Alltid lika roligt när Mhairi McFarlane kommer med nytt

Idag släpps Mhairi McFarlanes bok Snälla, bli min igen på svenska (Harper Collins Nordic). I den kommer vi att få återse Edie Thompson från Finns det en, finns det flera, som blev kär i skådespelaren som hon skrev memoarer åt. Eftersom Mhairi McFarlane är en av mina favoritförfattare och absolut nummer ett gällande feelgood, brukar jag kasta mig över hennes böcker när de kommer på engelska. Den här gången har jag inte gjort det.

Jag behövde lite lättsamt att lyssna på när jag var sjuk och vabbade mycket i oktober och då föll valet på att läsa om McFarlanes böcker genom att lyssna på dem. Jag valde bort den senaste boken Mellan dig och mig, för att jag faktiskt var besviken på den. Den kan också vara orsak till att jag inte kastat mig över den senaste boken. Jag hoppade också över Sanningen kommer om natten, även om den var otroligt bra, men den var för svart för att passa för feelgoodlyssning i sjukstugan.

Galen i dig läste jag om så pass nyligen att den fick vänta ett tag. Den är annars en favorit, som jag spar till efter Snälla, bli min igen, om tomheten blir för stor när den är utläst. Omläsningen började med att jag läste Finns det en, finns det flera för att fräscha upp minnet av Edie Thompson och hennes historia. Det var en trevlig omläsning och även om den handlade om en tjej som blir kär i en kändis, gör McFarlane det mycket mer komplicerat. Huvudtemat i boken, skulle jag säga, är att bli sams med sin familj.

Efter att jag läst den, gick jag till två äldre böcker som jag läst för längesedan; Det är inte jag, det är du och Från och med du. Den förstnämnda handlar om Delia, vars stabila förhållande plötsligt tar slut när pojkvännen erkänner otrohet. En bok om att hitta sig själv och att välja bort dem som faktiskt inte finns där för dig när du behöver dem. Den andra handlar om Anna som blir förälskad i killen som utsatte henne för det mest förnedrande pranket i skolan. Frågan om det går att förlåta något sådant är inte lätt och McFarlane tar sig an det på ett sätt som få andra skulle göra. Jag blev mer imponerad nu, än första gången jag läste boken.

You had me at hello är debutboken som jag länge höll för hennes bästa. Den håller fortfarande och är mysig. Däremot är den inte så djup som flera av hennes senare böcker. Den skulle dessutom kunna ses som lite osannolik för att föremålet för huvudpersonens kärlek, Ben, är lite för god. Då tycker jag idag bättre om Det kommer aldrig att vara över för mig, för där finns svärta på så många olika plan. Båda böckerna har en likhet i att det är en gammal kärlek som flammar upp igen och även om jag älskar You had me at hello, så är den andra boken djupare och med en större portion svärta som gör det lyckliga slutet mer värt, på något sätt.

Jag behöver också nämna Vi kunde lika gärna aldrig någonsin möts, som är ganska lik Det är inte jag, det är du. Huvudpersonen blir plötsligt dumpad. Men i den här boken är det ett fejkförhållande, en klassiker inom romantiska feelgood, som driver historien framåt. Här förvånade jag mig själv genom att tycka att det kanske inte var mannen, snarare allt runtomkring, som var den stora vinsten i huvudpersonens liv.

Nu ska jag ta mig an Snälla, bli min igen och jag får se vad jag tycker om den historien. Det känns inte som att jag behöver en fortsättning för Edie, men vad vet jag, det kanske är exakt det jag behöver i höstmörkret!