Reslust!

Bilden ovan togs den 19 februari i år. Jag besökte då Gandhi Memorial Museum i New Delhi. 

Just nu är vi alla strängt uppmanande att inte resa överhuvudtaget och visst blir längtan lite extra stark när man vet att det är omöjligt. Självklart så stannar vi hemma men man kan ju faktiskt göra det omöjliga möjligt, vi har alla böckerna, musiken, konsten, filmerna och TV-serierna som sällskap och substitut när reslusten gör sig påmind. Att läsa, lyssna, uppleva på distans – all kultur kan förpassa en i tid och rum och i temat de kommande veckorna handlar om att resa. När många av oss har en totalt begränsad vardag så är kanske de fiktiva resorna viktigare än någonsin. Hoppas  ni har lust att hänga här med oss de kommande veckorna så reser vi tillsammans!

Jag börjar med att ta er med till Indien. Att gå i någon annans skor, att läsa självbiografier är ett sätt att närma sig både en människa och den tid och kultur som den människan lever i.  Efter mitt besök på National Gandhi Museum i februari så bestämde jag mig för att försöka ta mig an Mahatma Gandhis Självbiografi eller Historien om mina experiment med sanningen. 5oo sidor skrivna 1925 blev en utmaning för min trötta hjärna men jag har boken här hemma och jag ska läsa den i små portioner framöver.

Under min resa till Sydafrika förra året så läste jag Nelson Mandelas Den långa vägen till frihet och jag skrev då:  “Jag kan rekommendera alla att läsa Mandelas text. Han beskriver på ett vältaligt och ödmjukt sätt sitt liv och allt det han upplevt. Han förskönar inte och han överdriver inte för att ta dramatiska poänger. Det behövs inte, hans öde är tillräckligt unikt och totalt uppslukande. Erkännas ska att jag inte riktigt hängde med i alla namn och turer men det spelar mindre roll. Många av Mandelas tankar känns så självklara och man hoppas att vanstyret som Sydafrika utsatts för under Zuma nu tar en ände. Texten här skrivs i hotell helt mörklagt på grund av elransonering, det är följden av korruption och vanstyre. Man önskar att Mandelas och alla andras kamp för utbildning, lika rättigheter och demokrati inte varit förgäves. Girighet känns ovärdigt i sammanhanget.”

Hur det än är så väljer jag nästan alltid det skönlitterära texten när jag ska och förpassa mig till en annan del av världen. Jag vet att jag tjatat om författaren Aravind Adiga men hans romaner är mycket läsvärda, nu senast har jag läst Amnesty. I den får vi resa till Sydney, i sällskap med Danny som är en olaglig immigrant i den stora staden full av möjligheter. Danny har lämnat Sri Lanka för att försöka skapa sig ett nytt liv. Han försörjer sig som städare, han sover i ett lager och bär runt på sin dammsugare som en ryggsäck och han kommer sina klienters hemligheter nära. När en kvinna han städar för hittas död så blir livet komplicerat för Danny. Han vet saker som polisen borde veta men om han ger sig till känna så blir han utvisad. Ska han hålla sig under radarn så måste han hålla tyst men då kanske den skyldige mannen kommer undan rättvisan.

Det här är en roman om att leva utanför det etablerade samhället, att finnas som en person som ser till att samhället fungerar men ändå inte räknas till. Vilka skyldigheter har man mot det samhälle som inte ger några rättigheter? Danny är lägst ner i hierarkin, till och med hans landsmän som har fått uppehållstillstånd ser ner på honom, ändå utnyttjar de hans tjänster och hans arbetskraft utan skrupler. Han är en brun man i en vit stad i ett land där klass inte längre förmodas existera (fritt översatt). Med hårt arbete kan alla lyckas i Sydney, om man bara har arbetstillstånd.

Med humor och skarpa formuleringar skildrar Adiga ett skuggliv som troligen också skulle kunna utspela sig i en större stad i Sverige. Adiga är fenomenal på att peta och rota i såriga samhällsbölder, beskriva fattigdom och utsatthet så att man både fnissar och blir förbannad. Enklast av allt, för oss vita rika medborgare, är förstås att blunda och leva vidare som alltid. I trappan ned till entrén möter jag städaren som sopar och putsar och jag är väldigt nära att hälsa och stanna och prata. Man jag gör det inte. Läs den här fina romanen, den väcker nya tankar och krafsar. Hoppas den kommer på svenska snart. Har ni missat hans Den vita tigern och Siste mannen i huset och så läs dem också!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.