Hyresgästerna – Sarah Waters

anna-top

Idag besöker de brittiska författarinnan Sarah Waters Stockholm och för de som har möjlighet kan man lyssna på henne på Internationell författarscen. Missar man det så finns det en fin intervju i babel från förra veckan och ett samtal med henne i Lundströms bokradio.

Varför all denna media? Jo men nu är det så att Hyresgästerna just kommit på svenska. En 600 sidor tjock härlighet som startar så lovande, så lovande och någonstans efter två tredjedelar villar bort sig lite. Tyvärr. Jag ville så gärna älska den här boken, och väldigt mycket är precis i min smak.

Den utspelar sig fyra år efter första världskrigets slut och i ett stort hus i den fashionabla londonförorten sitter ungmön Frances med sin mor i ett allt för stort hus. Fadern har dött och inte lämnat annat än skulder efter sig, de båda bröderna har omkommit i skyttegravskriget och de båda kvinnorna måste hitta ett sätt att försörja sig. De beslutar att hyra ut övervåningen till ett ungt par Mr och Mrs Barber. Han är försäkringstjänsteman och hon älskar allt det där som Frances och hennes mor anser är smaklöst: färgglada kläder, pynt och smink. Det är i den här delen av romanen som jag är riktigt fast. Waters beskriver skickligt den nya tiden efter första världskriget när gamla tiders ideal lösas upp. Det viktorianska England förflyttas in i moderniteten och människorna har svårt att hitta sina platser. Överklassen har inte längre den särställning som tidigare varit självklar och  de uppluckrade klassgränserna behöver nya spelregler som ingen riktigt vet hur de lyder. Waters illustrerar det dilemmat vid många olika stunder i boken men särskilt tydligt blir det när Frances bjuds in till det unga parets vardagsrum för att spela Snakes and Ladders, inte ens det klassiska barnkammarspelet har längre de traditionella reglerna.

Frances var en gång den unga, frimodiga kvinnan av god familj som nu har som enda val att ta hand om sin mor, kan paret Barber ändra på det? Hon känner det som om de invaderat hennes hem, men hon inser också att känslor som hon försökt förtränga invaderar hennes kropp. Hon längtar efter de korta stunder som hon kan umgås med Mrs Barber – Lilian.

Det är efter halva boken när det förvandlas till romantisk historia med förvecklingar som jag lite grand tappar farten i min läsning. Någonstans läste jag att boken beskrevs som en kriminalroman, vilket är helt förledande. Visst förekommer där ett brott och visst handlar sista tredjedelen om utredandet av samma brott men det är just den delen som intresserar mig minst, inte heller den lesbiska kärleken och sexscenerna är i mitt fokus. Det är hur människorna resonerar med sig själva, hur de brottas med sig själva och samhällets krav och föreställningar om hur kvinnor ska vara som är det intressanta. Där bränner det till – inte i de ångande mötena i tvättrummet.

Nåja, jag ska inte vara en surtant här och skriva ned den här mycket läsvärda romanen. Det vore faktiskt inte rättvist, jag är fascinerad över Sarah Waters förmåga att skriva fram människor av kött och blod och sätta dem i en intressant historisk kontext. Det räcker mycket långt i min värld!

Titel: Hyresgästerna
Författare: Sarah Waters
Översättning: Ylva Mörk
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2015
Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestDigg thisShare on StumbleUponShare on TumblrEmail this to someone

Skrivet av:

Publicerat: 16 april, 2015

Kategori: Aktuellt, Romankoll

Visningar: 2731

Taggar: ,

14 Responses to Hyresgästerna – Sarah Waters

  1. Ethel skriver:

    Jag tycker mycket om Sarah Waters. Vill gärna läsa även den här boken. Verkar trots allt vara välskriven och trovärdig. Tack för recensionen!

    • Anna skriver:

      Tack för att du läste och kommenterade. Det är en bra bok – inget tvivel om det. Hoppas verkligen inte jag avskräcker någon att läsa med min kritik.

