av Jag fullkomligt älskade Ella-Maria Nuttis roman Kaffe med mjölk och hade stora förväntningar när jag började läsa Till träden. Inte blev jag besviken, det här är ett fint kammarspel som utspelar sig i en råmande snöstorm och precis som i Kaffe med mjölk så finns där inte ett ord för mycket.
I huvudrollen i den här historien är dottern, pappan, en öde stuga och en rasande snöstorm. Det är fadern som kör skotern på väg från kalfjället ner till skogen och stugan när vädret slår till och skotern går sönder. De förstår att om de skall överleva så måste de söka skydd, de kämpar sig fram till en övernattningsstuga och väl där så måste de vänta ut stormen. Med några påsar varma koppen och en stor tystnad mellan dem så blir tiden lång och kall där i stugan. Hemma brukar radion fylla ut tomrummet men här är de bara deras röster, och ljudet från stormen som hörs. De vet att så mycket blivit osagt, dottern plågas av en kropp som inte vill lyda, fadern som lärt upp sönerna till rennäringen men de vill inte ta över och klyftan mellan han som stannade och hon som for är omöjlig att förbise.
Jag hade gärna velat prata med Nutti om några frågor spm väcktes under läsningen, jag tänker att det här precis som Kaffe med mjölk är en fin samtalsbok, kanske för en bokcirkel. Mina tankar handlar mest om språkets roll för kommunikationen. Jag funderade mycket på om pappans som förnekades sitt språk under skolgången påverkades och blev extra tyst i sin kommunikation med dottern? Hon är uppvuxen med svenska och hon är besviken över att hon inte har tillträde till det språk som släktled efter släktled talat, hade de kunnat tala öppnare om de haft samma modersmål? Diskussionen i skolvärlden, där jag då jobbar, handlar mycket om att eleverna ibland inte har något riktigt starkt språk. De tar sig fram i vardagen men kan inte beskriva sina känslor och tankar eller närma sig de olika ämnesspråken och det akademiska språket är så avlägset. Hur ska vi ha det med modersmålsundervisning i Sverige?
Hur som, jag tyckte mycket om att läsa Till träden, det är en vacker text om allt det där som inte sägs och allt det som sägs i handling. Vill man lyssna på Ella-Maria Nutti på mässan finns det tre tillfällen. På fredagen pratar hon om romanen på scenen Se människan och på söndagen kan man höra henne på Litteraturscenen och i ett seminarium med rubriken Att få tillträde till språket.
Ett svar på “Kulturkollo recenserar: Till träden”