Det mörka, hopplösa och avskräckande

carolina-top

När jag gick på högstadiet (i början av 80-talet) var det en film mer eller mindre alla såg. Jag är inte helt säker, men har vaga minnen av att vi till och med såg den i skolan för att alla säkert skulle få se den och bli avskräckta för tid och evighet: Vi barn på Bahnhof Zoo

Det var förstås droger vi skulle avskräckas från att någonsin använda, men i samma veva blev jag själv väldigt avskräckt från att någonsin åka till Berlin. Det Berlin som är Christianes är sjuttiotalets Väst-Berlin, och det är mörkt, skitigt, regnigt, fullt av grå höghus, smutsiga toaletter och massiv hopplöshet. För mig var det alltså den miljön, tillsammans med en omänsklig mur, k-pistar och taggtråd som var Berlin, och min längtan dit var ungefär lika med noll.

Filmen, och även boken den bygger på (Gänget i tunnelbanan)(som jag också läste)(plus att jag såg den där filmen två gånger, jag ville verkligen, verkligen avskräcka mig själv för när jag var sisådär fjorton var jag livrädd för knark, rabies, brand, bilolyckor och livet självt)(sorry…nu kom jag av mig pga parentesmissbruk. Vi börjar om…

Filmen och boken har verklighetsbakgrund: ett reportage i tidskriften Stern om unga narkomaner vid järnvägsstationen Bahnhof Zoo. Christiane är mer än ung, bara tolv! när hon börjar testa hasch och tabletter. Hon blir ihop med Detlef som hon träffar på discot Sound (åh! när jag såg om filmen ville jag bara skrika åt Christiane att “gå inte dit! gå inte dit!) och börjar hänga med Detlefs kompisgäng som går på tyngre droger. Ganska snart testar hon själv heroin.

Det är så vidriga scener. Det är alltså över trettio år sedan jag såg den här filmen – ännu kan jag se det där toalettbåset där Christiane ska ta en sil och blir överfallen av en annan heroinist, eller sovrummet där hon och Detlef ska tända av. Och när de faktiskt gör det under stort lidande och något dygn senare går för att träffa sina kompisar igen, och de tycker att det är fint att Christiane och Detlef har slutat. Ska ni inte ha lite H ändå? undrar de? Nja. Nej. Men jo, OK, det vill vi nog tycker Christiane och Detlef – det kan vi ju nu när vi vet hur lätt det är att sluta.

Och så blir det där Berlin ännu lite gråare, hopplösare och regnigare.

bahnhof zoo2

Jag har aldrig använt narkotika i hela mitt liv. Kanske för att jag såg Vi barn på Bahnhof Zoo? Men jag har varit i Berlin, och det är jag glad för eftersom min egen bild av Berlin nu är så väldigt mycket mer hoppfull och lockande.

2 comments
  1. Jag såg filmen på skolresan i nian då vi lantisar åkte till Stockholm. Jag kan erkänna att när vi gick ut från bion och hamnade på Plattan så kände jag mig inte särskilt kaxig. Minns den känslan ännu

    1. Då måste det ha varit i nian jag såg den också, med andra ord. Och ja, precis den där känslan hade jag med när jag var i Stockholm vid den tiden – Plattan i sig var en läskig plats för en från en liten lugn stad där det närmaste man någonsin kom Christianes miljö var a-lagarna som satt i väntrummet på busstationen i stan.

Comments are closed.