  2. Helena skriver:

    Intressant! Jag har bara läst Främlingen i huset att Sarah Waters men tyckte mycket om den och hennes sätt att skriva. Ni som läst mer kanske kan tipsa mig om vilken av hennes böcker jag ska ta mig an härnäst? Kanske inte Hyresgästerna (men jag ska läsa den också vad det lider). Vilken är Waters bästa?

    • Jag är av den bestämda uppfattningen att alla Waters romaner är hennes bästa. 🙂 Med detta sagt: Åh, du MÅSTE läsa Tipping the Velvet (Kyssa sammet på svenska)! Sedan kanske Nattvakten. De tre första viktorianska romanerna är mer storslaget dickensianskt berättande med ångande lesbiskt sex, medan de senare – som Anna tar upp här i recensionen – är närmare vår tid och har en tydligare klassanalys. Ett förlorat Storbritannien i förändring. Jag ääälskar de färgstarka, atmosfäriska neoviktorianska romanerna, men är lika förtjust i de senare böckerna. Ett författarskap man måste läsa allt av, helt enkelt!

      • Anna skriver:

        Tack för tipsen! jag ska helt klart läsa mer av Waters, börjar med Kyssa sammet. Vem kan göra annat när Helena ger råd. 🙂

        • 🙂

          Läste om den nu inför mina samtal med Waters och blev helt nykär. Sådan jävla berättarglädje, och så otroligt häftiga perspektiv! Om du tyckte det var mycket sex i denna så kan jag bara säga: hold on… haha.

          • Anna skriver:

            Utan att få stämpeln pryd här så var det inte sexet i sig som jag hade invändningar mot utan att det liksom inte tillförde ngt i romanen. Upplys mig – vad fyllde det för funktion i romanbygget?

            • Med risk för att låta som #boblmafs egen SATC-Samantha nu, haha: jag tyckte att sexscenerna (inte så många ändå) tillförde en nerv och laddning i romanbygget, och att Waters är osedvanligt bra på att skriva sexscener som just är sexiga. Hon går inte i den där piniga Bad Sex Awards-fällan som så många andra i övrigt skickliga författare gör, sexet känns besjälat och känsligt gestaltat – och jag tycker det har relevans för karaktärerna och det som händer sedan. Tror inte att det hade gått att skriva boken så som den är skriven utan att inkludera de där hemliga, febriga mötena mellan Lilian och Frances i husets gömmor. Sexet här är väääldigt tamt i jämförelse med Tipping the Velvet dock så consider yourself warned!

            • Anna skriver:

              Alltså, jag håller med. Nu när du lägger fram det så pedagogiskt så köper jag sexet också. Det hade ju faktiskt inte blivit ngt trovärdigt alls sedan det som händer sedan utan passionerade möten. Nu har jag fått epitet pryd för evigt 🙂 Måste alltså läsa Tipping the Velvet för att bevisa motsatsen!

            • Från pryd till sexköpare på en kommentar, haha. 😉

              Dock tycker jag nästan att de allra mest erotiska scenerna är sådana som inte är så sexuella. Mötet i trappan när Lilians kimono delar sig, t ex, eller den fullkomligt underbara rullskridskoscenen där de hittar en naturlig plats att vara öppet fysiska mot varandra. Där briljerar verkligen Waters.

            • Anna skriver:

              Där är jag med alldeles totalt. Ja se där. Nu hamnade vi nästan tillbaks till det sexiga i att vara inexplicit. Kanske var det till och med min ursprungliga poäng även om jag inte uttryckte det så bra. Den sexuella spänningen på rotundan eller tanken på mötet i tvättrummet, där finns åtrån mer än i sexscenerna. Hmmmm mvh tanten som hellre fantiserar om vad som händer …

      • Helena skriver:

        Kyssa sammet it is! Jag har förstås någon sorts plan att läsa alla vad det lider, har köpt alla för att jag vet att det är ditåt det barkar. Jag gillar ju klassanalys men jag vill nog gärna hänge mig åt det dickensianskt lesbiska först 🙂

  3. […] Anna recenserade Hyresgästerna på Kulturkollo skrev hon att boken tappade när den förvandlades till […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *