur är vankas det snart lite julledigt – då hoppas jag på flera mysiga filmkvällar.

Kategorier
Kulturkoll

Mordet på Orientexpressen – en klassiker i ny filmtappning

linje-ulrica

Agatha Christies klassiska pusseldeckare Mordet på Orientexpressen (skriven 1934) har filmatiseras för bio och TV ett flertal tillfällen, men mest känd är troligen filmen från 1974,  som har setts och älskats av många. Den hade en rad stora skådespelarnamn i rollistan, som till exempel Lauren Bacall, Ingrid Bergman och Sean Connery, och inte minst Albert Finney i rollen som Poirot. I fredags hade en nyinspelning av filmen premiär och Kulturkollos utsända var på plats i biosalongen.

Den här gången är det Kenneth Branagh som tar sig an deckardrottningens material. Han regisserar och spelar själv huvudrollen som Hercule Poirot. Denna version är minst lika stjärnspäckad som 70-talsfilmen – i rollerna syns skådespelare som Judy Dench, Johnny Depp, Penélope Cruz och Willem Dafoe för att nämna några.

Funkar det då att göra en ny version av den här berättelsen? Och hur förhåller den sig till boken? Några reflektioner kommer här nedan.

Kategorier
Kulturkoll

13 avsnitt och 13 skäl varför

Linda
I somras på Crimetime Gotland diskuterades nya krim- och dramatrender och en trend som lyftes fram var att göra tv-serier istället för filmatiseringar av böcker. Tidigare i veckan har Helena skrivit om de två tv-serier som baserats på Margaret Atwoods böcker och nu är det min tur att berätta om serien som jag ägnat de senaste veckorna åt. I små portioner ska tilläggas. Inte för att den är dålig eller tråkig, utan för att den väcker så många känslor att jag behöver pauser för att det inte ska rinna över. 

Kategorier
Kulturkoll

Hönan eller ägget

Ja, det kan man fråga sig. Jag har nämligen gått igenom mina favoritböcker och mina favoritfilmer och insett att en väldigt stor del av båda är baserade på böcker eller har blivit filmatiserade. Och ofta gillar jag båda. Det är så pass att jag börjat fundera på om jag har en helt egen kategori och inte har så många rena favoritböcker eller filmer utan favoritbokfilmer. Se här t ex.

Mina topp fem favoritböcker eller serier som jag spontant kommer på:

Harry Potter

Ett rum med utsikt av E M Forster

En förlorad värld

Anne på Grönkulla

Böckerna om Poirot

 

Mina topp fem favoritfilmer/serier

Harry Potter

Ett rum med utsikt

En förlorad värld

Sedan kvalar i och för sig Twin Peaks, Buffy och Veronica Mars in här också men sedan poppar

Inspector Morse upp. Jag är visserligen inte superförtjust i böckerna men alla versionerna på TV uppskattar jag ju väldigt.

Och förresten, Twin Peaks har ju gett upphov till Laura Palmers dagbok och efter Veronica Mars kom två riktigt bra ungdomsdeckare om vår allas Marshmellow nr 1. Även Buffy har ju blivit tecknad serie, men där kan jag faktiskt inte svara för kvaliteten då jag inte har läst dem.

Mååånga andra favoriter har filmatiserats eller varit baserade på böcker och jag har funderat på om det är så att jag faktiskt tycker att fler medier kan förhöja historien och upplevelsen. Om man bortser från några usla filmatiseringar förstås. Jag kan t ex varva läsning av Harry Potter med omtitt av filmerna beroende på vad som passar bäst för tillfället.

Att böcker och film har ett nära samband det kan väl i och för sig de flesta skriva under på. En bestseller blir nästan automatiskt film numera och Hollywood verkar tänka att om ”boken säljer så kommer filmen att göra det”. Dessutom kommer ju boken sedan nästan alltid ut med ett filmomslag efteråt och många många får förstå då upp ögonen för boken och vill få ”mer av filmen” och går därför och fördjupar sig i historien i pocket. Inget fel i det. Det är en cirkel som många tjänar på, inte minst läsare och tittare då många upptäcker något de gillar som de annars skulle ha missat.

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Margaret, Alice, Offred och jag

helena-top
Om vi vänder blicken mot tv-världen så kan vi väl ändå konstatera att 2017 tillhört Margaret Atwood. Visst krigar Stephen King om titeln i bakgrunden med en massiv tv-versionshöst (Gerald’s game, The mist, 1922), men jag har faktiskt inte sett “hans” serier och eftersom det här är ett högst personligt inlägg så ger jag högst självsvåldigt priset till Atwood, om inte annat så på livsomvälvande slag i magen-poäng (och om jag inte gör det så dör den här texten lite nu så…).

Först kom The Handmaid’s tale, en powerberättelse så tung att vissa av oss inte orkat igenom tv-serien än trots att det känns som något av en feministisk skyldighet. Än har jag inte gett upp…

Sen, alldeles nyss, kom Alias Grace i tv-serieform och den är lika fantastiskt välgjord och bra. Historien är en annan, men släktskapet mellan berättelserna blir ändå tydligt. De båda serierna tillsammans riktar också strålkastaren mot något jag inte reflekterat så mycket över tidigare, kärnpunkten i Margaret Atwoods författarskap. Jag har inte nått dithän i min analys att jag kan formulera mig glasklart kring det, men någonstans i närheten av mänsklighet och kvinnoskap, hur det ser ut och vad som formar oss, befinner vi oss hela tiden. Och så dras det raka och tydliga linjer mellan då, nu och sen på ett sätt jag tidigare inte sett och begripit när jag läst Margaret Atwoods böcker.

Jag känner att jag kanske bygger upp en beredskap att överleva The Handmaid’s tale genom att se Alias Grace. För där Offred inte funnits än (än finns tid!) så har Grace levat (bokstavligt talat, boken bygger ju på en verklig person). Det fascinerar mig att Offreds öde kan skrämma så mycket mer än Graces när vi vet att det verkligen hände, på riktigt (och då pratar jag förstås inte om det specifika för Grace, att hon anklagas för mord, utan om det där vardagligt förfärliga som var allmängiltigt och som skildras så bra i både bok och tv-serie). Jag funderar lite mer över Alias GraceFiktiviteter idag, läs gärna mer där.

Nu när Margaret Atwood börjat få den uppmärksamhet hon förtjänar (och nyutgåvorna äntligen haglar över oss) tycker jag verkligen inte att vi ska stoppa där. Nu vill jag se Kattöga, en tv-serie om flickors vänskap och varför inte Maddaddam-trilogin i tv-format (jag vet att den varit på gång länge, men kan förstå att det tar tid…). Och visst vore det coolt med en filmatisering av Häxyngel som kommer i vår, den som bygger på Shakespeares Stormen? Jag kan inte tänka mig annat än att det blir storslaget.

Kategorier
Kulturkoll

Veckoutmaning: Bästa och sämsta filmatiseringarna

linje-kulturkollo

 

Vi pratar om böcker som blivit film eller TV-serier den här veckan och utmaningen känns ganska självklar.

Vi är nyfikna på vilka som är de bästa respektive sämsta filmatiseringarna av kända böcker. Ge oss era favoriter och era hatobjekt! Vilka manus har film-makarna lyckats med och vilka har de slaktat? Spelfilm eller TV-serie spelar ingen roll. Motivera gärna.

Som en bonus får ni gärna lägga med en “jag kan inte fatta att de valde DEN skådespelaren till DEN rollen – det är ju helt galet fel”-reflektionon, om ni har någon. Det kan ju även gälla en felcasting i en i övrig helt OK filmatisering.

Svara på din egen blogg, i kommentarerna, på Facebook eller Instagram. Glöm inte att tagga oss eller på något sätt tala om var vi kan hitta ditt svar.

Bild: publicdomainpictures.net

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Korparna – en älskad roman som film?

Det är med viss bävan som man sätter sig i filmsalongen för att se en älskad roman gestaltad som film. Hur det nu är så kan ju inte en roman rymmas i de 90 minuter som en spelfilm är och av alla de teman som finns i en roman så måste några väljas, några få ta mer plats. Vilket betyder att annat måste plockas bort.

Ni anar nog vart den här texten är på väg. Om romanen Korparna av Tomas Bannerhed så skrev jag på min egen blogg i november 2011.