Samtal mellan Lise Tremblay, Julia Peirone och Ida Linde

Hur nära kan man gå?

Lise Tremblay, som är franskspråkig författare från Kanada samtalar med konstnären Julia Peirone och samtalet leds av författaren  Ida Linde. Vad är det bilden av kvinnor som försöker resa sig att gå som intresserar dem? Falla och resa sig, däremellan finns en mänskligt tomrum som är mitt emellan. Sårbarhet och kanske en sorts skam som är svårt att visa.

Att resa sig och falla är en del av livet och konstnärens distans är nödvändig för att kunna reflektera över något.  Skam är närvarande i  Julias bilder och det är en vardagsföreteelse i Lises liv eftersom hon lever i en liten by där skam hela tiden är närvarande.

Hur nära kan man gå den som man vill skildra? Kameran finns som en sköld mellan den som man gestaltar och samtidigt så krävs det att penetrera att det man vill skildra så att det blir allmängiltigt och intressant. Respekten för den man fotograferar måste finnas där men samtidigt så kan en bild bli bara en bild om man inte borrar sig djupare ner i människan.

Lise berättar att hon var tvungen att skriva, det var nödvändigt att skriva om sina erfarenheter i sin familj  och att hon funderade mycket innan hon publicerade. Boken Huset vid Saint Pauls väg var ett sätt att göra sig fri från föräldrarna och skrivandet var ett starkt behov som har skapat den Lise som hon är idag.

Julia berättar att hon tidigt observerade världen, hon kom som barn till Sverige och bildspråket och seendet var viktig. Hon kunde inte riktigt veta vilket språk som hon skulle uttrycka sig på eftersom hon var tvåspråkig men med bilderna var mer självklart. Hon arbetar med studioarbete där det blir en kombination av iscensättning och slump, influenser från omvärlden tas in i studion och sedan gäller det att fånga ögonblicket.

För Lise så vet hon inte riktigt vad det ska bli när hon skriver, hon hamnar i en ängslig period när hon inte vet vad det ska mynna ut i. Om den frågan hon försöker reda ut är tillräckligt angelägen så kan det bli till en roman. Hon sorterar genom att skriva och det börjar med en mening eller ett foto och sedan är vägen till boken ett slags sammanfogande och utforskande av frågan.

Hur är det med verklighet och fiktion? Är det egentligen någon skillnad? Med fotografier så är det en subjektiv skildring av verkligheten och allt skapande utgår från verkligheten men den blir omskapad. Sedd genom linsen så blir verkligheten något annat, som sedan tolkas av betraktaren. Vad är egentligen verkligt då?

En roman kan vara mer sann än verkligheten, menar Lise.  Man berättar förvisso om verkligheten men allt är ju egentligen en spänning mellan de båda fälten verklighet och fiktion. Fiktionen säger mycket om hur verkligheten ser ut. Allt berättat är fiktion. Behovet av att fråga om något är sant eller ej handlar om trygghet, säkerhet. En roman kan gå in och störa den verklighet som man tror sig känna till och det kan stöka till uppfattningen av verkligheten.

Lise beskriver hur hon fastnar för små detaljer i Julias bilder som stör helheten och det är likadant i människorna i Hägerns noveller. Människorna är komplexa och det kommer fram i detaljerna, Julia skulle gärna vilja fotografera människorna i Lises universum.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.