Noveller. Av lata, för lata.

Lotta
Jag avskyr noveller. Faktiskt, avskyr, på riktigt. Jag fattar inte grejen. Jag tänker att hen som skriver noveller gör det för att hen inte klarar av att skriva en riktig bok, och hen som läser noveller gör det för att hen är för lat för att läsa riktiga böcker.

Duckar lite bakom tangentbordet nu för jag bara VET hur många som kommer att säga emot mig, att jag fattar ingenting, att noveller och romaner inte går att jämföra (tja, båda är en story om än utförd på olika sätt), att det är svårare att skriva en novell (tror jag inte en sekund på) och att en välskriven novell säger mer än vilken tegelsten som helst. Må så vara. För dig kanske. Men inte för mig.

Om man nu har en fantastisk historia med fantastiska karaktärer, varför vill man då bara leva med dem och umgås med dem på 40 sidor istället för att låta dem utvecklas och lära känna dem på 440 sidor? Varför vill man inte ha mer om det nu är så bra? Det är lite som att ha en hel dignande kakbuffé framför sig men bara ta en enda liten finsk pinne och avstå resten och tycka att det är bra så? Det är så… måttligt. Så tråkigt. Det roliga tar slut så fort!

Tegelstensvurmare som jag är så finns det inget mer givande än att få grotta in sig i en historia sida efter sida, kapitel efter kapitel, dag efter dag, och allra helst ska det finnas en uppföljare till den här fantastiska berättelsen också. Jag vill åt det där episka. Och du kan aldrig hitta något episkt på 14 sidor.

Lotta

Jag läser mycket, ofta och gärna. Hoppar friskt mellan olika genrer och älskar episka läsäventyr såväl som feelgood, blodiga styckmord och krimgåtor.

Visa alla inlägg av Lotta →

23 svar på “Noveller. Av lata, för lata.

  1. Jag tycker tveklöst mycket bättre om tegelstensromaner än om noveller, jag med. Men nu har jag köpt en bibba Novellix-böcker (inte NU nu men nyss och inte med anledning av Kulturkollos tema) som jag plöjer igenom och recenserar allteftersom. Mest för att de är så himla fina och för att jag är nyfiken på om etablerade författare skriver 30 sidor eller 330 på helt olika sätt. Men det gör de inte, är min slutsats. Man känner tydligt igen författarens språk och upplägg även på de ynka novellsidorna. Jag är rätt imponerad över hur mycket de lyckas säga på så liten yta, ärligt talat!

  2. Det ena utesluter väl inte det andra? Jag skriver både noveller och hela manus. Jag läser både tunna och tjocka böcker. Jag läser även noveller. Allt beror på tillfälle och vad jag har lust med. Tycker om allt som är bra skrivet, som berör mig, som ger mig något. Förstår inte problemet.

  3. Jag förstår precis vad du menar. Med undantag av några novellklassiker, som t ex Strindbergs Ett halvt ark papper (som verkligen är ett mästerverk) har jag svårt att se novellens storhet. Jag försöker dock och jag läser och lyssnar på fler noveller idag än för säg fem år sedan. Men, jag läser noveller när jag är rastlös, för att det går fort, för att det är en stunds tidsfördriv. Inte för att få de stora läsupplevelserna. För det krävs det alltid en roman i min värld.

  4. Jag är mycket mer imponerad av de som lyckas beröra mig, säga så mycket på så kort om plats, på 14 till 30 sidor än de författare som skriver tegelstensromaner med gott om plats att också säga för mycket… Sedan den dagen jag uppräckte novellen som format tycker jag att jag har hittat det perfekta formatet för att få upp läslusten, för att hinna läsa en berättelse till frukosten eller i badkaret utan att känna stressen av att försöka hitta ett bra ställe för att pausa den… Ibland fallerar novellen att beröra mig men väldigt ofta får jag en starkare wow-känsla än om en roman är väldigt bra… ☺️

    I och med att jag dessutom gillar att skriva mer ”ögonblickligt”, så fascineras jag kanske extra av formatet som sådant… Och i egenskap av att ha jobbat som lärare – novellen är ett himla bra format att högläsa för, diskutera om och med elever och det är också ett bra format att testa på för eleverna själva!

    1. Ja, men det kan jag tro, att det funkar bra i undervisning och lättare att få elever att läsa korta texter än längre.

      1. Använder många noveller i min undervisning och kanske är det därför jag har svårt att läsa dem på fritiden. Får lite ”jobbkänsla”. Men måste jag välja mellan en tegelsten eller en novell väljer jag noveller. Har svårt för ordbajseri. Men helst en ganska kort roman.

        1. Jag föredrar också korta romaner eller noveller framför tegelstenar ex. Men jag och novellerna kilar fortfarande stadigt (fast jag använt formatet mycket på jobbet).

  5. Kul med både medhåll och mothåll (som jag anade 😉
    Jag läser både korta och tjocka böcker – snarare kortromaner än noveller då de i alla fall bör vara 150 sidor för att jag ens ska plocka upp den. Och visst har jag läst riktigt bra korta böcker, men utan undantag blir jag ledsen när den tar slut och önskar att den hade varit hundra sidor till. Är det bra så vill man (jag) ju ha mer!
    Men det är ju skönt att smaken är olika – att det finns plats för både tjockisar och tunnisar 🙂

  6. Stör mig lite på ordet lat. Det är i min värld nedsättande och respektlöst. Var och en ska kunna läsa eller skriva det man har lust till utan att betecknas som lat. Noveller kan, som alla texter, vara mycket lättlästa och mycket krävande. Summa summarum. Håller inte med.

