Alla dessa flydda vardagar

carolina-top

Hur var vardagen förr, hur var det att leva då för de vanliga människorna? Det är nästan alltid detta jag söker när jag läser historiska romaner. Att på något sätt få kliva in i livet hos dem som levde då, förstå, se själv på något sätt. Ofta fångar historiska romaner stora skeenden med de mäktiga människornas göranden och låtanden – men de bästa romanerna för mig är de som låter oss se detta på håll och genom någon vanlig människas liv och vardag.

En som är fantastisk på att skriva om alla dessa flydda vardagar är Vibeke Olsson. Jag älskar hennes romaner från romartiden, särskilt böckerna om Sabina:

Böckerna finns även i en samlingsutgåva, “Sabinas bok”

Det jag minns allra mest med böckerna om Sabina är skildringen av vardagsslitet. Allt detta bärande av vatten – de som bodde i de stora hyreskasernerna i de romerska städerna fick kånka många, många hinkar vatten uppför alla trappor. Akvedukterna drog fram vatten på ett finurligt vis – men inte in i husen där de vanliga människorna bodde. Nej, de fick gå till brunnen på närmaste torg, fylla sina hinkar, och bära dem uppför de smala trapporna. Många hinkar, varje dag, för att laga mat, för att dricka, för att tvätta. Vilket slit! Och det där visar Vibeke Olsson mig. Eller vilket smutsigt och ändlöst slit det var att arbeta i badhusen, dessa termer som ju fanns överallt. Vattnet skulle bäras, värmas upp, kol kånkas, sot städas bort, igen och igen och igen.

Sedan hoppar jag ett antal århundraden framåt till sågverken i Sverige, slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, och livet i samhällena där. Det är Vibeke Olsson igen som berättar, i böckerna om Bricken:

Det är såklart mycket om arbetet på sågverken, de långa, långa arbetsdagarna och farliga arbetsförhållanden. Men mer om det där man kanske inte tänker på direkt: jobbar man så långa dagar måste man ha mat, som någon annan lagar. Maten måste bäras ner till arbetet, för att hinna ätas, så det är kaffe och mjölk i stora kannor som ska bäras, mat att bli mätt av som ska kånkas, och så måste förstås maten hemma stå på bordet precis när visslan släpper ut till middagsrast eller kväll. Den där matklockan sätter sig i kroppen på dem som lagar maten, den råder över allt annat, och det som måste ske utöver matlagningen (jamen, barnen och tvätten och mata grisarna och hugga veden och så klart även här det eviga vattenbärandet, och sopandet, och lagandet av kläder och allt, allt, allt) måste jämkas in i passningen av rasterna på sågverket, så bara är det.

Och det är utifrån denna vardag vi får läsa om de stora historiska händelserna, strejkerna, svälten och allt, och då blir vinkeln att de gör en redan jobbig vardag ännu jobbigare, eller helt omöjlig till och med. Det är ju alla vardagar som tillsammans utgör våra liv. Då som nu.

Och den kopplingen till nutid är viktig i boken jag precis har läst, en bok skriven för barn (ca 9-12 år) som också handlar om sågverken och deras människor, och alldeles särskilt om händelserna i Ådalen 1931: Blod i gruset av Mats Jonsson (2019).

Bokens huvudperson, som själv bor i Ådalen, ska för ett skolarbete ta reda på mer vad som hände då, 1931. Upplägget för detta är lite som en deckargåta – Mats (huvudpersonen) pratar med olika personer, får liksom ledtrådar till det som hände, pratar med fler, får reda på mer, och pusslar ihop en egen uppfattning. Men det finurliga i det här är att bokens egen tidsmiljö är ca 1980-tal, så de äldre personerna han pratar med har alltså själva varit med då när det begav sig.  Det är deras egna minnen, inte något de fått berättat för sig. Och det är här jag hisnar lite – 1980-talet var jag själv tonåring, och det känns inte långt bort. Tänk då att de jag kände, mina far- och morföräldrar och släktingar, tänk att de var i tjugoårsåldern när skotten i Ådalen sköts mot demonstranterna, tänk att de var i trettioårsåldern när andra världskriget bröt ut…! Någon generation tillbaka, bara. Och så där är det ju med hela vår historia: den upplevdes av människor som du och jag, av våra egna släktingar. Några eller många generationer bort, men i en lång rad vardagar.

 

 

Bild: Publicdomainpictures.net

2 comments Add yours

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.