    1. Jag håller också lite med… Och jag tror att det går åt en hel del massa jobb, kraft och ansträngning att lyckas att skriva en novell som säger mycket på så kort om plats eller som berör. Man måste (som du varit inne på innan) verkligen välja sina ord väl och på ett helt annat sätt än i en roman där det finns mycket plats att säga…

  7. Jag tänker mig att novelläsning är en annan typ av läsning. Lite som speed dejting, ett one-night-stand, att gå ut från chokladbutiken med en minimal ask endast innehållandes ett fåtal praliner.

    Kanske är man redan stadgad men vill prova något nytt. Kanske vill man känna sig beläst, belevad, berusad men är i en livssituation där man inte har den tid och fokuseringsförmåga som krävs för att läsa en hel uppsjö av romaner.

    I någon mån tänker jag också att de som vurmar för novellen kanske också bekänner sig till de läsare som gillar lite smalare litteratur, där läsarens förhållande till språket är det centrala för läsupplevelsen, snarare än berättelsen. Då är det inte så viktigt med karaktärsutveckling och fiktivt sällskap.

  8. Som skrivande människa håller jag inte med dig. Vissa idéer är helt enkelt för små för att räcka till något annat än en novell.

    Om man skulle göra en roman av vissa novellidéer skulle man få fylla ut med så mycket blaj och nonsens att det skulle bli en förskräckligt dålig roman. Vissa idéer eller karaktärer har helt enkelt inte mer att säga.

    Ibland brukar skrivlärare säga åt eleverna att de ska ta det som är allra viktigast för karaktären, det största som hände i den personens liv och skriva om det, eller från andra hållet: det som skrivs om ska vara det allra viktigaste eller mest omstörtande. Sedan finns det inte mer att berätta – eller det är bättre att hoppa över allt det tråkiga/irrelevanta där det inte hände något i personens liv.

    Alltså: vissa personer har små ”stora händelser”, som inte räcker längre än en novell. Och ibland vill man, med en novell, utforska en idé eller ett koncept, snarare än att skriva ett stort epos, och då fungerar novellformatet ypperligt.

    Många gånger säger man också att det som författare är svårare att uttrycka sig med få ord, dvs. skriva en novell, än att skriva en lång roman. En roman kan bestå av en massa ord som egentligen bara är utfyllnad. I en novell vägs varje ord tyngre. Varje ord måste ha betydelse – det blir mer kvalitet på liten yta, så att säga. Dikter är ännu värre/bättre på det sättet – där vägs varje ord – ja, till och med varje skiljetecken – på guldvåg.

    De som kan skriva lysande noveller är novellmästare, och det är inte alla förunnat. Det går att skriva dåliga noveller också. Fast det är svårare att skriva en bra novell, än vad det är att skriva en bra roman – åtminstone för sådana som har lätt att breda ut sig och uttrycka sig i fler ord än i färre.

  9. Noveller är så kul att skriva och därför håller jag inte med dig. Jag får skapa nya människor och nya känslor så ofta som jag bara vill.
    Bloggläsarna är bortskämda med korta texter och läser helst det som går fort *tyvärr* Sen har vi personer som inte gillar böcker med noveller går bra att läsa i en veckotidning eller så.
    Tänk att köpa en bok full med olika noveller … de du 🙂
    Har skrivit en biografi som jag hoppas någon gång kanske blir utgiven eller …
    Döm inte ut oss som gillar att skriva! Skriver noveller, dikter, texter med mera. Har en novell ute på nätet som är en del 1 och vem vet om det blir fler delar av den e-boken.
    Vi har även nobelpristagaren som gjorde novellerna fina och i ropet eller hur?
    /kram

  10. Ps Stör nig också som Anna på ordet LAT?!?! Hur kan du ens ta dig mod till att klanka på oss som skriver noveller? Böcker läses hela tiden hos mig då jag inte skriver och gör annat.

    1. Uppenbarligen är lat ett ord som provocerar. Jag raljerar ju såklart. Eftersom jag inte läser noveller har jag inte lärt mig att väga varje ord på guldvåg. För mig har noveller ingen mening och ingen plats. För dig och andra betyder det mycket. Så är det och så får det vara. Det är väl skönt att inte alla tycker likadant.

      1. Det jag tycker är svårt är att noveller måste läsas långsamt eftersom varje ord ofta är viktigt. Det passar inte riktigt med mitt tempo. Kanske är det där problemet ligger?

      2. Leta gärna igen en novell på min blogg under rubrik Skrivpuff och läs. Tror nog att du kommer ihåg det du läser under tiden.
        Så klart att alla åsikter ska tolereras men inte förlöjligar jag någon för det / kram

  11. Det är mycket mer skickligt att hålla ett kort, innehållsrikt och koncist tal än ett långt. Samma sak tycker jag att det är med noveller. Att med få ord få fram en berättelse eller ett budskap – mycket skickligt! Jag gillar inte att du kallar novellförfattare och novelläsare lata. Du må ha din åsikt om novellen som sådan, men det är taskigt av dig att bedöma oss som gillar dem som lata. Att läsa en novell är ett utmärkt sätt att exempelvis bekanta sig med en okänd författare eller genre. För att inte tala om dem som känner motstånd mot att läsa tjocka böcker, kanske för att de rentav har läs-och skrivsvårigheter. Att kalla en dyslektiker lat för att vederbörande ”bara” läser noveller … Tja, du förstår nog själv vilket övertramp det är.

  12. Allt som får människor att läsa och beröras är bra texter. Om det sedan är en krönika, novell eller tegelstensroman är mindre relevant.

Kommentarer är stängda.